fredag 25 juli 2014

Gillholmen



Gillholmen.  

Eva ville åka till Gillholmen. Hon hade hört Tom prata om det så mycket. Han skämdes över att de aldrig varit där. De hade ju haft båt hela Evas liv. Åkt förbi där varje sommar. Han vill alltid gå norr ut. Gillholmen låg för nära helt enkelt. Alla avstånd blev så korta nu när han var stor. Axel var död sedan många år. Även Annie, hans fru var nu död. Han pratade med yngsta dottern Gunnel. Hon skulle vara där hela sommaren. ”Jag är ju pensionär nu”, sa Gunnel. Hennes äldre syster Inger ringde. Hon ville så gärna vara med. ”Ring mig när ni skall åka ut”, sa hon. Han mailade sin bror och frågade om han vill vara med. En varm dag i början av augusti ringer så Eva till honom, och föreslår en utflykt. Han beställer en bil till imorgon. När han vaknar är det redan varmt ute. Han står en stund på balkongen. Går sedan in och dricker sitt kaffe, samt äter sin banan. Går sin morgonpromenad. Han har redan en gång sett Evas eka. Den ligger i viken norr på Öckerö. Där ligger också deras segelbåt. Vattnet var helt rent, när de var där. Lite grön växtlighet på bottnen störde inte. Det var en vit plasteka, med en Yamaha motor på åtta hästar. 
 
Resan ut går bra. Bilen kom åtta och trettio, som avtalat. De kommer lagom till färjan. Förtur är aldrig fel. När han knackar på dörren, öppnar Eva genast. De kramas. Alex och Sara är redan klädda. Ingmar hälsar vänligt. Sara ser lite avvaktande ut. Alex tar Morfar genast i handen. De äter frukost. Han dricker kaffe. Eva bjuder på hembakat bröd. Det är fruktansvärt gott, med smör och ost. Han tänker att han borde börja äta bröd även hemma. Ingmar packar bilen. Han är oerhört effektiv. Två stora väskor. Leksaker för bad, och fika till alla. Det får plats i deras nya röda Volvo. Tom sitter där bak. Bredvid Eva. Sara sitter fram baklänges. Hon skrattar. Ingmar parkerar helt nära bryggan. Han hjälps åt med Eva att bära till båten. Barnen langas ombord. Han har fått låna en flytväst. Det är en gammaldags orange med krage. Han sätter sig i mitten bredvid Eva. Barnen sitter fram. Ingmar kör båten. De lägger loss, och tar sig försiktigt under bron till Hälsö. Motorn var lättstartad, tänker han. Ingmar drar på gasen. Båten går lagom fort. Man vill ju se sig kring. Vattnet ligger lugnt. De små vågorna kommer från väster. Ekipaget går mot öst och norr. De går ganska nära Björkö. Rundar Björkös norra udde, och tar in parallellt med ön. 
 
Han vill inte ta några risker. De kör mitt emellan Risö och Björkö. ”Någon gång kan vi gå till Ängsholmen säger Eva, när de kör förbi sundet. Undrar om de odlar lax där än idag, tänker han. Igår ringde han Inger. Hon kommer. Hans bror kommer inte. Synd tycker han. De går rakt mot fastlandet. Björlanda kile. Där går den inre farleden norrut. Han pustar ut. Konstigt att man inte gått här förut, tänker han. På den tiden var man väl så självsäker, att man genade igenom en kortare väg. De passerar Trollö. Vockards stuga ligger till havs. ”Här tar vi in”, säger han till Ingmar. De glider sakta in mellan Gillholmen och de små skären vid sidan om. Han går fram i fören, och stirrar ned i vattnet. Då kommer böen. Han ropar till och visar hur de skall runda den. Efteråt inser han att båten nog gått över. Den stora bryggan är nog för hög för barnen. Ingmar tar in mot ”Axels brygga”. Gunnel kommer ut. Inger kommer efter. Två män som han inte känner står längre upp. Gunnel tar repet. Ingmar släppte i en liten dragg, längre ut. Gunnel belägger båten. Det känns som när man var liten och Axel kom ut med Annie. ”Vill ni ha kaffe”, frågar Gunnel. Vi har dukat ute. Barnen langas iland. Gunnel och Inger kramar honom. Vassen växer som förr. Den gränsar till en välklippt gräsmatta. 
 
Gunnels lilla båt ligger vid bryggan. Hon har just kommit tillbaka från Vedhall. Hon hämtade Inger där. Gunnel har på gamla dagar hittat en man. Inger har också hittat en ny man. Hennes Sven dog ju. Han hälsar. De verkar båda lugna och lagom diskreta. Bordet står utanför huset mot bryggan. De slår sig ned. Även barnen får plats förstås. Ingers barn är stora. Små barn skulle vara barnbarns barn. Det är en märklig känsla att vara här igen. Han ser sig runt. Tvättstugan är kvar i norr. Huset är sig likt. Källarvinden är nymålad i vitt. Huset har vita eternitplattor. Ladugården är målad med Falurött. ”Vill du ha kaffe”, frågar Gunnel. Det är märkligt att de inte talar någon dialekt. Det gjorde hans Pappa ännu efter ett liv i Göteborg. Han slutade aldrig tala Bohuslänska. Pappa höll på principer. Han tyckte inte att staden erbjöd någonting särskilt. Det var mest elände. Hela världen var en stor vansinnes cirkus tyckte hans Pappa. Allt slit som Pappa lagt ner på arbete i staden, var bortkastat, tyckte Pappa. Han ser berget som Pappa och Axel satt på, när Pappa sa, ”du är en av de rikaste människorna på jorden Axel som får leva i detta rena och vackra”. Det lugna och fina, tänkte han.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar