Förfärad.
Katten Jam var förfärad. De hade bett Ingeborg läsa på bloggen. Tom lämnade deras mailadress på telefon. Ett barn till Ingeborg kunde skicka ett mail. Sedan tänkte Jam att de skulle skicka ett mail tillbaka. Där skulle bloggadressen finnas. En förklaring krävdes också, tyckte han. Dessa texter handlar om en katt som heter Jam. Han berättar om Einars tomt. Einar är Toms Pappa. Jam och Tom var med när Einar fick tomten. Därför har de tänkt på detta i alla år. De har bara inte vågat ringa. Tiden har gått. De vill nu ta upp det innan de går bort. Att ge tomten till Pappa nu är ingen idé. En liten tomt delad på tre är lönlöst. Tom har inte råd att köpa ut syskonen till marknadspris. Han och Jam var på Slangö. Det var tidig morgon. Barnen sov. Agnes likaså. Jam och Tom satt på verandan och diskuterade. Tevattnet stod på plattan. Jam bad honom att berätta något medan vattnet värmdes upp. Tom hade varit duktig i nästan alla idrotter som ung. Det enda han inte var bra på var kortdistanslöpning. Han var i alla fall med i skollaget, så helt dålig var han nog inte.
Han berättade om sin älskade Mari. Maris pappa var föreståndare på sjömansgården, och hade varit svensk mästare på hundra meter. Maris bror tränade i Brasilien. Pappan var gympalärare och hade mig det året jag skulle bli Göteborgsmästare på långdistanslöpning. Före en tävling drog jag mig alltid undan och gick in i mig själv. Jag gjorde lite snabba starter och stretchade. Framförallt laddade jag mentalt. Eftersom jag var skolans hopp fick han för sig att ”värma upp mig”. Han förstörde min uppladdning helt och hade mig till att springa mig helt slut. Vansinnigt alldeles före start av ett långlopp. Näst bäst från skolan var Bosse. I uttagningen på skolan sprang vi långa banan i Krokängsparken. Efter halva loppet tog jag täten. Den sista biten var en rätt brant uppförsbacke och jag hörde hela tiden Bosses steg bakom mig. Vi hade sprungit oerhört fort. Det skrek av smärta i min kropp. Jag vann. En sekund efter mig kom Bosse. Han tränade löpning och ville verkligen vinna. Min tid var fyra minuter och tjugoåtta sekunder. Skolrekord. Bäst genom tiderna. Distriktsmästerskapet gick i Slottskogen. Jag var trött när jag startade och helt ofokuserad.
Vad visste lärarsprätten om långdistans och individuella skillnader i uppladdningen. Han var helt självupptagen. En sadist som slog de elever som gjorde något fel enligt honom. Också flirtade han med tjejerna och trodde att han var en ungdomlig snygging. Jag försökte springa som jag brukade. Det var en massa startande. När det var tre hundra meter kvar i krönet av sista backen tog jag täten och tänkte hålla den i utförslöpan mot mål. När det planade ut på gräsmattan hundra meter från mål var kroppen slut. Jag vacklade i mål som elva. Bosse kom fyra. Ett normalt resultat för honom tror jag. Jag tog mig samman och kramade om honom. Sprätten gav mig inte en blick. Jam lyssnade. Tevattnet var fortfarande lite varmt. Jam gjorde sina ostsmörgåsar som vanligt. Tom tänkte ta kaviar idag. Gräset utanför verandan var inte klippt på länge. Ängsblommor trivdes. Gullmora och blåklint. Gullvivor och klöver. Jam åt. Tom fortsatte sin berättelse om Mari. Majsan och Mari gick på Rosenlundsgatan. Mari var aldrig med oss killar. De hade nog inga problem att få kunder. Unga, läckra och vackra. ”Ni är bara småkillar. Riktiga män finns i Rosenlund”, sa Mari.
Vi brukade planka in på sjömansgården på natten efter fester. Där fanns en utomhusswimmingpool. Mari hade nycklar och tände lamporna i bassängen. En gång när Lisa låg i det lena gräset började hon plötsligt skrika. Hon låg i ett rödmyrebo. Jag tyckte synd om henne. Vi var lyckliga och hade det rätt bra. I alla fall trodde vi det. Mari hängde sig. Kort efter hängde sig hennes lillasyster. Sen fick vi veta att sprätten. Gympaläraren. Farsan hade gjort övergrepp på sina döttrar hela uppväxten. Den änglalika Mari med långa ljusa flätor. Jag förstod varför vi varit småkillar som inte dög. Jam hade lämnat bordet. Han klädde sig och kom tillbaka. Tom tog sin sista tugga, och svalde ned med sval mjölk från kylskåpet. Tom ville berätta mer om sitt liv. Tjugonionde oktober nittonhundra nittioåtta. En fruktansvärd brand hade härjat på ett diskotek i Backa. Gymnasieskolans psykoterapienhet kallades till Burgårdens gymnasium. I Angered mobiliserades BUP och den resurspersonal som gick att uppbringa. Kristeam sattes in på alla gymnasier i Göteborg. Jag ansvarade för arbetet på Burgården. Efter varje telefonsamtal från sjukhusen gick jag ner till tavlan i entrén och satte upp ett nytt namn. ”Döda”. När dagen var slut var summan tvåsiffrig. Bara Angered var värre drabbat med ett offer mer. Anita kallade mig till sitt rum. För första gången fanns det något slags kärlek bakom hennes stränga allvar. ”Gå hem, sjukskriv dig tills du kan arbeta igen”. Jam irriterar sig på att det står ”jag” överallt. Det syftar inte på Jam, det syftar på Tom. Jaha, Tom skall alltså få äran, klagar Jam. Denna texten är i alla fall skriven av mig. Detta slutade Tom med.
Katten Jam var förfärad. De hade bett Ingeborg läsa på bloggen. Tom lämnade deras mailadress på telefon. Ett barn till Ingeborg kunde skicka ett mail. Sedan tänkte Jam att de skulle skicka ett mail tillbaka. Där skulle bloggadressen finnas. En förklaring krävdes också, tyckte han. Dessa texter handlar om en katt som heter Jam. Han berättar om Einars tomt. Einar är Toms Pappa. Jam och Tom var med när Einar fick tomten. Därför har de tänkt på detta i alla år. De har bara inte vågat ringa. Tiden har gått. De vill nu ta upp det innan de går bort. Att ge tomten till Pappa nu är ingen idé. En liten tomt delad på tre är lönlöst. Tom har inte råd att köpa ut syskonen till marknadspris. Han och Jam var på Slangö. Det var tidig morgon. Barnen sov. Agnes likaså. Jam och Tom satt på verandan och diskuterade. Tevattnet stod på plattan. Jam bad honom att berätta något medan vattnet värmdes upp. Tom hade varit duktig i nästan alla idrotter som ung. Det enda han inte var bra på var kortdistanslöpning. Han var i alla fall med i skollaget, så helt dålig var han nog inte.
Han berättade om sin älskade Mari. Maris pappa var föreståndare på sjömansgården, och hade varit svensk mästare på hundra meter. Maris bror tränade i Brasilien. Pappan var gympalärare och hade mig det året jag skulle bli Göteborgsmästare på långdistanslöpning. Före en tävling drog jag mig alltid undan och gick in i mig själv. Jag gjorde lite snabba starter och stretchade. Framförallt laddade jag mentalt. Eftersom jag var skolans hopp fick han för sig att ”värma upp mig”. Han förstörde min uppladdning helt och hade mig till att springa mig helt slut. Vansinnigt alldeles före start av ett långlopp. Näst bäst från skolan var Bosse. I uttagningen på skolan sprang vi långa banan i Krokängsparken. Efter halva loppet tog jag täten. Den sista biten var en rätt brant uppförsbacke och jag hörde hela tiden Bosses steg bakom mig. Vi hade sprungit oerhört fort. Det skrek av smärta i min kropp. Jag vann. En sekund efter mig kom Bosse. Han tränade löpning och ville verkligen vinna. Min tid var fyra minuter och tjugoåtta sekunder. Skolrekord. Bäst genom tiderna. Distriktsmästerskapet gick i Slottskogen. Jag var trött när jag startade och helt ofokuserad.
Vad visste lärarsprätten om långdistans och individuella skillnader i uppladdningen. Han var helt självupptagen. En sadist som slog de elever som gjorde något fel enligt honom. Också flirtade han med tjejerna och trodde att han var en ungdomlig snygging. Jag försökte springa som jag brukade. Det var en massa startande. När det var tre hundra meter kvar i krönet av sista backen tog jag täten och tänkte hålla den i utförslöpan mot mål. När det planade ut på gräsmattan hundra meter från mål var kroppen slut. Jag vacklade i mål som elva. Bosse kom fyra. Ett normalt resultat för honom tror jag. Jag tog mig samman och kramade om honom. Sprätten gav mig inte en blick. Jam lyssnade. Tevattnet var fortfarande lite varmt. Jam gjorde sina ostsmörgåsar som vanligt. Tom tänkte ta kaviar idag. Gräset utanför verandan var inte klippt på länge. Ängsblommor trivdes. Gullmora och blåklint. Gullvivor och klöver. Jam åt. Tom fortsatte sin berättelse om Mari. Majsan och Mari gick på Rosenlundsgatan. Mari var aldrig med oss killar. De hade nog inga problem att få kunder. Unga, läckra och vackra. ”Ni är bara småkillar. Riktiga män finns i Rosenlund”, sa Mari.
Vi brukade planka in på sjömansgården på natten efter fester. Där fanns en utomhusswimmingpool. Mari hade nycklar och tände lamporna i bassängen. En gång när Lisa låg i det lena gräset började hon plötsligt skrika. Hon låg i ett rödmyrebo. Jag tyckte synd om henne. Vi var lyckliga och hade det rätt bra. I alla fall trodde vi det. Mari hängde sig. Kort efter hängde sig hennes lillasyster. Sen fick vi veta att sprätten. Gympaläraren. Farsan hade gjort övergrepp på sina döttrar hela uppväxten. Den änglalika Mari med långa ljusa flätor. Jag förstod varför vi varit småkillar som inte dög. Jam hade lämnat bordet. Han klädde sig och kom tillbaka. Tom tog sin sista tugga, och svalde ned med sval mjölk från kylskåpet. Tom ville berätta mer om sitt liv. Tjugonionde oktober nittonhundra nittioåtta. En fruktansvärd brand hade härjat på ett diskotek i Backa. Gymnasieskolans psykoterapienhet kallades till Burgårdens gymnasium. I Angered mobiliserades BUP och den resurspersonal som gick att uppbringa. Kristeam sattes in på alla gymnasier i Göteborg. Jag ansvarade för arbetet på Burgården. Efter varje telefonsamtal från sjukhusen gick jag ner till tavlan i entrén och satte upp ett nytt namn. ”Döda”. När dagen var slut var summan tvåsiffrig. Bara Angered var värre drabbat med ett offer mer. Anita kallade mig till sitt rum. För första gången fanns det något slags kärlek bakom hennes stränga allvar. ”Gå hem, sjukskriv dig tills du kan arbeta igen”. Jam irriterar sig på att det står ”jag” överallt. Det syftar inte på Jam, det syftar på Tom. Jaha, Tom skall alltså få äran, klagar Jam. Denna texten är i alla fall skriven av mig. Detta slutade Tom med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar