Bryggan

Bryggan.

Tom satt i gräset. Han var liten. Bara fyra år. Gräset var nyslaget. Pappa hade gjort det. Det doftade skönt. Ängsblommor låg hos det doftande gräset. Det var mycket gullmora och klöver. Borta vid brunnen hade Far lämnat en bit lupiner. De var rosa och blå. Gullregnsträden tyngdes av sina gula blomklasar. Bakom honom fanns en rik blomrabatt. Det var gammaldags rosor där. Rosa och doftande. Häcken runt tomten, han satt i, var tät och skyddande. Vita klockor av någon klängerväxt trivdes där. De var rikligast ut mot vägen. Häcken själv hade små vita blommor. Fåglar trivdes, och byggde små bon i häcken. Hans bror hade visat honom. På brunnslocket satt den svarta katten. Den slickade sina tassar. Han vände sig mot huset. Det var rött med vita knutar. Runt huset gick en blomrabatt. Höga gula blommor trivdes där. Lupiner också. Mindre var gullmora och klöver. Violer och krasse. Blomflugor, bin, och humlor vistades där. Det var tidig morgon. Daggen låg ännu på marken. Han blev lite våt, men det gjorde inget. Solen gassade redan, och snart skulle allting vara torrt. Hans Mamma och bror var inte uppe ännu. Snart skulle de äta frukost. 
 

Innanför grinden stod träd. Björkar och lönnar. Lite hassel. Det var de enda träden i trädgården, förutom två stora björkar åt vedboden till. Dem som Pappa gjort en gunga i. Där satt han ofta och gungade. Han reste sig och gick sakta upp vid huset. Han böjde sig för gullregnsträdet, åt Svantesson till. Han gick uppför ”snigelbacken”, och kom upp till där vedboden syntes. Pappa hade slagit en kraftig planka mellan björkarna. Han satte sig i gungan. Han längtade efter Mamma, och började gunga. De åt frukost. Mamma bjöd på filbunke. Det tyckte han om. Hon satte sig sedan i en trädgårdsstol, under gullregnsträdet. Det var mot vägen till. Fast den syntes ju inte. Hon plockade med lingon. Igår hade de plockat, men inte hunnit rensa. Hon rensade nu. Mamma var glad. Hon hade en fin sommarklänning på sig. Lingonen var i en bytta, som stod på ett trädgårdsbord. Hans bror vaknade till. Han var inte lika lättväckt som honom. Han fick alltid vänta på att de andra skulle vakna. ”Idag skall vi koka sylt”, sa Mamma. Hon gick in i huset. Där var svalt nu. Solen gassade redan ute, och värmde upp. 
 
Mamma drog undan bordet i köket. Det hemska höll på att hända. Mor tänkte öppna till källaren. Hon tog ett stadigt tag i järnringen, och lyfte med kraft. Luckan for upp, och hålet ner i underjorden, öppnade sig. Han vågade inte titta ner. Mamma gick ned för stegen. En kall vind smekte över honom. Det luktade sten, jord, och damm. Mamma kom upp igen. Hon hade en väska full med tomma konservburkar. Det var sådana av glas, med en gummiring upptill. ”Dessa bör räcka till sylten”, sa Mamma. Först ville han bada. Det ville hans bror också. De gick den lilla backen ner, och tog åt vänster. Rakt fram fanns inga hus då. Bara skog och ängar. De gick vägen mot branddammen. Där stannade de, Vattnet såg stilla ut. Det växte något grönt ner i vattnet. Små gröna blad bredde ut sig från kanterna. På andra sidan vägen kluckade en liten bäck muntert. Det var här han och hans bror brukade leka. Deras barkbåtar seglade snabbt och lätt, trots stenar och krökar. De kunde följa bäcken in i skogen. En gång kom de till en stor äng. En svart orm gassade sig i solen. Den ringlade iväg, och försvann i gräset, när barnen kom. Någon gång följde barnen, bäcken, ända ner till Sävelången. Då fanns inga hus över Drängseredsbadet. 
 
Uppe vid ”stenige backen”, växte smultron runt bäcken. Det var vita smultron. De trivdes i skuggan. De var större än vanliga smultron, och smakade riktigt gott. Mogna var de nästan gula. Stenige backen gick upp till där elljusspåret börjar idag. De följde vägen mot sjön. Några sommarstugor låg där. Där vägen tog slut började en stig genom skogen. Den mynnade till vägen, mot sjön. Den väg som gick till bondgårdar längre bort. Vid sjön fanns något vi kallade ”Volvobryggan”. Den var nybyggd och fin. I vattnet simmade små mört och abborrar. Det fanns en stege. Tom var snabbast med att byta om. Han kunde inte simma ännu, så han steg bara försiktigt nedför trappan. När han doppade sig svalkade det så skönt. När han kom upp ur badet, skar han sig på en sten. Det låg sprängsten på vägen ut mot bryggan. De var vassa då. Han grät. Mamma tröstade. Han sköljde sin fot i Sävelångens vatten. Det tog bort mycket av smärtan. Mamma hade plåster med. Hon hade också saft och bullar. Tom satt i gräset. Svarta myror hade sin väg bredvid honom. Han drack sin saft. Han kände hur mycket han tyckte om Mamma. Han tyckte också mycket om sin bror. Det fattades bara Pappa, som arbetade i staden. Han tänkte på sin syster. Hon var bortlämnad till Hilda. Snart skulle hon komma hem. När de gick hemåt var det mitt på dagen. Han tänkte på sin fot, och grät ibland. ”Jag vill aldrig mer bada vid Volvobryggan”, sa han. Han visste inte då, att han som stor skulle bada där många gånger. Andra också. Fast de vet nog inte att det heter ”Volvobryggan”. Det vet nog bara han då.