Tass.
Katten Jam visste inte vilken fot han skulle stå på. Den ena tassen sa till honom att försöka få Toms Pappas tomt på Storholmen. Farbror Egon hade gett tomten som tack för Pappans arbete på gården under alla år. Den andra tassen sa till Jam att bara glömma alltsammans. Obehag kan uppstå. Jam vill inte skapa någon konflikt med Toms kusiner. Samtidigt trodde han att det inte skulle bli kusinerna som bråkade. Lillasyster Gerda hade levat ensam i alla år. Nu som gammal hade hon träffat en man. Storasyster Ingeborg sade det rent ut. Han är psykopat. Tom och Jam hade redan förstått det. Det framkom vid Gerdas mobilsamtal med honom. Man åker inte till staden för att köpa en gräsklippare när träff med kusiner man inte sett på femtio år, avtalats. Gerda blev rädd när hon svarade i telefonen. Det är inte normalt i en nykär relation. Dessutom var gräsmattorna som golfgreener. Det var uppenbart att han struntade helt i Gerdas kusiner. Han struntar i Gerdas känslor, tänkte Jam. Jam och han hade inte grälat på flera dagar. Han hade varit alltför nere. Jam bad honom att berätta någonting. Vad som helst. Jam visste att han älskar att prata. Helst föreläsa.
När han arbetade hade han ansvar för ungdomsspecialiseringen inom psykologins psykoterapeutiska fördjupning. Han handledde två grupper. Han hade också hand om teknikseminarierna. Han föreläste också på kursen. Han älskade att prata fritt och vara karismatisk. En gång när datorn var ny, hände något obehagligt. En student satt hela tiden medan han pratade och stirrade ned i en bärbar dator. Studenten satt till och med och skrev. Han sade någonting mycket strängt till studenten. Han mådde dåligt av att bli behandlad så nonchalant. Först efteråt när han tog upp det inträffade med en vän, förstod han vad som hänt. De andra studenterna antecknade för hand i ett block. Denne student hade antecknat i datorn. Han skämdes. Vill du att jag berättar något Jam, frågade han. Jam nickade. Han berättade. Runt Bräckeskolan fanns tre områden. Villaområdet där vi flyttade in. Hyreshusen upp mot Kyrkbytorget, och bakom Krokängsparken Solgårdarna. Det var där de fattiga bodde. Det var en pojkklass. Läraren Bertil Nordström var gammal men stor. Vi var hans näst sista klass. Vi satt i rader efter efternamnet och kallades inte vid namn utan för en siffra. Jag blev nummer fem.
Vi har fått en AB-kille sa han när jag kom in. Läxförhören gick i sifferordning. Klarade man första frågan så gick det vidare till nästa nummer. Klarade man inte den första och inte den andra frågan så blev det bakläxa. Annars fick tredje frågan avgöra. En lång mager kille var väldigt rädd märkte jag. Han stammade och svarade fel. Nordström hämtade fram honom och ställde honom vid tavlan. Så tog han tag i polisongerna och dunkade hans huvud mot tavlan så att det dånade. Killen grät. Han gick skamsen till sin plats och satte sig. Några självsäkra killar hade skrattat. Tårarna rann utför mina kinder. När jag gick hem var allt som en dimma. En stor skrämmande skola där jag knappast kunde hitta. Bara pojkar i klassen. En vidrig gammal gubbe som misshandlade rädda elever som hade svårt för sig, och andra killar som skrattade. Jag var tillbaks på 1800-talet. Det var sådant här som pappa berättat om från sin barndom. I engelska hade vi rektorn ”räkan”. En liten skinntorr och fårad gubbe. Boken jag fick var brun. Det fanns inga bilder. Pappret var gulnat. Tårarna rullade återigen utför mina kinder. ”Jag kommer aldrig att lära mig någonting i den här skolan”, tänkte jag. Jag skulle aldrig mer slåss.
Nordström gick ut ur klassrummet för att hämta en bok. Vi var ensamma. Trettio killar och jag. Klassens kung var Håkan. Han var stor, ljushårig och muskulös. Ingen vågade sätta sig upp mot honom. Nu gick han fram till mig. Han ville nog visa den nye vem som var härskare. Han drog upp mig och knäade mig i skrevet. Sen boxade han mig i ansiktet. Mitt nervsystem och mina reflexer tog över. En sekund senare låg han på rygg på golvet. Hela klassen gapskrattade befriat. Kungen hade fallit. Klassrumsdörren öppnades och jag satte mig blixtsnabbt på min stol. Håkan kravlade sig upp på helt fel sida av klassrummet. ”Vad gör du där”, sa Nordström och gav Håkan en örfil på vägen. Jam sov. Han brukade somna när Tom berättade. Jam tänkte fortfarande på Storholmen. Han drömde att de hälsade på Ingeborg i hennes hus på Storholmen. Huset låg på ängen där korna betade i Jams barndom. De drack kaffe och saft. Åt nybakta bullar. Vassen växte hög i viken till söder. Vattnet över till Grunnholmen var bara tio meter. När Jam var liten tyckte han att det var ett helt hav. De reste sig och klev över gärdesgården. De gick kanske femtio meter. Rakt åt öster. En träddunge och ett litet berg skyddade en plats mot vindar. Det såg ut som en sådan plats som man byggde på förr. Det såg ut som en tomt för en gammaldags gård. Här är det sade Jam. Här är tomten Einar fick. Einar var Toms Pappa. Bra sade Ingeborg. Skönt att saker kan rättas till. Nära släktingar får lov att bygga. Kusiner är väl nära släkt, sa Jam. Ja, kusiner är mycket nära släkt, sade Ingeborg.
Katten Jam visste inte vilken fot han skulle stå på. Den ena tassen sa till honom att försöka få Toms Pappas tomt på Storholmen. Farbror Egon hade gett tomten som tack för Pappans arbete på gården under alla år. Den andra tassen sa till Jam att bara glömma alltsammans. Obehag kan uppstå. Jam vill inte skapa någon konflikt med Toms kusiner. Samtidigt trodde han att det inte skulle bli kusinerna som bråkade. Lillasyster Gerda hade levat ensam i alla år. Nu som gammal hade hon träffat en man. Storasyster Ingeborg sade det rent ut. Han är psykopat. Tom och Jam hade redan förstått det. Det framkom vid Gerdas mobilsamtal med honom. Man åker inte till staden för att köpa en gräsklippare när träff med kusiner man inte sett på femtio år, avtalats. Gerda blev rädd när hon svarade i telefonen. Det är inte normalt i en nykär relation. Dessutom var gräsmattorna som golfgreener. Det var uppenbart att han struntade helt i Gerdas kusiner. Han struntar i Gerdas känslor, tänkte Jam. Jam och han hade inte grälat på flera dagar. Han hade varit alltför nere. Jam bad honom att berätta någonting. Vad som helst. Jam visste att han älskar att prata. Helst föreläsa.
När han arbetade hade han ansvar för ungdomsspecialiseringen inom psykologins psykoterapeutiska fördjupning. Han handledde två grupper. Han hade också hand om teknikseminarierna. Han föreläste också på kursen. Han älskade att prata fritt och vara karismatisk. En gång när datorn var ny, hände något obehagligt. En student satt hela tiden medan han pratade och stirrade ned i en bärbar dator. Studenten satt till och med och skrev. Han sade någonting mycket strängt till studenten. Han mådde dåligt av att bli behandlad så nonchalant. Först efteråt när han tog upp det inträffade med en vän, förstod han vad som hänt. De andra studenterna antecknade för hand i ett block. Denne student hade antecknat i datorn. Han skämdes. Vill du att jag berättar något Jam, frågade han. Jam nickade. Han berättade. Runt Bräckeskolan fanns tre områden. Villaområdet där vi flyttade in. Hyreshusen upp mot Kyrkbytorget, och bakom Krokängsparken Solgårdarna. Det var där de fattiga bodde. Det var en pojkklass. Läraren Bertil Nordström var gammal men stor. Vi var hans näst sista klass. Vi satt i rader efter efternamnet och kallades inte vid namn utan för en siffra. Jag blev nummer fem.
Vi har fått en AB-kille sa han när jag kom in. Läxförhören gick i sifferordning. Klarade man första frågan så gick det vidare till nästa nummer. Klarade man inte den första och inte den andra frågan så blev det bakläxa. Annars fick tredje frågan avgöra. En lång mager kille var väldigt rädd märkte jag. Han stammade och svarade fel. Nordström hämtade fram honom och ställde honom vid tavlan. Så tog han tag i polisongerna och dunkade hans huvud mot tavlan så att det dånade. Killen grät. Han gick skamsen till sin plats och satte sig. Några självsäkra killar hade skrattat. Tårarna rann utför mina kinder. När jag gick hem var allt som en dimma. En stor skrämmande skola där jag knappast kunde hitta. Bara pojkar i klassen. En vidrig gammal gubbe som misshandlade rädda elever som hade svårt för sig, och andra killar som skrattade. Jag var tillbaks på 1800-talet. Det var sådant här som pappa berättat om från sin barndom. I engelska hade vi rektorn ”räkan”. En liten skinntorr och fårad gubbe. Boken jag fick var brun. Det fanns inga bilder. Pappret var gulnat. Tårarna rullade återigen utför mina kinder. ”Jag kommer aldrig att lära mig någonting i den här skolan”, tänkte jag. Jag skulle aldrig mer slåss.
Nordström gick ut ur klassrummet för att hämta en bok. Vi var ensamma. Trettio killar och jag. Klassens kung var Håkan. Han var stor, ljushårig och muskulös. Ingen vågade sätta sig upp mot honom. Nu gick han fram till mig. Han ville nog visa den nye vem som var härskare. Han drog upp mig och knäade mig i skrevet. Sen boxade han mig i ansiktet. Mitt nervsystem och mina reflexer tog över. En sekund senare låg han på rygg på golvet. Hela klassen gapskrattade befriat. Kungen hade fallit. Klassrumsdörren öppnades och jag satte mig blixtsnabbt på min stol. Håkan kravlade sig upp på helt fel sida av klassrummet. ”Vad gör du där”, sa Nordström och gav Håkan en örfil på vägen. Jam sov. Han brukade somna när Tom berättade. Jam tänkte fortfarande på Storholmen. Han drömde att de hälsade på Ingeborg i hennes hus på Storholmen. Huset låg på ängen där korna betade i Jams barndom. De drack kaffe och saft. Åt nybakta bullar. Vassen växte hög i viken till söder. Vattnet över till Grunnholmen var bara tio meter. När Jam var liten tyckte han att det var ett helt hav. De reste sig och klev över gärdesgården. De gick kanske femtio meter. Rakt åt öster. En träddunge och ett litet berg skyddade en plats mot vindar. Det såg ut som en sådan plats som man byggde på förr. Det såg ut som en tomt för en gammaldags gård. Här är det sade Jam. Här är tomten Einar fick. Einar var Toms Pappa. Bra sade Ingeborg. Skönt att saker kan rättas till. Nära släktingar får lov att bygga. Kusiner är väl nära släkt, sa Jam. Ja, kusiner är mycket nära släkt, sade Ingeborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar