Lådda.
Katten Jam och Tom var i lägenheten. Toms ledsagare skulle komma strax. Det regnade. Pling! Ytterdörren öppnades. ”Hur har du det”, sa en ung kvinna. ”Som vanligt”, svarade han. Han svarade alltid ”som vanligt”. ”Vad bra”, sa den unga kvinnan. ”Vill du verkligen gå ut i regnet? Det blixtrar och åskar också”. Jag vill inte, men jag måste, svarade han. Han tog på sina träningsskor, med kardborreband. En tunn sommarjacka. Han gav Sara ett paraply. ”Skall vi gå en kortare väg”, sa kvinnan. Vi börjar med den vanliga, sa han. Sedan får vi se. Efter en kort vandring sa den unga kvinnan. ”Skall vi nöja oss med detta?” Vi fortsätter en bit till, sa han. Strax före parken sa den unga kvinnan, ”skall vi gå hemåt nu?” Vi fortsätter en bit till, sa han. De gick genom parken. Regnet började avta. De kom till Hallébacken där Solelången syntes. Rundade hemtjänstens hus, och började gå hemåt. Det hade slutat regna. Jam väntade otåligt. Snart var de hemma. Han tackade för promenaden, och tog av sig jackan och skorna. Sara ställde ut paraplyet i duschrummet. Hon tog adjö. Jam visste ett säkert kort för att få honom över tröskeln. Han bad honom berätta om sitt jobb vid gymnasieskolan.
Han berättade. Psykoterapin var bara en verksamhet. Vi hade ansvar för alla insatser för ungdomar med särskilda behov. Träningsverksamheter och undervisningsgrupper. Bokstavsbarn kallade vi dem. De svåraste var autister och utvecklingsstörda. Föräldrarna till en autistisk pojke kom på samtal med honom. De förstod inte varför deras pojke skulle gå i en särskild grupp. Han berättade hur pojken en dag sprungit ut i allén och korsat trafiken. Det var ett under att han överlevde. Föräldrarna ville ha pojken i en vanlig klass. ”Vi tänkte att han skulle läsa natur”, sa pappan. De hade motsatt sig särskild klass sedan pojken var liten. Det var därför han hamnat hos honom. Annars fanns ju verksamheter särskilt för autistiska barn. Även på lägre stadier. Jam orkade inte lyssna längre. Han var nära att somna. Samtidigt visste han hur nere Tom varit, och att detta var ett sätt att få honom på fötter igen. Jam tog sig samman och frågade om huset. Han blev glad över Jams intresse och fortsatte sin historia. Huset låg på Blåfeldtsplatsen, sa han. Min Mamma gick där när hon var ung. De prostituerade höll till runt huset. Det var före traffikingens tid, så de flesta var svenskor. När vi flyttade in fanns två andra verksamheter i huset. Dels jazzklubben Mefertiti. Dels någon slags arkiv för polisen. Den verksamheten flyttade snart.
När vi kom hade vi en liten del av gaveln på första våningen. Vi var två anställda på heltid, och tre på deltid. När jag lämnade var vi etthundrafyrtio. Vi hade fyllt huset på Blåfeldtsplatsen och flyttat till Norra Ögatan. Det låg vid stampen, nära Ramskolan, och träningsverksamheten Solkroken. Men det var inte skolans verksamhet. Det var psykiatrins plats för unga patienter. Jam hade somnat. Han drömde om när han var liten. Han lekte i gräset på Slangö. I Äppelviken. Två barn hade kommit och kelat med Jam. Sedan kom en vuxen. Han hette Tom. Jam flyttade hem till honom. Han bodde bara över vägen så det var ingen lång flytt. Jam fortsatte att leka med sina syskon. Jam drömmer om Mamma. Hon var svart och mycket vacker. Klok också. Hans Mamma bar ett paradis i sig. Allt hon gjorde var av kärlek fyllt. Jam vill veta vem som är hans Pappa. Mamma svarar inget. Eftersom Mamma är svart och syskonen grå, så bör Pappa ha varit grå. Det fanns ingen grå hankatt i Äppelviken. Alltså kom han från söder på ön. Jam vaknade. Han kände sig utvilad och lagom retlig. Tom mässade fortfarande.
”Hur ser du på laxodling”, fick Jam ur sig. Tom blev tyst. Han kände på sig att han talat för länge om sitt. Det var dags att prata om Jams saker. Han tog sats. ”Jag vet inte så mycket om laxodling”, sa han. Men är det bra för miljön, undrade Jam. Jag tror det, svarade han. Laxarna matas med pellets, eller hur? ”Vet du vad pelletsen är gjorda av", undrade Jam. Han ruskade på huvudet. De är gjorda av en liten fisk som kallas ”lådda”. De lever vid Norges kust. Normalt är de mat till torsk. Låddan håller på att fiskas ut, sa Jam. Förstår du vad som händer med torsken när låddan tar slut. Tom såg bekymrad ut. Den dör ut, sa Jam. ”Vet du hur många fiskarter som är utrotningshotade”, frågade Jam. Kanske torsk och ål, svarade han. Kanske makrill också. Alla utom sill, sa Jam. Jam visste inte hur han skulle fortsätta. Just nu handlade det om att få igång Tom på något annat än sitt arbete. Jam sträckte på sig. Egentligen var han fortfarande sömnig. Jam tänkte på turen de hade gjort till Storholmen. ”Skulle du åkt för att köpa en gräsklippare om du fått besök av en kusin du inte träffat på nästan femtio år”, sa Jam. Han märkte att Jam bytt spår ordentligt. Hur menar du Jam, frågade han. Jag menar att det nog var Gerdas man som tyckte att gräsklipparen var viktigare än vi, sa Jam. Jaha, sa han. Gerda har levt utan man hela sitt liv. Nu på gamla dagar träffar hon en man. Han blir viktigare än allting annat. Han förstod att Jam nog hade rätt. Han förstod också att vid nästa besök skulle de avtala med storasyster Ingeborg. Hon hade barn och barnbarn så det kryllade. Det var väl inte Jams bag, men det kändes säkrare. Han och Jam förstod varandra.
Katten Jam och Tom var i lägenheten. Toms ledsagare skulle komma strax. Det regnade. Pling! Ytterdörren öppnades. ”Hur har du det”, sa en ung kvinna. ”Som vanligt”, svarade han. Han svarade alltid ”som vanligt”. ”Vad bra”, sa den unga kvinnan. ”Vill du verkligen gå ut i regnet? Det blixtrar och åskar också”. Jag vill inte, men jag måste, svarade han. Han tog på sina träningsskor, med kardborreband. En tunn sommarjacka. Han gav Sara ett paraply. ”Skall vi gå en kortare väg”, sa kvinnan. Vi börjar med den vanliga, sa han. Sedan får vi se. Efter en kort vandring sa den unga kvinnan. ”Skall vi nöja oss med detta?” Vi fortsätter en bit till, sa han. Strax före parken sa den unga kvinnan, ”skall vi gå hemåt nu?” Vi fortsätter en bit till, sa han. De gick genom parken. Regnet började avta. De kom till Hallébacken där Solelången syntes. Rundade hemtjänstens hus, och började gå hemåt. Det hade slutat regna. Jam väntade otåligt. Snart var de hemma. Han tackade för promenaden, och tog av sig jackan och skorna. Sara ställde ut paraplyet i duschrummet. Hon tog adjö. Jam visste ett säkert kort för att få honom över tröskeln. Han bad honom berätta om sitt jobb vid gymnasieskolan.
Han berättade. Psykoterapin var bara en verksamhet. Vi hade ansvar för alla insatser för ungdomar med särskilda behov. Träningsverksamheter och undervisningsgrupper. Bokstavsbarn kallade vi dem. De svåraste var autister och utvecklingsstörda. Föräldrarna till en autistisk pojke kom på samtal med honom. De förstod inte varför deras pojke skulle gå i en särskild grupp. Han berättade hur pojken en dag sprungit ut i allén och korsat trafiken. Det var ett under att han överlevde. Föräldrarna ville ha pojken i en vanlig klass. ”Vi tänkte att han skulle läsa natur”, sa pappan. De hade motsatt sig särskild klass sedan pojken var liten. Det var därför han hamnat hos honom. Annars fanns ju verksamheter särskilt för autistiska barn. Även på lägre stadier. Jam orkade inte lyssna längre. Han var nära att somna. Samtidigt visste han hur nere Tom varit, och att detta var ett sätt att få honom på fötter igen. Jam tog sig samman och frågade om huset. Han blev glad över Jams intresse och fortsatte sin historia. Huset låg på Blåfeldtsplatsen, sa han. Min Mamma gick där när hon var ung. De prostituerade höll till runt huset. Det var före traffikingens tid, så de flesta var svenskor. När vi flyttade in fanns två andra verksamheter i huset. Dels jazzklubben Mefertiti. Dels någon slags arkiv för polisen. Den verksamheten flyttade snart.
När vi kom hade vi en liten del av gaveln på första våningen. Vi var två anställda på heltid, och tre på deltid. När jag lämnade var vi etthundrafyrtio. Vi hade fyllt huset på Blåfeldtsplatsen och flyttat till Norra Ögatan. Det låg vid stampen, nära Ramskolan, och träningsverksamheten Solkroken. Men det var inte skolans verksamhet. Det var psykiatrins plats för unga patienter. Jam hade somnat. Han drömde om när han var liten. Han lekte i gräset på Slangö. I Äppelviken. Två barn hade kommit och kelat med Jam. Sedan kom en vuxen. Han hette Tom. Jam flyttade hem till honom. Han bodde bara över vägen så det var ingen lång flytt. Jam fortsatte att leka med sina syskon. Jam drömmer om Mamma. Hon var svart och mycket vacker. Klok också. Hans Mamma bar ett paradis i sig. Allt hon gjorde var av kärlek fyllt. Jam vill veta vem som är hans Pappa. Mamma svarar inget. Eftersom Mamma är svart och syskonen grå, så bör Pappa ha varit grå. Det fanns ingen grå hankatt i Äppelviken. Alltså kom han från söder på ön. Jam vaknade. Han kände sig utvilad och lagom retlig. Tom mässade fortfarande.
”Hur ser du på laxodling”, fick Jam ur sig. Tom blev tyst. Han kände på sig att han talat för länge om sitt. Det var dags att prata om Jams saker. Han tog sats. ”Jag vet inte så mycket om laxodling”, sa han. Men är det bra för miljön, undrade Jam. Jag tror det, svarade han. Laxarna matas med pellets, eller hur? ”Vet du vad pelletsen är gjorda av", undrade Jam. Han ruskade på huvudet. De är gjorda av en liten fisk som kallas ”lådda”. De lever vid Norges kust. Normalt är de mat till torsk. Låddan håller på att fiskas ut, sa Jam. Förstår du vad som händer med torsken när låddan tar slut. Tom såg bekymrad ut. Den dör ut, sa Jam. ”Vet du hur många fiskarter som är utrotningshotade”, frågade Jam. Kanske torsk och ål, svarade han. Kanske makrill också. Alla utom sill, sa Jam. Jam visste inte hur han skulle fortsätta. Just nu handlade det om att få igång Tom på något annat än sitt arbete. Jam sträckte på sig. Egentligen var han fortfarande sömnig. Jam tänkte på turen de hade gjort till Storholmen. ”Skulle du åkt för att köpa en gräsklippare om du fått besök av en kusin du inte träffat på nästan femtio år”, sa Jam. Han märkte att Jam bytt spår ordentligt. Hur menar du Jam, frågade han. Jag menar att det nog var Gerdas man som tyckte att gräsklipparen var viktigare än vi, sa Jam. Jaha, sa han. Gerda har levt utan man hela sitt liv. Nu på gamla dagar träffar hon en man. Han blir viktigare än allting annat. Han förstod att Jam nog hade rätt. Han förstod också att vid nästa besök skulle de avtala med storasyster Ingeborg. Hon hade barn och barnbarn så det kryllade. Det var väl inte Jams bag, men det kändes säkrare. Han och Jam förstod varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar