Eriksberg.
Katten Jam och Tom funderade. Jam hade insett att hans Pappa var en Norsk skogskatt. Högt begåvad. Troligen Nobelpristagare. Tom försökte få Jam att tänka mer på sitt ursprung på Mammans sida. Hon var en enkel bondkatt på Slangö. Jam hade tre syskon. Vanliga gråa katter. De bodde under fiskaren Bos lilla uthus. Bo brukade fånga makrill. Renset gav han till katterna. Ibland fick de burkmat. Jam föredrog fiskrens. När han var liten tydde han sig till Toms familj. Särskilt till Tom. Det berodde nog på att han kände sig utanför. Han var annorlunda än de andra katterna. Syskonen bara åt och sov. Ibland lekte de. Jam fick vara med, men han tänkte ofta på annat. Medan syskonen tänkte på fiskrens, tänkte han på Universum och meningen med livet. Han fick bo hos Tom. En dag hade Tom och Jam gått ned till piren. Där satt Bo och lagade sina ryssjor. Tom frågade om han kunde få Jam. Bo svarade att det fick han gärna. De växte upp tillsammans. Jam lärde sig läsa före honom, men han kunde inte simma lika bra som Tom. Jam följde med familjen till staden. De åkte den stora ångbåten. Det var spännande, tyckte Jam. Sedan åkte de till Daga. Det var Toms Mormors hus. Familjen fick vara där så mycket de ville. Där fanns bär och svamp. Jam tyckte det var roligt att gå i skogen. Roligast var när Toms Pappa var med. Jam vände sig till Tom.
Berätta om Daga, bad han. Tom berättade. En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drangseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen? De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna. Ofta gick vi ut i skogen. Bort över Myren. Starkströmsledningar korsade skogen, och surrade märkligt. Vid kanten av myren. Mot vår väg, låg en liten branddamm. Efter den kom ”steniga backen”, som leder till elljusspåret idag.
Vatten forsade från dammen, under vägen, och gav en munter bäck, genom skogen. Där seglade våra barkbåtar, snabbt, trots stenar och krökar. Bäcken gick vidare genom skogen, och mynnade i sjön. Vattnet var brunt, och förmodligen järnhaltigt, från myren. Runt bäcken växte vita smultron. De blev gula när de var mogna. De var minst dubbelt så stora som vanliga smultron, och mycket goda. Långt senare tog vi plantor och satte, hos Mamma och Pappa på Lyndongatan. Åt andra hållet, ner på väg mot Askarshöjd, ligger idag villor och en skola. Hosthagenskolan. Då kom vi fram ur skogsbrynet, till en stor sänka. Där nere gick hästar och betade. Det var mycket vackert. Pappa älskade att utforska nya marker. Runt Daga finns inga gränser, som det gör på en liten ö. Där var gränslöst. Vi älskade Daga i tidig höst. Mamma, Pappa, mina syskon och jag. Jam lyssnade. Han ville veta allting om Daga. Kanske var det därifrån hans Pappa kom. En dag reste familjen till Daga för att stanna några veckor. Det tyckte Jam var bra. Det var på sensommaren. Bär och svamp var mogna. Tranbergs bodde längre upp i backen. De hade en flicka som var söt. Henne tyckte Tom om. Det visste Jam.
De skulle gå och bada. Bara Tom och Jam. Fast brodern var med. De brukade bada vid Volvobryggan. Den var ny och fin, och alltid ledig. Vägen till bryggorna gick genom skogen. Först gick de grusvägen fram till branddammen. Brodern bar en packning. Det var handdukar, badbyxor, och fika. Det fick plats i en liten ryggsäck. De stannade vid branddammen. Gröna små blad bredde ut sig på ytan. I mitten var det fritt. Där kunde man se ned i dammen. På en meters djup växte från bottnen brunt ludd. Vattenytan låg stilla. Ändå rann vatten i dammen. Det kom från myren, och var lite järnhaltigt brunt. Det rann under vägen. En munter bäck fanns på andra sidan. Den ringlade sig genom skogen och ut över ängen. Den rann ända ned till Solelången. Runt bäcken växte vita smultron. De plockade och åt. Där stigen tog över, växte mycket harsyra. Tom älskade harsyra. De plockade och åt. Han var flitigast. Vissa hade fyra blad. Det betydde tur, visste han. Ute på vägen mot badet fanns hallon och björnbär. De plockade och åt. Nere vid järnvägsspåren växte röda smultron. Jam älskade smultron. Efter spåren fanns hur mycket som helst. Tom ville bada. De gick ned till bryggorna. Vattnet låg stilla. Solen från väster värmde så skönt. Den kom från andra sidan sjön. Ingenting hindrade eller var i vägen. Jam tog på sina nya badbyxor. De var röda. Han ville lära sig simma. Tom kunde så bra. Han och brodern simmade. Jam fick nöja sig med att klättra ned för stegen. ”Jaha, vad är väl en bal på slottet”, tänkte han.
Katten Jam och Tom funderade. Jam hade insett att hans Pappa var en Norsk skogskatt. Högt begåvad. Troligen Nobelpristagare. Tom försökte få Jam att tänka mer på sitt ursprung på Mammans sida. Hon var en enkel bondkatt på Slangö. Jam hade tre syskon. Vanliga gråa katter. De bodde under fiskaren Bos lilla uthus. Bo brukade fånga makrill. Renset gav han till katterna. Ibland fick de burkmat. Jam föredrog fiskrens. När han var liten tydde han sig till Toms familj. Särskilt till Tom. Det berodde nog på att han kände sig utanför. Han var annorlunda än de andra katterna. Syskonen bara åt och sov. Ibland lekte de. Jam fick vara med, men han tänkte ofta på annat. Medan syskonen tänkte på fiskrens, tänkte han på Universum och meningen med livet. Han fick bo hos Tom. En dag hade Tom och Jam gått ned till piren. Där satt Bo och lagade sina ryssjor. Tom frågade om han kunde få Jam. Bo svarade att det fick han gärna. De växte upp tillsammans. Jam lärde sig läsa före honom, men han kunde inte simma lika bra som Tom. Jam följde med familjen till staden. De åkte den stora ångbåten. Det var spännande, tyckte Jam. Sedan åkte de till Daga. Det var Toms Mormors hus. Familjen fick vara där så mycket de ville. Där fanns bär och svamp. Jam tyckte det var roligt att gå i skogen. Roligast var när Toms Pappa var med. Jam vände sig till Tom.
Berätta om Daga, bad han. Tom berättade. En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drangseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen? De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna. Ofta gick vi ut i skogen. Bort över Myren. Starkströmsledningar korsade skogen, och surrade märkligt. Vid kanten av myren. Mot vår väg, låg en liten branddamm. Efter den kom ”steniga backen”, som leder till elljusspåret idag.
Vatten forsade från dammen, under vägen, och gav en munter bäck, genom skogen. Där seglade våra barkbåtar, snabbt, trots stenar och krökar. Bäcken gick vidare genom skogen, och mynnade i sjön. Vattnet var brunt, och förmodligen järnhaltigt, från myren. Runt bäcken växte vita smultron. De blev gula när de var mogna. De var minst dubbelt så stora som vanliga smultron, och mycket goda. Långt senare tog vi plantor och satte, hos Mamma och Pappa på Lyndongatan. Åt andra hållet, ner på väg mot Askarshöjd, ligger idag villor och en skola. Hosthagenskolan. Då kom vi fram ur skogsbrynet, till en stor sänka. Där nere gick hästar och betade. Det var mycket vackert. Pappa älskade att utforska nya marker. Runt Daga finns inga gränser, som det gör på en liten ö. Där var gränslöst. Vi älskade Daga i tidig höst. Mamma, Pappa, mina syskon och jag. Jam lyssnade. Han ville veta allting om Daga. Kanske var det därifrån hans Pappa kom. En dag reste familjen till Daga för att stanna några veckor. Det tyckte Jam var bra. Det var på sensommaren. Bär och svamp var mogna. Tranbergs bodde längre upp i backen. De hade en flicka som var söt. Henne tyckte Tom om. Det visste Jam.
De skulle gå och bada. Bara Tom och Jam. Fast brodern var med. De brukade bada vid Volvobryggan. Den var ny och fin, och alltid ledig. Vägen till bryggorna gick genom skogen. Först gick de grusvägen fram till branddammen. Brodern bar en packning. Det var handdukar, badbyxor, och fika. Det fick plats i en liten ryggsäck. De stannade vid branddammen. Gröna små blad bredde ut sig på ytan. I mitten var det fritt. Där kunde man se ned i dammen. På en meters djup växte från bottnen brunt ludd. Vattenytan låg stilla. Ändå rann vatten i dammen. Det kom från myren, och var lite järnhaltigt brunt. Det rann under vägen. En munter bäck fanns på andra sidan. Den ringlade sig genom skogen och ut över ängen. Den rann ända ned till Solelången. Runt bäcken växte vita smultron. De plockade och åt. Där stigen tog över, växte mycket harsyra. Tom älskade harsyra. De plockade och åt. Han var flitigast. Vissa hade fyra blad. Det betydde tur, visste han. Ute på vägen mot badet fanns hallon och björnbär. De plockade och åt. Nere vid järnvägsspåren växte röda smultron. Jam älskade smultron. Efter spåren fanns hur mycket som helst. Tom ville bada. De gick ned till bryggorna. Vattnet låg stilla. Solen från väster värmde så skönt. Den kom från andra sidan sjön. Ingenting hindrade eller var i vägen. Jam tog på sina nya badbyxor. De var röda. Han ville lära sig simma. Tom kunde så bra. Han och brodern simmade. Jam fick nöja sig med att klättra ned för stegen. ”Jaha, vad är väl en bal på slottet”, tänkte han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar