Trött.
Tom kände sig trött. Katten Jam var oförbätterlig. Nu handlade allting om Urantiaboken, Universum, och valet i höst. Jam såg sig som expert på Urantiaboken. Tom önskade att hans vän Jesper skulle komma hem och besvara Jams frågor. Jam tyckte att hela boken var trams. Jesper är högt begåvad. Skulle han bekänna sig till en bok som är trams? Jam ansåg att boken är skriven på ett sätt som lurar vem som helst. Kapitlet om Jesus uppväxt tyckte Jam var det magstarkaste. Någon har helt enkelt suttit och fantiserat. Som helhet är boken inspirerad av Dantes tankar, ansåg Jam. Tom föreslog att de skulle se filmen om Rodrigues. Jag orkar inte se den en gång till, svarade Jam. Men Hedwig and the angry inch, föreslog han. Jam tyckte att det var ett bättre förslag. Historien om Rodrigues är ju inte sann, påstod Jam. Hur menar du, frågade Tom. Han var i Australien också. Det är inte med i filmen. Han var där innan Sydafrika. Det som hände i Sydafrika var inte lika märkvärdigt i verkligheten, påstod Jam. Apropå Sydafrika så har jag sett ett TV-program om babianer därifrån, sa Tom. De har helt anpassat sig till turistströmmarna. De stjäl mat ur bilar och lite varstans. Babianerna är fridlysta så inte mycket kan göras. Det enda är att skrämma dem. Särskilda vakter avlönas för det.
Varför är du så förtjust i Hedwig, undrade Jam. Jag tycker att det mest tragiska ödet en människa kan drabbas av är att vara född i fel kropp. Jag hade en ung man i terapi. Han ville vara Marilyn Monroe. Inte som Marilyn, utan verkligen vara hon. Jag insåg att inte mycket kunde ändras i honom. Det enda jag kunde göra var att försöka få honom att skaffa en partner och hålla sig till den. Sådana killar kan råka väldigt illa ut. De kan bli ”slit och slängmadrasser”, eller något ännu värre. En flicka jag hade ville vara sin Mamma. Inte som sin Mamma. Det är svårt att förstå hur det fungerar. Jam gäspade. Nu hade Tom börjat prata om sitt jobb igen. Jag läste gymnasiet på en väldigt speciell skola. Han ville prata, men arbetet var nog inte det lämpligaste. Jam var trött på det. Kanske skolan skulle gå bättre. Han berättade. Ascheskolans aula var full med föräldrar. Ett nytt gymnasium skulle startas. Försöksgymnasiet. En demokratisk skola. Jag började i tvåan. De äldsta startade i trean. Allt övergripande beslutades på stormöten. Vi satt på golvet i dramasalen som var lika stor som gympasalen. Det pratades i det oändliga. Vissa ville nog bara höra sin egen röst, tänkte jag.
Anita var en av de som pratade mest men hon sa oftast rätt vettiga saker på sitt lite speciella sätt med sammanbitna tänder och nån slags lätt visslande läspning. Hon var inte lika sammanbiten och rasande som Afzelius, men ändå. När de gått sitt år hörde jag till de gamla. Stormötena var inte lika sanslösa längre. Vi i nästa generation var nog lite trötta på det egenkära tjafsandet utan slut och utan andra mål än att få höra sig själv inför publik. Elevernas föräldrar var professorer, företagsledare och akademiker allmänt. Jag läste filosofi i en liten studiegrupp på åtta elever. När vi var klara fick vi veta våra betyg. Läraren, Thomas frågade om vi hade några invändningar. Anders begärde ordet. Hans pappa var professor. ”Jag är inte nöjd med en fyra. Jag är värd en femma”, sa han. ”Om någon här är värd en femma så är det Tom”, sa Thomas. Efteråt sa han till mig att göra ett fördjupningsarbete, så skulle jag få en femma. Det var stort. Anders var mycket smart. Hans pappa var professor inom litteratur. Jag var tydligen bäst. I ett ämne som filosofi t.o.m. Jag var inte van att armbåga mig fram i skolan. Hade jag någonting som var så särskilt i mig själv. Någonting som märktes fast jag var en katt bland hermelinerna. Min pappa var ju bara en simpel målare. En plankstrykare från Bohuslän.
Den sommaren läste jag Nitches Zaratustra. Jag skrev ett mycket bra arbete tror jag. Efter sommaren fick jag veta att Thomas slutat på skolan och min fyra var inskriven i betygsboken. Jam sov tungt. Han visste inget mer sövande än Toms berättande. Han märkte inget. Han fortsatte. Glad över att få prata. Där gick en elev som också var född i fel kropp. Han hette Siwert och var flera år äldre än oss andra. ”Du som skall bli psykolog kan väl lyssna på mig och säga vad du tänker”. Jag lyssnade på honom och han pratade. När Siwert var klar frågade han vad jag tänkte. ”Ja det låter ju inte så bra. I mina öron låter det rätt schizofrent hur du tänker” svarade jag. Siwert gick. Nästa vecka hade han skjutit sig. Jag skulle aldrig mer säga en sådan sak till någon. Han tittade upp. Han såg att Jam sov. Skulle vi inte se en film sa han och ruskade Jam. Jam vaknade och skämdes lite. Så du tycker helt enkelt synd om Hedwig, sa Jam och var på banan igen. Jag tycker mycket synd om alla Hedwigar, sa han. Men du är ju emot sjukhusbefruktning av lesbiska kvinnor. Hur går det ihop, undrade Jam. Han kände att marken gungade. Jag tycker att alla får leva som de känner för. Jag vet inte om det är samhällets uppgift att göra konstgjord befruktning på dem som valt bort mannen i sina liv. Det finns annat dyrt som är naturligare att betala för. Han kände att de var på väg in i en ny diskussion. Jag tycker om dig Jam, och vi behöver inga barn. Eller hur Jam?
Tom kände sig trött. Katten Jam var oförbätterlig. Nu handlade allting om Urantiaboken, Universum, och valet i höst. Jam såg sig som expert på Urantiaboken. Tom önskade att hans vän Jesper skulle komma hem och besvara Jams frågor. Jam tyckte att hela boken var trams. Jesper är högt begåvad. Skulle han bekänna sig till en bok som är trams? Jam ansåg att boken är skriven på ett sätt som lurar vem som helst. Kapitlet om Jesus uppväxt tyckte Jam var det magstarkaste. Någon har helt enkelt suttit och fantiserat. Som helhet är boken inspirerad av Dantes tankar, ansåg Jam. Tom föreslog att de skulle se filmen om Rodrigues. Jag orkar inte se den en gång till, svarade Jam. Men Hedwig and the angry inch, föreslog han. Jam tyckte att det var ett bättre förslag. Historien om Rodrigues är ju inte sann, påstod Jam. Hur menar du, frågade Tom. Han var i Australien också. Det är inte med i filmen. Han var där innan Sydafrika. Det som hände i Sydafrika var inte lika märkvärdigt i verkligheten, påstod Jam. Apropå Sydafrika så har jag sett ett TV-program om babianer därifrån, sa Tom. De har helt anpassat sig till turistströmmarna. De stjäl mat ur bilar och lite varstans. Babianerna är fridlysta så inte mycket kan göras. Det enda är att skrämma dem. Särskilda vakter avlönas för det.
Varför är du så förtjust i Hedwig, undrade Jam. Jag tycker att det mest tragiska ödet en människa kan drabbas av är att vara född i fel kropp. Jag hade en ung man i terapi. Han ville vara Marilyn Monroe. Inte som Marilyn, utan verkligen vara hon. Jag insåg att inte mycket kunde ändras i honom. Det enda jag kunde göra var att försöka få honom att skaffa en partner och hålla sig till den. Sådana killar kan råka väldigt illa ut. De kan bli ”slit och slängmadrasser”, eller något ännu värre. En flicka jag hade ville vara sin Mamma. Inte som sin Mamma. Det är svårt att förstå hur det fungerar. Jam gäspade. Nu hade Tom börjat prata om sitt jobb igen. Jag läste gymnasiet på en väldigt speciell skola. Han ville prata, men arbetet var nog inte det lämpligaste. Jam var trött på det. Kanske skolan skulle gå bättre. Han berättade. Ascheskolans aula var full med föräldrar. Ett nytt gymnasium skulle startas. Försöksgymnasiet. En demokratisk skola. Jag började i tvåan. De äldsta startade i trean. Allt övergripande beslutades på stormöten. Vi satt på golvet i dramasalen som var lika stor som gympasalen. Det pratades i det oändliga. Vissa ville nog bara höra sin egen röst, tänkte jag.
Anita var en av de som pratade mest men hon sa oftast rätt vettiga saker på sitt lite speciella sätt med sammanbitna tänder och nån slags lätt visslande läspning. Hon var inte lika sammanbiten och rasande som Afzelius, men ändå. När de gått sitt år hörde jag till de gamla. Stormötena var inte lika sanslösa längre. Vi i nästa generation var nog lite trötta på det egenkära tjafsandet utan slut och utan andra mål än att få höra sig själv inför publik. Elevernas föräldrar var professorer, företagsledare och akademiker allmänt. Jag läste filosofi i en liten studiegrupp på åtta elever. När vi var klara fick vi veta våra betyg. Läraren, Thomas frågade om vi hade några invändningar. Anders begärde ordet. Hans pappa var professor. ”Jag är inte nöjd med en fyra. Jag är värd en femma”, sa han. ”Om någon här är värd en femma så är det Tom”, sa Thomas. Efteråt sa han till mig att göra ett fördjupningsarbete, så skulle jag få en femma. Det var stort. Anders var mycket smart. Hans pappa var professor inom litteratur. Jag var tydligen bäst. I ett ämne som filosofi t.o.m. Jag var inte van att armbåga mig fram i skolan. Hade jag någonting som var så särskilt i mig själv. Någonting som märktes fast jag var en katt bland hermelinerna. Min pappa var ju bara en simpel målare. En plankstrykare från Bohuslän.
Den sommaren läste jag Nitches Zaratustra. Jag skrev ett mycket bra arbete tror jag. Efter sommaren fick jag veta att Thomas slutat på skolan och min fyra var inskriven i betygsboken. Jam sov tungt. Han visste inget mer sövande än Toms berättande. Han märkte inget. Han fortsatte. Glad över att få prata. Där gick en elev som också var född i fel kropp. Han hette Siwert och var flera år äldre än oss andra. ”Du som skall bli psykolog kan väl lyssna på mig och säga vad du tänker”. Jag lyssnade på honom och han pratade. När Siwert var klar frågade han vad jag tänkte. ”Ja det låter ju inte så bra. I mina öron låter det rätt schizofrent hur du tänker” svarade jag. Siwert gick. Nästa vecka hade han skjutit sig. Jag skulle aldrig mer säga en sådan sak till någon. Han tittade upp. Han såg att Jam sov. Skulle vi inte se en film sa han och ruskade Jam. Jam vaknade och skämdes lite. Så du tycker helt enkelt synd om Hedwig, sa Jam och var på banan igen. Jag tycker mycket synd om alla Hedwigar, sa han. Men du är ju emot sjukhusbefruktning av lesbiska kvinnor. Hur går det ihop, undrade Jam. Han kände att marken gungade. Jag tycker att alla får leva som de känner för. Jag vet inte om det är samhällets uppgift att göra konstgjord befruktning på dem som valt bort mannen i sina liv. Det finns annat dyrt som är naturligare att betala för. Han kände att de var på väg in i en ny diskussion. Jag tycker om dig Jam, och vi behöver inga barn. Eller hur Jam?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar