Humlan.
Det var morgon. Tom vaknade i sin säng. Han låg bredvid sin bror. Det var augusti. Han var fyra år gammal. Brodern sov. Han satte sig försiktigt upp. Han ville inte väcka brodern, som tyckte om att sova länge på mornarna. Pappas säng var tom. Han hade börjat arbeta, och var kvar i Braeborg. Pappa kommer bara upp till helgen, visste han. Det var måndag idag. Mamma låg på sin plats. Hon vred sig lite, men var inte på väg att vakna. Hans bror gnydde lite i sömnen. Han kröp försiktigt ur sängen. Han sträckte på sig, och gick fram till fönstret. Svenssons vinbärsbuskar hängde ut över vägen. Han vände sig om. Den lilla kaminen var slocknad. De hade eldat i går kväll. Locket var av. Han och hans bror hade gjort raketer. De blev mycket bättre nu, med riktig staniol. Han hade en randig pyjamas. Den nya rutiga låg i tvättkorgen. Mamma tvättar för ofta, tyckte han. Barn svettas inte så mycket. Det hade han hört Farbror Uno säga. Uno levde ensam och tyckte nog att det var jobbigt att tvätta. Han sa, ”jag är som ett barn, jag svettas inte så mycket”. Uno tyckte att det var onödigt att tvätta så ofta som Mormor gjorde. Han tog av sin pyjamas. Han satte på sina kortbyxor, och en ljus liten tröja. Solen stod lågt, men han hann i alla fall se att himlen var blå.
Sovrumsdörren stod öppen. Han gick ut. Han stängde ändå dörren efter sig. Mamma blir arg om hon väcks för tidigt. Här skulle kunna vara ett helt rum, tänkte han. Då skulle Pappa och Mamma kunna sova här, och brodern och han skulle få ett eget rum. Rummet med kamin. Det var roligare att göra raketer med den nya staniolen. De flög längre också. Han ryser när han tänker på malarna. I ett nytt rum skulle nog malarna inte trivas. De tycker om gamla kläder, hade Mamma sagt. Golvet knarrar lite, när han går fram till trappan. Han håller sig i räcket och går försiktigt ner. Dörren till verandan är stängd. Han går in i köket. Han öppnar skafferidörren. Det är svalt där inne. Han tar ut sin filbunke. Skålen är bara halvfull. Det räcker. Han hämtar en djup tallrik, och öser över filen till den. Han strör lite socker över. Det smakar gott. Han äter koncentrerat. Sedan sköljer han av tallriken och skeden. Häller ur det vita vattnet ur filskålen, och ställer den på diskbänken. Mormors dörr är öppen. Hon är inte här. Hon och Emil åkte till Braeborg igår. Emil kramade honom. Några nattståndna flugor surrar frenetiskt. Det är lugnt en stund. Sedan börjar surrandet igen.
Han går in i Mormors rum. Soffan är till höger. Det är en bäddsoffa, så två kan sova där. I mitten av rummet på väggen mot köket, finns den nya öppna eldstad som nästan bara används när Farbror Uno är på besök. Rummet har två dörrar. Den andra går till hallen. Där inne står ett matbord, med fyra stolar, och en skön fåtölj. Den sitter alltid Uno i, när han är på besök. Knut sitter på en matstol. Tom längtar efter Uno. Han är så rolig. Knut också. De fäktas med pekfingret och kittlar alltid honom på magen. Han saknar Jan, Unos vän i Svenssons hus. Han körde ihjäl sig med motorcykel. Det var på Jonseredsvägen. Han öppnar dörren till verandan. Jam ligger på sin plats och sover. Ytterdörren står på glänt. Jam har nog varit ute i natt, och härjat, tänker han. På golvet kryper en humla. Den rör sig långsamt. Stannar ibland, och bara väntar. Han öppnar ytterdörren helt. Solen strilar mellan de stora björkarnas blad och grenar. Det värmer lite. Annars är det svalt ute. Det är sensommar, och bladen på björkarna har redan börjat gulna. Det är också torrt. Det har inte regnat på länge. Björkarna står på andra sidan vägen. Bakom dem är det ängar och skog ända ned till Solelången. Häcken blommar med små vita blommor. Ängen är nyslagen. Pappa lämnade lupinerna runt brunnen. De är rosa och blå.
Jam rör sig i sömnen. Han drömmer nog, tänker Tom. I rabatten har rosorna börjat få nypon. Det blir aldrig så mycket att det räcker till kräm, men de är fina att se på. Gullregnsträdens blommor har börjat bli bruna. De flesta är fortfarande vackert gula. Han ser på gullriset i rabatten vid huset. Blomflugor surrar. Bin och humlor också. Han börjar tänka på humlan därinne. Han reser sig och går några steg uppför trappan. Humlan är kvar. Hans bror är uppe. Han kommer ned för trappan, för att äta frukost. Tom frågar vad humlor äter. ”de äter sött”, svarar brodern. ”Nektar och socker". ”Honung kanske”. Brodern förstår att han vill rädda någonting igen. Han blandar till stark sockerlösning. Han häller det på ett fat, och går ut till humlan. Jam har vaknat, och sträcker på sig. Han går till sin skål och äter. Han smaskar. ”Det skall man inte göra”, tänker Tom. Humlan äter inget. Då går han ut i köket. Han tar fram honungsburken ur skafferiet. Lägger upp en slev honung på en skål, och går ut till humlan. Humlan går närmre skålen. Den äter lite. Sedan ligger den stilla igen. Hans bror frågar hur det går. Han är bekymrad. ”Jag vet inte”, svarar han. ”Det är naturligt”, säger brodern. ”Humlor dör ibland”. ”När de är gamla kan de hamna lite var som helst”. ”det är ingenting att sörja över”. Humlan ligger stilla. Han petar på den. Humlan ramlar. Benen ligger krokiga och stela. Humlan är död. Han gråter. Jam smiter ut genom dörren. ”Du skall inte vara så rädd för döden”, säger brodern. ”Döden är naturlig”. ”Vi skall alla dö”. Tom känner att han är rädd för döden.
Det var morgon. Tom vaknade i sin säng. Han låg bredvid sin bror. Det var augusti. Han var fyra år gammal. Brodern sov. Han satte sig försiktigt upp. Han ville inte väcka brodern, som tyckte om att sova länge på mornarna. Pappas säng var tom. Han hade börjat arbeta, och var kvar i Braeborg. Pappa kommer bara upp till helgen, visste han. Det var måndag idag. Mamma låg på sin plats. Hon vred sig lite, men var inte på väg att vakna. Hans bror gnydde lite i sömnen. Han kröp försiktigt ur sängen. Han sträckte på sig, och gick fram till fönstret. Svenssons vinbärsbuskar hängde ut över vägen. Han vände sig om. Den lilla kaminen var slocknad. De hade eldat i går kväll. Locket var av. Han och hans bror hade gjort raketer. De blev mycket bättre nu, med riktig staniol. Han hade en randig pyjamas. Den nya rutiga låg i tvättkorgen. Mamma tvättar för ofta, tyckte han. Barn svettas inte så mycket. Det hade han hört Farbror Uno säga. Uno levde ensam och tyckte nog att det var jobbigt att tvätta. Han sa, ”jag är som ett barn, jag svettas inte så mycket”. Uno tyckte att det var onödigt att tvätta så ofta som Mormor gjorde. Han tog av sin pyjamas. Han satte på sina kortbyxor, och en ljus liten tröja. Solen stod lågt, men han hann i alla fall se att himlen var blå.
Sovrumsdörren stod öppen. Han gick ut. Han stängde ändå dörren efter sig. Mamma blir arg om hon väcks för tidigt. Här skulle kunna vara ett helt rum, tänkte han. Då skulle Pappa och Mamma kunna sova här, och brodern och han skulle få ett eget rum. Rummet med kamin. Det var roligare att göra raketer med den nya staniolen. De flög längre också. Han ryser när han tänker på malarna. I ett nytt rum skulle nog malarna inte trivas. De tycker om gamla kläder, hade Mamma sagt. Golvet knarrar lite, när han går fram till trappan. Han håller sig i räcket och går försiktigt ner. Dörren till verandan är stängd. Han går in i köket. Han öppnar skafferidörren. Det är svalt där inne. Han tar ut sin filbunke. Skålen är bara halvfull. Det räcker. Han hämtar en djup tallrik, och öser över filen till den. Han strör lite socker över. Det smakar gott. Han äter koncentrerat. Sedan sköljer han av tallriken och skeden. Häller ur det vita vattnet ur filskålen, och ställer den på diskbänken. Mormors dörr är öppen. Hon är inte här. Hon och Emil åkte till Braeborg igår. Emil kramade honom. Några nattståndna flugor surrar frenetiskt. Det är lugnt en stund. Sedan börjar surrandet igen.
Han går in i Mormors rum. Soffan är till höger. Det är en bäddsoffa, så två kan sova där. I mitten av rummet på väggen mot köket, finns den nya öppna eldstad som nästan bara används när Farbror Uno är på besök. Rummet har två dörrar. Den andra går till hallen. Där inne står ett matbord, med fyra stolar, och en skön fåtölj. Den sitter alltid Uno i, när han är på besök. Knut sitter på en matstol. Tom längtar efter Uno. Han är så rolig. Knut också. De fäktas med pekfingret och kittlar alltid honom på magen. Han saknar Jan, Unos vän i Svenssons hus. Han körde ihjäl sig med motorcykel. Det var på Jonseredsvägen. Han öppnar dörren till verandan. Jam ligger på sin plats och sover. Ytterdörren står på glänt. Jam har nog varit ute i natt, och härjat, tänker han. På golvet kryper en humla. Den rör sig långsamt. Stannar ibland, och bara väntar. Han öppnar ytterdörren helt. Solen strilar mellan de stora björkarnas blad och grenar. Det värmer lite. Annars är det svalt ute. Det är sensommar, och bladen på björkarna har redan börjat gulna. Det är också torrt. Det har inte regnat på länge. Björkarna står på andra sidan vägen. Bakom dem är det ängar och skog ända ned till Solelången. Häcken blommar med små vita blommor. Ängen är nyslagen. Pappa lämnade lupinerna runt brunnen. De är rosa och blå.
Jam rör sig i sömnen. Han drömmer nog, tänker Tom. I rabatten har rosorna börjat få nypon. Det blir aldrig så mycket att det räcker till kräm, men de är fina att se på. Gullregnsträdens blommor har börjat bli bruna. De flesta är fortfarande vackert gula. Han ser på gullriset i rabatten vid huset. Blomflugor surrar. Bin och humlor också. Han börjar tänka på humlan därinne. Han reser sig och går några steg uppför trappan. Humlan är kvar. Hans bror är uppe. Han kommer ned för trappan, för att äta frukost. Tom frågar vad humlor äter. ”de äter sött”, svarar brodern. ”Nektar och socker". ”Honung kanske”. Brodern förstår att han vill rädda någonting igen. Han blandar till stark sockerlösning. Han häller det på ett fat, och går ut till humlan. Jam har vaknat, och sträcker på sig. Han går till sin skål och äter. Han smaskar. ”Det skall man inte göra”, tänker Tom. Humlan äter inget. Då går han ut i köket. Han tar fram honungsburken ur skafferiet. Lägger upp en slev honung på en skål, och går ut till humlan. Humlan går närmre skålen. Den äter lite. Sedan ligger den stilla igen. Hans bror frågar hur det går. Han är bekymrad. ”Jag vet inte”, svarar han. ”Det är naturligt”, säger brodern. ”Humlor dör ibland”. ”När de är gamla kan de hamna lite var som helst”. ”det är ingenting att sörja över”. Humlan ligger stilla. Han petar på den. Humlan ramlar. Benen ligger krokiga och stela. Humlan är död. Han gråter. Jam smiter ut genom dörren. ”Du skall inte vara så rädd för döden”, säger brodern. ”Döden är naturlig”. ”Vi skall alla dö”. Tom känner att han är rädd för döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar