En eka.
Rörö består av två tredjedelar naturskyddsområde. Det ligger åt väst och nord. En god bit ser också österut. Det är norr om den bebyggda delen. När jag var liten, tältade vi en sommar, på östsidan. Det var där två halvöar skjuter ut, och bildar en skyddad vik. Det kallas för Tåskären. Jag är fyra år, bara. Sitter i ekan och ror. Den är säkert förtöjd längst in i viken. Pappas vän, Nisse från Skåne, är med. Hans fru också. Farbror Nisse och min bror spinnfiskar mycket. Vattnet är fullt av Horngäddor, eller Näbbgäddor som det heter på Stockholmska. Horngäddan är full av skira små gröna ben. Den är mycket god. Pappa brukar ofta tillaga den inkokt, i ättika. I ängen bredvid tältet, grävde Pappa en grop. Han täckte över gropen med drivved. Det var vår källare. Mat förvarades där. Förr gick kor och betade på Tåängen. Strandskator sprang med sina långa röda näbbar på stranden, oroligt hit och dit, för att skydda sitt bo, och sina ungar. Kornknarren hördes i kvällen från längre ut. Måsar flaxade oroligt, och tärnorna störtdök, bara några centimeter från huvudet, när vi kom nära ett bo. Harar sprang på ängen i skymning, och tidig morgon. Ejdrar simmade med 7-8 ungar i en flock efter sig. Gudingarna samlades i en skock, ute till havs, och deras läten vandrade lång väg. De lät så vemodigt, så man undrade om inte ejderhanarna, ville flyga tillbaka, och gosa med ungarna och mamman.
Långt senare satt jag här invid vildrosenbusken med Margareta. En räv kikade fram ur busken. Den var ganska mager. Fåglarna hade nog tagit slut, och även sorkar och småvilt. Den hade kommit över isen, och levde några år, tills den svalt ihjäl. Margareta låg i sängen bredvid mig, i Judits hus. Därutanför på ängen tog jag kort på henne. Agnes stod på samma plats, några år senare. När jag var liten fanns någonting som vi kallade för ”skånken”. Det var ett primitivt kök åt norr, i huset där Pappa växte upp. Där lagade vi mat på spritkök. Golvet var av stampad jord. Det gränsade till trappan, upp mot vinden. På vinden var det lågt i tak. Där luktade jord och damm. Små högar av tuggat trä, låg där det passade, för skeppsmaskarnas oändliga liv. Ett litet sovrum, låg åt söder, och skrämde med sina tunna tapetväggar, mot trävinden bredvid. Ett porträtt hängde där. Det var på Bryngel Olsson. Pappas farfar, som utvandrat från Hönö. Den första sommaren, jag var med Agnes, reste hon till Korsika. Hon var där på ett kloster och hjälpte till med serveringen, till restaurangens gäster. Hon fick nära kontakt med en abbot, som var mycket modern. Jag blev svartsjuk.
På midsommarafton hamnade jag i sovhytten, på en fiskebåt. Jag bröt arm, med en fiskare i min ålder. Han hette Göte. Jag var stark, och det blev oavgjort. Min syster var där. Jag såg på henne att hon var stolt. Efter midnatt stod jag ensam i hamnen, nära parken. En kvinna kom fram. Jag var 20 år. Hon var väl dryga 30. Hon var sommargäst, i huset närmast bokaffären. Hon tog med mig ut till ”ersviken”. Den stora sandstranden åt söder. Vi låg i gräset. Det doftade av vildrosor, ängsblommor och gräs. Det var alldeles tyst och stilla. Vågor sköljde sakta mot stranden. Gräset vi låg i växte i sand. Det var mjukt och behagligt. Himlen var svart. Stjärnor strålade som blixtar på himmelen. Månen var full, och kastade långa skuggor från buskar och blomblad. Jag tänkte på min Agnes, och drunknade i hennes bild. På andra sidan himlen finns hon nu. På andra sidan jorden fanns hon då.
Jag satt i vår eka och rodde. Tåviken. Mamma ropade. Maten var klar. Potatisen var färsk och välsmakande. Den kokta fisken var god. Jag älskade min Mamma då. En natt vaknade vi av att regnet öste ner. Vi flöt på våra sovmadrasser. Tältet stod i en grop. Jag minns inget mer. Agnes och jag var vid nordviken. Där var grund när vi kom med båten. En liten eka, som gick att segla. Som det var stilla och klart, kunde vi se ner i vattnet. Vi svängde först åt höger, väster ut. Så åt vänster, öster ut. Sedan var vi inne. Där är som en korallagun. Vattnet var varmt. Sommaren i högtryck. Kaffet lagom varmt, och välsmakande. Vi älskade varandra. Det fläktade från väster. I skydd av vass fick vi den värme som gjorde badet så perfekt uppfriskande. Vi lade till vid en Ö utanför Rörö. Fågelskyddet hade upphört, sedan en vecka. I en sänka på ön, fanns ett primitivt tält, med en kamin i. Det lutade sig mot ett berg, som gav skydd mot vind och väder. Jag skulle ge mycket för att få veta vem som byggt det. En eremit? Jag drömde att jag satt i en eka. Den var förtöjd. Någon ropade……
Rörö består av två tredjedelar naturskyddsområde. Det ligger åt väst och nord. En god bit ser också österut. Det är norr om den bebyggda delen. När jag var liten, tältade vi en sommar, på östsidan. Det var där två halvöar skjuter ut, och bildar en skyddad vik. Det kallas för Tåskären. Jag är fyra år, bara. Sitter i ekan och ror. Den är säkert förtöjd längst in i viken. Pappas vän, Nisse från Skåne, är med. Hans fru också. Farbror Nisse och min bror spinnfiskar mycket. Vattnet är fullt av Horngäddor, eller Näbbgäddor som det heter på Stockholmska. Horngäddan är full av skira små gröna ben. Den är mycket god. Pappa brukar ofta tillaga den inkokt, i ättika. I ängen bredvid tältet, grävde Pappa en grop. Han täckte över gropen med drivved. Det var vår källare. Mat förvarades där. Förr gick kor och betade på Tåängen. Strandskator sprang med sina långa röda näbbar på stranden, oroligt hit och dit, för att skydda sitt bo, och sina ungar. Kornknarren hördes i kvällen från längre ut. Måsar flaxade oroligt, och tärnorna störtdök, bara några centimeter från huvudet, när vi kom nära ett bo. Harar sprang på ängen i skymning, och tidig morgon. Ejdrar simmade med 7-8 ungar i en flock efter sig. Gudingarna samlades i en skock, ute till havs, och deras läten vandrade lång väg. De lät så vemodigt, så man undrade om inte ejderhanarna, ville flyga tillbaka, och gosa med ungarna och mamman.
Långt senare satt jag här invid vildrosenbusken med Margareta. En räv kikade fram ur busken. Den var ganska mager. Fåglarna hade nog tagit slut, och även sorkar och småvilt. Den hade kommit över isen, och levde några år, tills den svalt ihjäl. Margareta låg i sängen bredvid mig, i Judits hus. Därutanför på ängen tog jag kort på henne. Agnes stod på samma plats, några år senare. När jag var liten fanns någonting som vi kallade för ”skånken”. Det var ett primitivt kök åt norr, i huset där Pappa växte upp. Där lagade vi mat på spritkök. Golvet var av stampad jord. Det gränsade till trappan, upp mot vinden. På vinden var det lågt i tak. Där luktade jord och damm. Små högar av tuggat trä, låg där det passade, för skeppsmaskarnas oändliga liv. Ett litet sovrum, låg åt söder, och skrämde med sina tunna tapetväggar, mot trävinden bredvid. Ett porträtt hängde där. Det var på Bryngel Olsson. Pappas farfar, som utvandrat från Hönö. Den första sommaren, jag var med Agnes, reste hon till Korsika. Hon var där på ett kloster och hjälpte till med serveringen, till restaurangens gäster. Hon fick nära kontakt med en abbot, som var mycket modern. Jag blev svartsjuk.
På midsommarafton hamnade jag i sovhytten, på en fiskebåt. Jag bröt arm, med en fiskare i min ålder. Han hette Göte. Jag var stark, och det blev oavgjort. Min syster var där. Jag såg på henne att hon var stolt. Efter midnatt stod jag ensam i hamnen, nära parken. En kvinna kom fram. Jag var 20 år. Hon var väl dryga 30. Hon var sommargäst, i huset närmast bokaffären. Hon tog med mig ut till ”ersviken”. Den stora sandstranden åt söder. Vi låg i gräset. Det doftade av vildrosor, ängsblommor och gräs. Det var alldeles tyst och stilla. Vågor sköljde sakta mot stranden. Gräset vi låg i växte i sand. Det var mjukt och behagligt. Himlen var svart. Stjärnor strålade som blixtar på himmelen. Månen var full, och kastade långa skuggor från buskar och blomblad. Jag tänkte på min Agnes, och drunknade i hennes bild. På andra sidan himlen finns hon nu. På andra sidan jorden fanns hon då.
Jag satt i vår eka och rodde. Tåviken. Mamma ropade. Maten var klar. Potatisen var färsk och välsmakande. Den kokta fisken var god. Jag älskade min Mamma då. En natt vaknade vi av att regnet öste ner. Vi flöt på våra sovmadrasser. Tältet stod i en grop. Jag minns inget mer. Agnes och jag var vid nordviken. Där var grund när vi kom med båten. En liten eka, som gick att segla. Som det var stilla och klart, kunde vi se ner i vattnet. Vi svängde först åt höger, väster ut. Så åt vänster, öster ut. Sedan var vi inne. Där är som en korallagun. Vattnet var varmt. Sommaren i högtryck. Kaffet lagom varmt, och välsmakande. Vi älskade varandra. Det fläktade från väster. I skydd av vass fick vi den värme som gjorde badet så perfekt uppfriskande. Vi lade till vid en Ö utanför Rörö. Fågelskyddet hade upphört, sedan en vecka. I en sänka på ön, fanns ett primitivt tält, med en kamin i. Det lutade sig mot ett berg, som gav skydd mot vind och väder. Jag skulle ge mycket för att få veta vem som byggt det. En eremit? Jag drömde att jag satt i en eka. Den var förtöjd. Någon ropade……
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar