Klet.
Tom tänker tillbaka. Han minns när Eva, hans dotter var
liten. Han arbetade då inom gymnasieskolan i Göteborg. Han var chef över
verksamheter för problemungdomar. I början var de bara fem personal. Till slut
var det hundrafemtio. Han arbetade i den gamla skolbyggnaden på
Hvitfeldtsplatsen. Jazzklubben Nefertiti låg också där. I början fanns där
också något slags arkiv för polisen. En kvinna hos dem hade en mycket stor
hund. Den var alltid med henne på jobbet. En dag var de borta. Huset fylldes
stegvis med hans verksamheter. Till slut hade de hela huset, utom Nefertiti.
Runt huset arbetade de prostituerade. Det var före traffickingens tid. Så
nästan alla var svenskar. Tragiska var framförallt de som var narkomaner. Men
de var inte så ofta där, och sällan på dagtid. Varje vår åkte han och personal med några
ungdomar till fjällen. Alltid till Hemsedal. Samma stugby. De hyrde en
Volkswagenbuss. Det var alltid nervöst. Minst en ungdom hade alltid försovit
sig. Till sist kom de ändå iväg. Resan gick alltid bra. De turades om att köra.
Oftast var de tre personal, och tio ungdomar. Resan tog hela dagen. Skogen
började bli snötäckt när de närmade sig. Långa skuggor kastades från berg och
skog.
När de rullade in i Hemsedal svartnade det. Snön knarrade när de sömnigt steg ut. Ledarna hade en hytte. Ungdomarna tre. Han och en manlig kurator sov alltid på loftet i allrummet. Damerna i sovrummet. På onsdag var det räkafton i stavkyrkan. Det var på andra sidan vägen, en bit upp mot backen. Ungdomarna fick dricka några öl, men inte bli fulla. Det gick alltid bra. Första dagen hyrde de skidor. Det var roligt. Det fanns så mycket att välja på, och personalen var alltid glad. De trivdes med sitt jobb. Först åkte han upp, och åkte störtlopp utför. När han kom ner var det dags att hjälpa ungdomarna med utrustningen. Vissa ville lära sig och ha hjälp. Andra åkte för sig själva. I Hemsedal ligger ett kaffe efter första sittliften. Där kunde de alltid samlas. Det fanns toppliftar därifrån. Det fanns även toppliftar på andra sidan, och i mitten. Då åkte man ner en bit först. Hemsedal är snösäkert till maj. De brukade åka i slutet av april. Han tänkte på sin dotter. Själv var han född i Majorna. Han växte upp i Frölunda, och sedan på Hisingen. Under studentåren bodde han i Haga.
I Frölunda var det fint. De bodde längst ut mot skogen. Han var ofta ute med sin Pappa. Han lekte och klättrade i träd. Ibland på vintern gjorde Pappa lägereld. Då åkte han skridskor, eller skidor. Han fick ett par enskeniga skridskor av Pappa medan han ännu var liten. Pappa var omtänksam mot honom. På Hisingen bodde de i Bräcke. Han flyttade dit när han var tolv år. Det var där han egentligen växte upp. Han blev stor där. I Haga blev han vuxen. Då träffade han Agnes, Evas Mamma. De träffades på studierna. Han flyttade hem till Agnes i Kålltorp. Där föddes Eva. Hon var första barnet. Inga kusiner fanns. Hans vänner hade ännu inga barn. Inte Agnes vänner heller. När Eva var ett år, stannade han hemma hos henne. Han var hemma ett år. Det var inte vanligt på den tiden med Pappaledighet. Staten betalade ingenting till honom. Han stod för det själv. Han läste på universitetet. Han räknade med att kunna läsa mycket under det året. Det kunde han inte. Eva var underbart gullig, men hon tog tid. Han minns inte hur tiden gick, men det gjorde den. Ibland var de nere på lekplatsen. Eva älskade att gunga. Där fanns också sand som Eva grävde i. Eva fick en liten trampbil. Den körde hon i. Där växte buskar och blommor. Eva älskade blommorna. Hon lärde sig att inte plocka. ”De är ju finast där de står”, sade han.
De började gå till öppna förskolan. Eva var inte van vid barn. Hon blev vettskrämd och klängde på Pappa. Han kände sig också lite dum. Där fanns ju bara Mammor. De tittade konstigt på honom. Han visste inte om det var mest för att Eva klängde, eller om det var mest för att han var man. Efter tre fyra gånger upptäckte Eva fingerfärgen. Hon älskade den. Rött, gult, grönt, och blått. Eva kladdade. Hon var mer upptagen av att göra sig kletig, än av att måla. Han förstod en sak. Själv var han livrädd för klet. När Eva åt så torkade han hela tiden hennes fingrar. Han hade hållit på att göra Eva neurotisk. Nu hade hon själv funnit ett bot mot det. När han förstod så hjälpte han Eva att kladda. Han höll fram färgen så att hon kom bättre åt. Han hjälpte till att doppa hennes händer i färgen. Eva var inte längre rädd för barnen. Hon hade alltid någonting att göra. Kladda med fingerfärg. Han hade lärt sig någonting viktigt. Att inte föra över neuroser på sina barn. När Eva var två år, föddes hennes lillebror Robert. När han skulle göra sig fin, några år senare, lånade han en röd sammetskjol av Eva. Han var så gullig då. I sin röda sammetskjol. Det är klart att man vill vara fin ibland. Har man bara en syster så blir det så. När Eva var fyra år började hon hos dagmamma. Det var en väldigt snäll och bra dagmamma. Hon förstod att Eva var lite rädd för barn, så hon ordnade att Eva fick flera jämnåriga flickor att leka med. Eva blev så glad då. Det blev han också.
När de rullade in i Hemsedal svartnade det. Snön knarrade när de sömnigt steg ut. Ledarna hade en hytte. Ungdomarna tre. Han och en manlig kurator sov alltid på loftet i allrummet. Damerna i sovrummet. På onsdag var det räkafton i stavkyrkan. Det var på andra sidan vägen, en bit upp mot backen. Ungdomarna fick dricka några öl, men inte bli fulla. Det gick alltid bra. Första dagen hyrde de skidor. Det var roligt. Det fanns så mycket att välja på, och personalen var alltid glad. De trivdes med sitt jobb. Först åkte han upp, och åkte störtlopp utför. När han kom ner var det dags att hjälpa ungdomarna med utrustningen. Vissa ville lära sig och ha hjälp. Andra åkte för sig själva. I Hemsedal ligger ett kaffe efter första sittliften. Där kunde de alltid samlas. Det fanns toppliftar därifrån. Det fanns även toppliftar på andra sidan, och i mitten. Då åkte man ner en bit först. Hemsedal är snösäkert till maj. De brukade åka i slutet av april. Han tänkte på sin dotter. Själv var han född i Majorna. Han växte upp i Frölunda, och sedan på Hisingen. Under studentåren bodde han i Haga.
I Frölunda var det fint. De bodde längst ut mot skogen. Han var ofta ute med sin Pappa. Han lekte och klättrade i träd. Ibland på vintern gjorde Pappa lägereld. Då åkte han skridskor, eller skidor. Han fick ett par enskeniga skridskor av Pappa medan han ännu var liten. Pappa var omtänksam mot honom. På Hisingen bodde de i Bräcke. Han flyttade dit när han var tolv år. Det var där han egentligen växte upp. Han blev stor där. I Haga blev han vuxen. Då träffade han Agnes, Evas Mamma. De träffades på studierna. Han flyttade hem till Agnes i Kålltorp. Där föddes Eva. Hon var första barnet. Inga kusiner fanns. Hans vänner hade ännu inga barn. Inte Agnes vänner heller. När Eva var ett år, stannade han hemma hos henne. Han var hemma ett år. Det var inte vanligt på den tiden med Pappaledighet. Staten betalade ingenting till honom. Han stod för det själv. Han läste på universitetet. Han räknade med att kunna läsa mycket under det året. Det kunde han inte. Eva var underbart gullig, men hon tog tid. Han minns inte hur tiden gick, men det gjorde den. Ibland var de nere på lekplatsen. Eva älskade att gunga. Där fanns också sand som Eva grävde i. Eva fick en liten trampbil. Den körde hon i. Där växte buskar och blommor. Eva älskade blommorna. Hon lärde sig att inte plocka. ”De är ju finast där de står”, sade han.
De började gå till öppna förskolan. Eva var inte van vid barn. Hon blev vettskrämd och klängde på Pappa. Han kände sig också lite dum. Där fanns ju bara Mammor. De tittade konstigt på honom. Han visste inte om det var mest för att Eva klängde, eller om det var mest för att han var man. Efter tre fyra gånger upptäckte Eva fingerfärgen. Hon älskade den. Rött, gult, grönt, och blått. Eva kladdade. Hon var mer upptagen av att göra sig kletig, än av att måla. Han förstod en sak. Själv var han livrädd för klet. När Eva åt så torkade han hela tiden hennes fingrar. Han hade hållit på att göra Eva neurotisk. Nu hade hon själv funnit ett bot mot det. När han förstod så hjälpte han Eva att kladda. Han höll fram färgen så att hon kom bättre åt. Han hjälpte till att doppa hennes händer i färgen. Eva var inte längre rädd för barnen. Hon hade alltid någonting att göra. Kladda med fingerfärg. Han hade lärt sig någonting viktigt. Att inte föra över neuroser på sina barn. När Eva var två år, föddes hennes lillebror Robert. När han skulle göra sig fin, några år senare, lånade han en röd sammetskjol av Eva. Han var så gullig då. I sin röda sammetskjol. Det är klart att man vill vara fin ibland. Har man bara en syster så blir det så. När Eva var fyra år började hon hos dagmamma. Det var en väldigt snäll och bra dagmamma. Hon förstod att Eva var lite rädd för barn, så hon ordnade att Eva fick flera jämnåriga flickor att leka med. Eva blev så glad då. Det blev han också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar