Avloppet.
Katten Jam och Tom var i Kovik. Det var sen kväll. De andra hade gått till sängs. Tänk vad du är händig, sade Jam. Ibland verkar det som att du kan allting. Ja utom att diskutera förstås. Jam hade ett överlägset smil på läpparna. Det verkade som om Tom givit upp tanken på att besegra Jam i en diskussion. Det var så mycket annat han var bra på. Tänk den gången du fixade tvättrummet, sade Jam. Tom var nöjd med sitt verk, den gången. Avloppet fungerade nu bra. Han satt på västeraltanen i Kovik, och pustade ut. Det var eftermiddag. Mitten på juni. Några båtar gick i farleden på fjorden. Bjarkö badade i ljus. Barnen lekte i trädgården. Agnes förberedde middagen. Kaninen var i Lilla huset. En smal skåra släppte in luft. Dörren var krokad så. Han gick in och lade sig i Josefs rum. Där var soligt och ljust. Tre fönster åt väst. Två åt söder. Han somnade en liten stund. När han vaknade var middagen klar. De åt på altanen. Barnen skrattade och kivades lite. Kaffet smakade gott. Efterrätten hade varit hallonkräm. Plockade mest i trädgården. Han tänker på hur han skall anlägga yttre delen av tomten. Där hallonen växer nu. Konstigt. Måsungen ligger kvar. Den ligger under rosenbusken. Den har legat stilla sedan i morse. Varför kommer inte föräldrarna? Det är vanligt att ungarna hoppar ned från taket efter en tid. Boet ligger däruppe. Det är väl skyddat mot katter och rovdjur. Ungarna behöver väl röra sig lite när de blivit större. De hoppar ned. Föräldrarna dyker när man kommer ungarna nära. Några föräldrar har inte synts idag.
Han börjar bli bekymrad. Familjen går ned och badar. Det blev ett sent bad idag. Agnes håller Robert i handen när de går nedför berget. Eva klarar sig själv. De går till närmsta stranden. Vattnet är behagligt. Några grannar är där. Han hälsar och de nickar tillbaka. Det är sällan någon mer här. Eva och Tom badar tillsammans. Eva stänker vatten och skrattar. När de kommer in till stranden vill Robert bli snurrad. Tom griper honom. Snurrar runt och kastar Robert iväg. Han faller ned och kiknar av skratt. Då vill Eva också. Tom älskar sina barn. Han älskar också deras Mor. Agnes. På vägen hem går de runt slånbärsbuskarna. Stigen är ingen stig längre. Den har vuxit igen. Familjen går längs vattnet istället. Han ser segelbåten, där den ligger på svaj. Han ser också plastbåten vid bryggan. Det är svårt för Robert att ta sig upp för berget. Med Agnes hjälp går det. Uppe ser de måsungen. Den ligger kvar. Inga föräldrar har visat sig. När Tom går nära piper den. Märkligt. Måsungar brukar väl inte pipa när människor kommer nära. De ligger stilla och försöker att inte märkas. Piper gör de på Mamma och Pappa. Han börjar tro på allvar att ungen är övergiven. Då är den säkert hungrig, tänker han. Ungen har börjat tro att människor är föräldrarna. Den är säkert hungrig. Han kryper in i källaren. Där finns en håv. Han och Eva går ned till bryggan. De fångar räkor, små krabbor, och tångloppor. De lägger några på ett fat och ställer fram till måsungen. Den äter genast.
Eva vill ge honom ett namn. Tom föreslår ”Cliff”. Det är engelska och betyder ”klippa”, säger han. Eva tycker det är ett fint namn. Den får heta Cliff. Den har snart ätit upp alla loppor, räkor, och krabbor. Tom hämtar en skiva bröd. Den äter genast. Den pickar med sin bruna näbb. Den näbb som skall bli gul, när han blir stor. Dagarna går. Ida äter sina maskrosblad. Sina morötter, och sin potatis. De fångar mat till honom flera gånger, varje dag. Den får också bröd. Agnes köper ansjovis. Cliff älskar det. Han börjar röra sig, och springa kring i trädgården. Tom och Eva prövar med små små bitar av skuret kött. Den äter. ”Han äter ju allt vi kommer med”, säger Tom. De hade inte försökt med grönsaker. De trodde inte att måsar vill ha det. Platsen under rosenbusken är hans trygga plats. Varje gång han sprungit runt i trädgården, lägger han sig alltid till slut på sin plats. Han växer. Han är fortfarande brunspräcklig, men efterhand betydligt större. Ida har fått en hage utanför Lilla huset. Dörren står alltid på glänt, så hon kan springa in när hon vill. Hon har ett nät utanför. Familjen litar inte på att hon inte skall rymma annars. Cliff blir intresserad av Ida. Han går gärna fram till hennes nät, och tittar på när hon knaprar maskrosblad, och annat grönt. En dag började han flaxa. Han kunde lyfta och flyga några meter. Han flaxade mot Ida. Han flög över hennes nät och satte sig i gräset. Ida brydde sig inte om honom. Hon blev i varje fall inte rädd.
Cliff gick helt nära. Han prövade att smaka på det Ida åt. Han tydde sig till Ida. Det verkade nästan som Ida tyckte om Cliff. Hon gick inte från honom. Snarare gick hon till honom. Kanske blev de vänner. Han började gå utanför tomten. Han ställde sig längst ut på berget. Han kastade sig ut. Vingarna bar, och han flög över markerna. Han kom tillbaka för att äta. Han åt nu mycket bröd och ansjovis. Fiskandet med håv räckte inte. Han fick också makrill på konservburk. Det tyckte Cliff om. Han flög nu ut över havet. En dag flög han över till Bjarkö. Han var nu stor. Han hittade mat själv, och åt hos oss bara ibland. Vi saknade Cliff när han var borta länge. Han flög längre och längre. Han var fullvuxen och stark. Men ännu brun. Måsar får inte sin vita färg förrän andra året. Han flög till Ockerö. Till Hyppla, och till Slangö. Han slog sig ned på Bammen. Det var där han kom från. Han kände det på sig. Familjen saknade honom. Lilla Eva grät. Den som saknade honom mest, var kanske ändå Ida. Tänk vilket minne du har, sade Jam. Du har två fantastiska förmågor, sade han. Det ena är att minnas. Det andra är att berätta. Visst berättar Tom bra?
Katten Jam och Tom var i Kovik. Det var sen kväll. De andra hade gått till sängs. Tänk vad du är händig, sade Jam. Ibland verkar det som att du kan allting. Ja utom att diskutera förstås. Jam hade ett överlägset smil på läpparna. Det verkade som om Tom givit upp tanken på att besegra Jam i en diskussion. Det var så mycket annat han var bra på. Tänk den gången du fixade tvättrummet, sade Jam. Tom var nöjd med sitt verk, den gången. Avloppet fungerade nu bra. Han satt på västeraltanen i Kovik, och pustade ut. Det var eftermiddag. Mitten på juni. Några båtar gick i farleden på fjorden. Bjarkö badade i ljus. Barnen lekte i trädgården. Agnes förberedde middagen. Kaninen var i Lilla huset. En smal skåra släppte in luft. Dörren var krokad så. Han gick in och lade sig i Josefs rum. Där var soligt och ljust. Tre fönster åt väst. Två åt söder. Han somnade en liten stund. När han vaknade var middagen klar. De åt på altanen. Barnen skrattade och kivades lite. Kaffet smakade gott. Efterrätten hade varit hallonkräm. Plockade mest i trädgården. Han tänker på hur han skall anlägga yttre delen av tomten. Där hallonen växer nu. Konstigt. Måsungen ligger kvar. Den ligger under rosenbusken. Den har legat stilla sedan i morse. Varför kommer inte föräldrarna? Det är vanligt att ungarna hoppar ned från taket efter en tid. Boet ligger däruppe. Det är väl skyddat mot katter och rovdjur. Ungarna behöver väl röra sig lite när de blivit större. De hoppar ned. Föräldrarna dyker när man kommer ungarna nära. Några föräldrar har inte synts idag.
Han börjar bli bekymrad. Familjen går ned och badar. Det blev ett sent bad idag. Agnes håller Robert i handen när de går nedför berget. Eva klarar sig själv. De går till närmsta stranden. Vattnet är behagligt. Några grannar är där. Han hälsar och de nickar tillbaka. Det är sällan någon mer här. Eva och Tom badar tillsammans. Eva stänker vatten och skrattar. När de kommer in till stranden vill Robert bli snurrad. Tom griper honom. Snurrar runt och kastar Robert iväg. Han faller ned och kiknar av skratt. Då vill Eva också. Tom älskar sina barn. Han älskar också deras Mor. Agnes. På vägen hem går de runt slånbärsbuskarna. Stigen är ingen stig längre. Den har vuxit igen. Familjen går längs vattnet istället. Han ser segelbåten, där den ligger på svaj. Han ser också plastbåten vid bryggan. Det är svårt för Robert att ta sig upp för berget. Med Agnes hjälp går det. Uppe ser de måsungen. Den ligger kvar. Inga föräldrar har visat sig. När Tom går nära piper den. Märkligt. Måsungar brukar väl inte pipa när människor kommer nära. De ligger stilla och försöker att inte märkas. Piper gör de på Mamma och Pappa. Han börjar tro på allvar att ungen är övergiven. Då är den säkert hungrig, tänker han. Ungen har börjat tro att människor är föräldrarna. Den är säkert hungrig. Han kryper in i källaren. Där finns en håv. Han och Eva går ned till bryggan. De fångar räkor, små krabbor, och tångloppor. De lägger några på ett fat och ställer fram till måsungen. Den äter genast.
Eva vill ge honom ett namn. Tom föreslår ”Cliff”. Det är engelska och betyder ”klippa”, säger han. Eva tycker det är ett fint namn. Den får heta Cliff. Den har snart ätit upp alla loppor, räkor, och krabbor. Tom hämtar en skiva bröd. Den äter genast. Den pickar med sin bruna näbb. Den näbb som skall bli gul, när han blir stor. Dagarna går. Ida äter sina maskrosblad. Sina morötter, och sin potatis. De fångar mat till honom flera gånger, varje dag. Den får också bröd. Agnes köper ansjovis. Cliff älskar det. Han börjar röra sig, och springa kring i trädgården. Tom och Eva prövar med små små bitar av skuret kött. Den äter. ”Han äter ju allt vi kommer med”, säger Tom. De hade inte försökt med grönsaker. De trodde inte att måsar vill ha det. Platsen under rosenbusken är hans trygga plats. Varje gång han sprungit runt i trädgården, lägger han sig alltid till slut på sin plats. Han växer. Han är fortfarande brunspräcklig, men efterhand betydligt större. Ida har fått en hage utanför Lilla huset. Dörren står alltid på glänt, så hon kan springa in när hon vill. Hon har ett nät utanför. Familjen litar inte på att hon inte skall rymma annars. Cliff blir intresserad av Ida. Han går gärna fram till hennes nät, och tittar på när hon knaprar maskrosblad, och annat grönt. En dag började han flaxa. Han kunde lyfta och flyga några meter. Han flaxade mot Ida. Han flög över hennes nät och satte sig i gräset. Ida brydde sig inte om honom. Hon blev i varje fall inte rädd.
Cliff gick helt nära. Han prövade att smaka på det Ida åt. Han tydde sig till Ida. Det verkade nästan som Ida tyckte om Cliff. Hon gick inte från honom. Snarare gick hon till honom. Kanske blev de vänner. Han började gå utanför tomten. Han ställde sig längst ut på berget. Han kastade sig ut. Vingarna bar, och han flög över markerna. Han kom tillbaka för att äta. Han åt nu mycket bröd och ansjovis. Fiskandet med håv räckte inte. Han fick också makrill på konservburk. Det tyckte Cliff om. Han flög nu ut över havet. En dag flög han över till Bjarkö. Han var nu stor. Han hittade mat själv, och åt hos oss bara ibland. Vi saknade Cliff när han var borta länge. Han flög längre och längre. Han var fullvuxen och stark. Men ännu brun. Måsar får inte sin vita färg förrän andra året. Han flög till Ockerö. Till Hyppla, och till Slangö. Han slog sig ned på Bammen. Det var där han kom från. Han kände det på sig. Familjen saknade honom. Lilla Eva grät. Den som saknade honom mest, var kanske ändå Ida. Tänk vilket minne du har, sade Jam. Du har två fantastiska förmågor, sade han. Det ena är att minnas. Det andra är att berätta. Visst berättar Tom bra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar