Sista natten.
När Eva var ung så lade vi till segelbåten vid Lilla Dyrön. Det fanns en vik, med en klippa i. Där var djupt vatten ända fram till klippan. När Eva var liten badade hon här, och flöt i en simring. Hon kramade mig. Jag älskade henne. Då gick får och betade på ängen. Vildrosor blommade ända ner till vattnet. Jag skojade med barnen, att de varit små lammbajar, som vi tagit hand om och skött. Dom hade sedan blivit våra barn, Eva och Robert. De skrattade. Torr säv följde med vattnet som kluckade mot stranden. Vi byggde små båtar av säv och vass. De seglade ut i Marstrandsfjorden, och försvann mot horisonten. Riktiga små lamm skuttade på ängen. Vi var så lyckliga då. När Eva var tonåring var vi där igen. Robert var på språkresa. Fåren var borta, men vi gick över ängarna. Det var sen sommar. Rönnbären sken röda mot de gråsvarta bergen. Då såg Eva dem först. Kronhjortar. En flock betade fridfullt i viken, på andra sidan, mot var båten låg. Husgrunder i sten, låg vid sidan av ängen. ”Her har di slebat och her har di slett”, skulle Pappa ha sagt. Han var mycket intresserad, och fascinerad av lämningar. Han kunde se på en stenhög, om det var bara en stenhög, eller en gammal grav.
Vi gick över nejden. Många av träden var ekar. Högst upp på berget låg en gammal väderkvarn. Där stannade vi, och såg ut, i fyra väderstreck. Vi såg öar runtomkring, och i fjärran, Marstrands fästning. Även när Robert var med, så var det oftast Eva och jag som gick på upptäcktsfärd, och utforskade öar. Det var på något vis, Pappas flicka, och Mammas pojke. På en ö strax innan Marstrandsrännan låg stora stenruiner, intill berget. Det hade byggts av Marstrandsfångar visste vi. Eva och jag utforskade dem, medan Robert och Agnes lagade mat. Vi fortsatte längre bort på ön. Där fanns på en udde, många husgrunder. Det var åt öster nära fastlandet, så det var nog läigt trots att det var på en udde. Jag önskar att Pappa varit med. Han skulle ha sett så mycket, och kunnat berätta om ruinerna. Men jag hade det som var bättre. Älskade lilla Eva var med. Vid min sida, som så ofta.
När vi kom tillbaka till båten, var middagen klar. Älskade Robert, och älskade Agnes. En gång när jag var liten, var vi på Saltö, utanför Orust. Pappa började plocka i en stenhög, helt nära där båten låg. Han ropade på oss barn, och Mamma. Där låg benen i ett skelett, synliga. Det var skrämmande och hemskt. Han förklarade att stenhögen låg på fel sida om berghällen, de lutade emot. ”De må mensker ha gjort”, sa han. Min Pappa talade Bohuslänska. Sorgligt nog blev han sjuk, av alla giftiga färger han målade med, när han blev gammal. Han var permanent deprimerad. Mina barn fick aldrig träffa den glade farfar, som jag fick träffa så ofta. Gladast var han när vi var ute med båten. Allra mest när vi gick på upptäcktsfärd på en ny ö. Nu ligger han på Kviberg kyrkogård, nära Kortedala. Eva har två barn. En pojke som är fem år, och en flicka som är två. Robert har en nyfödd pojke. Eva har en segelbåt, och bor i skärgården. Robert snickrar på sitt hus. Eva har ärvt båt och skärgårdslivet. Robert har ärvt snickrandet. Agnes hade liksom jag, sina rötter i Bohuslän.
När Eva var ung så lade vi till segelbåten vid Lilla Dyrön. Det fanns en vik, med en klippa i. Där var djupt vatten ända fram till klippan. När Eva var liten badade hon här, och flöt i en simring. Hon kramade mig. Jag älskade henne. Då gick får och betade på ängen. Vildrosor blommade ända ner till vattnet. Jag skojade med barnen, att de varit små lammbajar, som vi tagit hand om och skött. Dom hade sedan blivit våra barn, Eva och Robert. De skrattade. Torr säv följde med vattnet som kluckade mot stranden. Vi byggde små båtar av säv och vass. De seglade ut i Marstrandsfjorden, och försvann mot horisonten. Riktiga små lamm skuttade på ängen. Vi var så lyckliga då. När Eva var tonåring var vi där igen. Robert var på språkresa. Fåren var borta, men vi gick över ängarna. Det var sen sommar. Rönnbären sken röda mot de gråsvarta bergen. Då såg Eva dem först. Kronhjortar. En flock betade fridfullt i viken, på andra sidan, mot var båten låg. Husgrunder i sten, låg vid sidan av ängen. ”Her har di slebat och her har di slett”, skulle Pappa ha sagt. Han var mycket intresserad, och fascinerad av lämningar. Han kunde se på en stenhög, om det var bara en stenhög, eller en gammal grav.
Vi gick över nejden. Många av träden var ekar. Högst upp på berget låg en gammal väderkvarn. Där stannade vi, och såg ut, i fyra väderstreck. Vi såg öar runtomkring, och i fjärran, Marstrands fästning. Även när Robert var med, så var det oftast Eva och jag som gick på upptäcktsfärd, och utforskade öar. Det var på något vis, Pappas flicka, och Mammas pojke. På en ö strax innan Marstrandsrännan låg stora stenruiner, intill berget. Det hade byggts av Marstrandsfångar visste vi. Eva och jag utforskade dem, medan Robert och Agnes lagade mat. Vi fortsatte längre bort på ön. Där fanns på en udde, många husgrunder. Det var åt öster nära fastlandet, så det var nog läigt trots att det var på en udde. Jag önskar att Pappa varit med. Han skulle ha sett så mycket, och kunnat berätta om ruinerna. Men jag hade det som var bättre. Älskade lilla Eva var med. Vid min sida, som så ofta.
När vi kom tillbaka till båten, var middagen klar. Älskade Robert, och älskade Agnes. En gång när jag var liten, var vi på Saltö, utanför Orust. Pappa började plocka i en stenhög, helt nära där båten låg. Han ropade på oss barn, och Mamma. Där låg benen i ett skelett, synliga. Det var skrämmande och hemskt. Han förklarade att stenhögen låg på fel sida om berghällen, de lutade emot. ”De må mensker ha gjort”, sa han. Min Pappa talade Bohuslänska. Sorgligt nog blev han sjuk, av alla giftiga färger han målade med, när han blev gammal. Han var permanent deprimerad. Mina barn fick aldrig träffa den glade farfar, som jag fick träffa så ofta. Gladast var han när vi var ute med båten. Allra mest när vi gick på upptäcktsfärd på en ny ö. Nu ligger han på Kviberg kyrkogård, nära Kortedala. Eva har två barn. En pojke som är fem år, och en flicka som är två. Robert har en nyfödd pojke. Eva har en segelbåt, och bor i skärgården. Robert snickrar på sitt hus. Eva har ärvt båt och skärgårdslivet. Robert har ärvt snickrandet. Agnes hade liksom jag, sina rötter i Bohuslän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar