Drömmar.
Katten Jam kände sig tom inombords. Tom har fått honom att förstå att drömmen om priset och erkännandet kanske bara är en kompensation för det Jam inte fick som liten. Tom älskar Jam. Det känns bra, men räcker det? Det finns fortfarande ett tomt hål inne i honom. Han känner sig som en dålig katt. Har han överhuvudtaget gjort något bra i sitt liv. Är han värd att finnas? Han tänker tillbaka. Han minns humlan. Den försökte han rädda. Det var så länge sedan men ändå känns det som igår. Han började tänka på humlan på verandan. Han reste sig och gick några steg uppför trappan. Humlan var kvar. Toms bror var uppe. Han kom ned för trappan, för att äta frukost. Jam frågade vad humlor äter. ”de äter sött”, svarade brodern. ”Nektar och socker". ”Honung kanske”. Toms broder förstod att han vill rädda någonting igen. Han blandade till stark sockerlösning. Han hällde det på ett fat, och gick ut till humlan. Tom hade vaknat, och sträckte på sig. Han gick ut i köket och åt. Han smaskade. ”Det skall man inte göra”, tänkte Jam. Humlan åt inget. Då gick han ut i köket. Han tog fram honungsburken ur skafferiet. Lade upp en slev honung på en skål, och gick ut till humlan. Humlan gick närmre skålen. Den åt lite. Sedan låg den stilla igen.
Toms bror frågade hur det gick. Han var bekymrad. ”Jag vet inte”, svarade han. ”Det är naturligt”, sade brodern. ”Humlor dör ibland”. ”När de är gamla kan de hamna lite var som helst”. ”det är ingenting att sörja över”. Humlan låg stilla. Jam petade på den. Humlan ramlade. Benen låg krokiga och stela. Humlan var död. Han grät. ”Du skall inte vara så rädd för döden”, sade brodern. ”Döden är naturlig”. ”Vi skall alla dö”. Han kände att han var rädd för döden. Han kände sig trotts allt lite bättre när han tänkte på humlan. Han kände sig fortfarande tom inombords. Han letade efter fler positiva minnen. Sådant som skulle få honom att känna att han hade rätt att finnas till. Han tänkte på deras vapenvägran. År nittonhundra sjuttiotre dömdes de till en månads fängelse för ”rymning” från militärtjänsten. Straffet skulle avtjänas på Västergården i Dalsland. En öppen anstalt. Han och Tom hade varit ute och seglat. De såg inte inkallelseorden i brevlådan hemma. Det kallades för ”rymning”. Han tänkte på hur det börjat. Vid deras första intervju för vapenvägran ställdes de inför den obligatoriska samvetsfrågan. ”Vad gör ni om ni står i en folksamling med ett vapen i handen och en vettvilling börjar skjuta ner människor runt er”?
Han svarade så sanningsenligt han kunde, att det vet jag inte, och jag har aldrig varit i en sådan situation. Tidigare hade han sagt att han är principiellt emot krig som är en katastrof för människor och miljö, ett slöseri med resurser i en fattig värld och en ineffektiv lösning av konflikter. Nedrustning är vägen mot hållbar fred och utveckling. De fick förstås avslag på deras ansökan. Svaret på nödvärnsfrågan var otillräcklig. Han fick en ny inkallelseorder. Det var på sommaren och eftersom Agnes, Tom, och han seglade hela sommaren så såg de aldrig brevet. När Tom ringde Peter, sin bror, fick de veta att polisen knackat dörr och letat efter dem. Han begrep vad det kunde handla om. En morgon utanför Örust vaknade de av ett konstigt ljud i luften. En helikopter cirklade över dem helt nära. Är de galna? Är vi så viktiga? Nästa dag hörde de på radion att en kvinna drunknat utanför Örust och flöt någonstans i vattnet. Trots intensiv helikopterspaning på platsen hade kroppen inte kunnat hittas. Väl hemma tog de sig in till polishuset och Jam sträckte fram händerna. Jam fick inga handbojor men blev förhörd av en äldre snäll manlig polis. ”Du är en fin katt”, avslutade han med att säga.
Sedan blev han och Tom kallade till förhör och dömdes till en månads fängelse för ”rymning”. Straffet skulle avtjänas på Västergården i Dalsland. Han hade tagit det ganska hårt. Tom tog det mer lättsamt. Det skall bli spännande att se hur ett fängelse är, sa Tom. Han kunde hålla sig för skratt. Tiden gick rätt fort på fängelset. Efter en vecka i skogen arbetsvägrade Tom och han. Tom ville läsa på sina tentor. Han ville ta det lugnt. Fängelsedirektören dömde Tom och honom till tre dagars påbackning för arbetsvägran. Tom överklagade. Till ingen nytta. Alternativet var att flyttas till en sluten anstalt. Det fanns ingen plats på någon sluten anstalt. Tur var väl det. Han trivdes med friheten. De fick det bästa rummet. Ut mot skogen. I det finaste huset. Tom var bra på pingis. Det hade de nytta av. Han var också duktig på schack. Han spelade gitarr och sjöng bra. Två andra värnpliktsvägrare spelade också gitarr. De bildade en musikgrupp, som uppträdde för de andra fångarna. Jam spelade triangel. Det var vinter. Snön låg vit mellan granarna. Han tänkte på Dan Andersson. Han tänkte på hur Dan Andersson suttit på ”Tullens svarta krog” i Braeborg, och skrivit om ”Masthuggstemplets torn”. Hur han vuxit upp i ödemarken. Det såg nog ut som här tänkte Jam. Jam tänkte inte på något pris. I varje fall inte om Universum. Han tänkte på litteratur. ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”, tänkte han. Han tänkte på ”barndomshemmet”. Kanske låg det här i Dalsland, tänkte han. Han tänkte på ”Gröne mad”. Han tänkte alltid att det var där barndomshemmet legat. Han drömde sig bort. Han tänkte på Djörn. ”Och där granskog lyser över dem", tänkte han. Jam var tillbaka i drömmarnas land.
Katten Jam kände sig tom inombords. Tom har fått honom att förstå att drömmen om priset och erkännandet kanske bara är en kompensation för det Jam inte fick som liten. Tom älskar Jam. Det känns bra, men räcker det? Det finns fortfarande ett tomt hål inne i honom. Han känner sig som en dålig katt. Har han överhuvudtaget gjort något bra i sitt liv. Är han värd att finnas? Han tänker tillbaka. Han minns humlan. Den försökte han rädda. Det var så länge sedan men ändå känns det som igår. Han började tänka på humlan på verandan. Han reste sig och gick några steg uppför trappan. Humlan var kvar. Toms bror var uppe. Han kom ned för trappan, för att äta frukost. Jam frågade vad humlor äter. ”de äter sött”, svarade brodern. ”Nektar och socker". ”Honung kanske”. Toms broder förstod att han vill rädda någonting igen. Han blandade till stark sockerlösning. Han hällde det på ett fat, och gick ut till humlan. Tom hade vaknat, och sträckte på sig. Han gick ut i köket och åt. Han smaskade. ”Det skall man inte göra”, tänkte Jam. Humlan åt inget. Då gick han ut i köket. Han tog fram honungsburken ur skafferiet. Lade upp en slev honung på en skål, och gick ut till humlan. Humlan gick närmre skålen. Den åt lite. Sedan låg den stilla igen.
Toms bror frågade hur det gick. Han var bekymrad. ”Jag vet inte”, svarade han. ”Det är naturligt”, sade brodern. ”Humlor dör ibland”. ”När de är gamla kan de hamna lite var som helst”. ”det är ingenting att sörja över”. Humlan låg stilla. Jam petade på den. Humlan ramlade. Benen låg krokiga och stela. Humlan var död. Han grät. ”Du skall inte vara så rädd för döden”, sade brodern. ”Döden är naturlig”. ”Vi skall alla dö”. Han kände att han var rädd för döden. Han kände sig trotts allt lite bättre när han tänkte på humlan. Han kände sig fortfarande tom inombords. Han letade efter fler positiva minnen. Sådant som skulle få honom att känna att han hade rätt att finnas till. Han tänkte på deras vapenvägran. År nittonhundra sjuttiotre dömdes de till en månads fängelse för ”rymning” från militärtjänsten. Straffet skulle avtjänas på Västergården i Dalsland. En öppen anstalt. Han och Tom hade varit ute och seglat. De såg inte inkallelseorden i brevlådan hemma. Det kallades för ”rymning”. Han tänkte på hur det börjat. Vid deras första intervju för vapenvägran ställdes de inför den obligatoriska samvetsfrågan. ”Vad gör ni om ni står i en folksamling med ett vapen i handen och en vettvilling börjar skjuta ner människor runt er”?
Han svarade så sanningsenligt han kunde, att det vet jag inte, och jag har aldrig varit i en sådan situation. Tidigare hade han sagt att han är principiellt emot krig som är en katastrof för människor och miljö, ett slöseri med resurser i en fattig värld och en ineffektiv lösning av konflikter. Nedrustning är vägen mot hållbar fred och utveckling. De fick förstås avslag på deras ansökan. Svaret på nödvärnsfrågan var otillräcklig. Han fick en ny inkallelseorder. Det var på sommaren och eftersom Agnes, Tom, och han seglade hela sommaren så såg de aldrig brevet. När Tom ringde Peter, sin bror, fick de veta att polisen knackat dörr och letat efter dem. Han begrep vad det kunde handla om. En morgon utanför Örust vaknade de av ett konstigt ljud i luften. En helikopter cirklade över dem helt nära. Är de galna? Är vi så viktiga? Nästa dag hörde de på radion att en kvinna drunknat utanför Örust och flöt någonstans i vattnet. Trots intensiv helikopterspaning på platsen hade kroppen inte kunnat hittas. Väl hemma tog de sig in till polishuset och Jam sträckte fram händerna. Jam fick inga handbojor men blev förhörd av en äldre snäll manlig polis. ”Du är en fin katt”, avslutade han med att säga.
Sedan blev han och Tom kallade till förhör och dömdes till en månads fängelse för ”rymning”. Straffet skulle avtjänas på Västergården i Dalsland. Han hade tagit det ganska hårt. Tom tog det mer lättsamt. Det skall bli spännande att se hur ett fängelse är, sa Tom. Han kunde hålla sig för skratt. Tiden gick rätt fort på fängelset. Efter en vecka i skogen arbetsvägrade Tom och han. Tom ville läsa på sina tentor. Han ville ta det lugnt. Fängelsedirektören dömde Tom och honom till tre dagars påbackning för arbetsvägran. Tom överklagade. Till ingen nytta. Alternativet var att flyttas till en sluten anstalt. Det fanns ingen plats på någon sluten anstalt. Tur var väl det. Han trivdes med friheten. De fick det bästa rummet. Ut mot skogen. I det finaste huset. Tom var bra på pingis. Det hade de nytta av. Han var också duktig på schack. Han spelade gitarr och sjöng bra. Två andra värnpliktsvägrare spelade också gitarr. De bildade en musikgrupp, som uppträdde för de andra fångarna. Jam spelade triangel. Det var vinter. Snön låg vit mellan granarna. Han tänkte på Dan Andersson. Han tänkte på hur Dan Andersson suttit på ”Tullens svarta krog” i Braeborg, och skrivit om ”Masthuggstemplets torn”. Hur han vuxit upp i ödemarken. Det såg nog ut som här tänkte Jam. Jam tänkte inte på något pris. I varje fall inte om Universum. Han tänkte på litteratur. ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”, tänkte han. Han tänkte på ”barndomshemmet”. Kanske låg det här i Dalsland, tänkte han. Han tänkte på ”Gröne mad”. Han tänkte alltid att det var där barndomshemmet legat. Han drömde sig bort. Han tänkte på Djörn. ”Och där granskog lyser över dem", tänkte han. Jam var tillbaka i drömmarnas land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar