Ängarna

Ängarna.

Vi gick över ängarna. Det var Pappa och jag. Vi var inne i Rya skog, på Hisingen. Senare byggdes Rya reningsverk här. Då var det ännu orört. Rya skog var en oas mellan Färjenäs och industrierna på Hisingen, mot älven. De stora runda förvaringstankarna, för olja, var fruktansvärt fula. Rya skog var vacker. De gula kabbelekorna, frodades i många dammar, och vattendrag. Öster om skogen, på andra sidan vägen, sprang en räls, för industritågen fram. Där växte smultron. Det var en sådan där mark ”mitt emellan”, som ingen ser. Mellan bostäder och folk, till arbetsplatser och arbetare. Ett ingenmansland, som bara Pappa och jag, visste om. I dammar vimlade av mygglarver. Min bror hade akvarium redan då. Vi fångade larverna med håv, och tog dem i en glasburk, med hem. Fiskarna älskade dem. I sommarvärmen frodades smultronen vid rälsen. Vi åt oss nästan mätta.  En gång kom två vinthundar, springande på ängen. De kom emot oss. En av dem hoppade, och nafsade Pappa i kinden, på vägen. Det var min vän Dans hundar. Så han visste också om Rya skog. Han bodde i ett hus på gränsen till vägen, och med stora hundar, utforskade han väl landet utanför. 

Vid Dans villa, gjorde spårvagnen, sin sista runda. På den tiden fanns en spårvagn, som gick till Bräcke. På andra sidan mot älven, fanns det tåg. Många spår med industritåg, låg där. Vid andra sidan tågen fanns varvet Eriksberg. Där byggdes världens största båtar. På ängen i Rya skogs mitt, växte ängsblommor, i högt gräs. Under vintern låg de nedböjda mot marken. Det vita fältet, vilade mot bokskogen runtom. Men det var sommar nu. Vi såg en kopparorm, som ringlade mot dammen. Vita näckrosor, speglades i vattnet. Gröna små blad bredde ut sig från grottan i berget, intill. Jag plockade harsyra, och åt. Min pappa hade moped. En blå och gammal, som han trampade, i backar. Han hade en brun skinnjacka när det var kallt. Bruna handskar av läder. Pappa älskade platser ”mitt emellan”. Platser man aldrig ser, med bil.  Längre ut från Rya skog, låg en soptipp. Pappa älskade att promenera där. En dag kom han hem med väskorna fyllda av gräddpaket. Grädden var färsk. Vi drack så mycket vi ville, och gjorde smör i mängder. Vi undrade vem som slängt det. 

Längre ner mot staden fanns Götaverkens varv. Där låg Sannegårdshamnen. På berget ovanför, Lindholmen, låg gamla fina hus. Många var låga hyreshus. I Sannegårdshamnen lossades stenkol. Svart blank kol. Det spilldes massor. Pappa plockade, och fyllde väskor och påsar. Han var ofta där. Vi värmde huset mycket, med hans blanka kol. När vi köpte var det alltid koks. Poröst och lätt. Det var ”förädlat” kol. Riktigt kol gav mycket mer energi, och värme. Pappa älskade sitt pannrum. Det var litet och trångt, tyckte vi. Utanför låg toan till vänster. Till höger var Pappas verktygsskåp. Det var fyllt av verktyg. Pappa snickrade inte så bra. Han blev mäkta imponerad av vad min bror och jag, kunde göra när vi blev större. Ett matförråd låg intill. Det kallades matkällaren. Det fyllde Pappa med färger. Han var ju målare. Under trappan upp, sågade Pappa ett hål. Han fyllde det med färger. Han ställde penslar i vatten. I rummet utanför gjorde jag mitt rum, senare.  Pappa trivdes aldrig med sitt jobb, som målare. När han var ung sparade han pengar, till att läsa vidare. 

Två gånger blev han lurad på sina sparpengar. När jag var liten lärde han sig engelska. Han tänkte mycket på miljön, och han ville äta frisk mat. Det blev mycket fisk. Han var ju från skärgården, och fiskare som ung. Han hittade en bonde ut mot det, som sedan blev Volvo. Där köpte han potatis, ägg, och grönsaker. Annars köpte han av en handlare som knackade dörr. Han ville stödja det och köpte ibland mer än vi kunde göra av med. Då sa handlaren, ”klarar sig ja”. Min bror och jag skrattade mycket åt det, ”klarar sig ja”. En efterbliven ung man gick ofta förbi vår trädgård. Han bodde i närheten, och promenerade på eftermiddagen. Han gick sakta, och såg sig hela tiden runt. Ingen talade med honom. Pappa gjorde det. Han stod vid häcken och talade i timmar med honom, var och varannan dag. ”Om alla var som honom skulle det inte vara så mycket elände i världen”, sa Pappa. Han ägnade sig mycket åt dem som hade det svårt. Hans målarvän Hjalmar, kunde sällan arbeta. Nätterna igenom tapetserade han på låtsas. Han tränade. ”Du vet Einar. En riktig människa skulle aldrig göra så”, sa Hjalmar. Min Pappa gick på ängarna, där ingen annan gick. Han såg det inte vi såg. Nu vilar han. Under ängarna.