söndag 7 september 2014

Morgonen



Morgonen. 

Katten Jam och Tom satt på altanen i Daga. Jam hade hela dagen försökt få igång någon slags diskussion. Tom ville inte tala om Universum. Inte heller om Urantiaboken eller religion överhuvudtaget. Jam hade försökt med politik. Vilka tänker du rösta på, undrade Jam. Tom svarade inte. Hur ser du på Ukrainafrågan, undrade Jam. Han svarade inte. Jam gav upp. Han bad istället Tom att berätta någonting. Han var tyst en lång stund. Agnes och barnen hade lagt sig för länge sedan. Det var tidig natt. Jaja, sade han. Jag berättar väl då. Det var sommar. Tidig morgon. Jag satt på den lilla altanen, utanför Friggeboden. Den var röd med vita knutar. Stora huset var också rött. Målat med Falu rödfärg. Jag var stolt över det. Mitt knep med kaustiksoda på plastfärgen, hade fungerat. Nästan all soda gick åt. Väggarna blev som fint sandpapper efter att sodan torkat. Rödfärgen fäste sedan så bra. Lillstugan var målad med oljefärg. Det gick också bra, men jag hade inte velat ha det på stora huset. Min Pappa var målare, och älskade de gamla fina materialen. Jag hade en kopp kaffe. Jag njöt av morgonen. Det var alldeles tyst. Barn brukade höras nere från Davrevägen. Det var nog för tidigt nu. Jag hade önskat mig en katt. Det gick inte. Lille Robert var allergisk. Det fick bli en kanin i stället. Dottern, Eva, ville gärna ha en kanin. Vi köpte en i djuraffären i Lerum. Det var en svart dvärgkanin. Den döptes till Ida. Det var Evas andranamn, och Farmors namn. Hon fick bo i Roberts rum. Där var stort med plats för henne att springa och leka. 

Hon åt maskrosblad och morötter. Sedan hade hon en specialitet. Jag hade prövat att ge henne potatis. Hon smakade inte. Då fick hon kokt potatis istället. Det älskade hon. Det var bara ett problem. Hon åt tapeter. I Roberts rum var det strukturerade vita tapeter. Hon gnagde rent en halv meter upp. Det gick inte att ha det så, tyckte jag. Hon fick flytta ned till källaren. Hon fick hallen där nere. Med två gallergrindar. En mot pannrummet, och en mot eldstadsrummet. Det blev bra. Ida trivdes. På väggarna var det träfasader. Hon behövde nog inte äta tapeter. Det var nog bara en ovana. Jag blev hennes bästa vän. Det var bara jag som hade tålamod att vänta ut henne. Jag fick klappa henne, efter en halv timmas väntan. Jag gick in i köket. Jag hällde upp mer kaffe. Gick tillbaka och satte mig i solen. Klockan var sju. Agnes kom ut. ”Idag skall vi åka till Kovik ”, sa hon. Hon slog sig ned hos mig. Jag nickade. Vi vilade i solen. Den steg sakta och kilade fram genom träden. Mest ekar. Jag hade fällt sju ekar när vi nyss flyttat in. Det var många kvar. En jättestor björk stod vid garaget. Den får vi fälla snart, tänkte jag. Innan den faller själv. Längst ned på tomten. Mot Håvrevägen, växte kantareller. Varje år. De fick växa sig stora innan vi plockade. Bra att ingen går in och plockar. Här är ett lugnt område, tänkte jag. En gång låg ett glasspapper på tomten där nere vid. Annars har det varit lugnt. 

Barnen kom yrvakna upp. Först Eva. Efter en stund lille Robert. ”Dags för frukost”, sa Agnes. Efter detta packade vi. ”Det mesta vi behöver finns därute”, sa hon. Agnes körde bilen. Det var en gammal Volvo, som vi fått av Agnes Pappa. En vit. Agnes körde den slingrande vägen från Därholmsvägen upp till Kovik. Vid badplatsen stod redan bilar parkerade. Det var badgäster från Braeborg. Det byggdes på många tomter. ”Här kommer nog att bli ett villaområde som de söder om Braeborg”, sa jag. Fritidshus köps upp i rask takt nu. Konstiga moderna hus byggs. Platta tak och vinklar hit och dit. Inga hus för Sveriges klimat. Vi stannade utanför huset. Fjorden låg öppen. Solen kom bakifrån och belyste Bjurkö på andra sidan. Vattnet låg stilla. Några båtar från söder gick sakta norrut. Det är ju den innersta farleden, tänkte jag. Huset var förstås tomt. Det var avtalat så. Nyckeln låg gömd på det vanliga stället. Under stenar i kanten av altanen. På västra sidan har altanen ett murat golv. Det är inte lika skönt som bräder, men håller hur länge som helst. Nere vid rosenbusken låg en måsunge helt stilla. Ett måspar brukar bygga bo på taket. Kaninen hade vi lämnat i Lilla huset. Lite maskrosblad, morot och kokt potatis, fick hon med sig. ”Varför ligger måsungen så stilla”, frågade Eva. ”Den väntar nog på Mamma och Pappa”, svarade jag. Timmarna gick. Barnen lekte. 

Agnes sysslade i köket, och jag kröp under huset. Avloppet från tvättrummet hade inte varit bra en lång tid. Nu drog jag nya rör. Under huset var det massor med spindelväv. Spindlar stora som möss levde där. Det var lite otäckt. Jag kröp in i första rummet. Där låg en massa källargrejer. Det var fuktigt och inte bra för förvaring. Jag kröp in i nästa rum. Där var tomt. Bara spindlar. Det var vått på golvet. Jag tog mig fram till under tvättrummet. Jag kopplade bort de gamla rören. Satte dit nya, och satte en böj nere vid golvet. Jag drog nya rör hela vägen tillbaka. Kopplade ur skarven och fäste det nya röret. Gick upp och spolade. Det fungerade perfekt. Avloppsledningen gick till en stenkista längre ned på tomten. Det var aldrig besvär med det. Lite vattning behövde marken. Jag gick ut i köket. Jag kramade Agnes. ”Det är dags för lunch”, sa hon. Vi åt. Barnen skrattade. Lite sol kom nu åt på västeraltanen. Jag och Agnes tog vårt kaffe där. Konstigt, måsungen ligger kvar. Den låg under den stora rosenbusken. Det var gammaldags rosa blommor. Den var hög. Den höga vildhäcken skyddade mot vindar från väst eller norr. Om en vecka skulle vi åka till Slangö. Då skulle vi ta segelbåten, för att sedan gå på båtsemester. Jag tänkte på Charlotta Aberg. Hon var min Farfars Mor, men hur var hon? Hon var infödd Slangöbo. Uppväxt där. Blev man på något särskilt sätt då? Var Slangöbor speciella? Jag grubblar. Måsungen ligger kvar. Spännande saga, tyckte Jam. Särskilt det om måsungen. Jag tycker också att det är intressant med Charlotta. Liknade hon oss så var hon i alla fall inte tråkig, slutade Jam med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar