Mahogny

Mahogny.

Tom tänker på när han var liten. Båten låg i Fiskebäck då. Tidigt på våren var Pappa och Tom ute vid båten. Det var en mahognybåt. Den behövde slipas varje år. Först sandpapprade de hela båten. När det var klart, lackade de den. Gärna tre gånger. Pappa var målare, så han kunde sådant bra. Andra var ute vid båtarna lika tidigt, men de gjorde sig ingen brådska. De var bara ute för att det var skönt där ute. De hade ingen brådska med sina båtar. När Tom och Pappa var klar med båten, skulle den sjösättas. En gång hände en olycka. De som hjälpte till var inte helt nyktra. De tyckte att några glas kunde man unna sig ute vid havet. Pappa kröp under båten, för att lyfta den med domkraft. Den skulle över på en båtvagn, för att köras till kranen. De som hjälpte till, tappade fästet. Båten föll åt sidan, och hamnade på Pappas rygg. Det var hemskt. Till slut kom Pappa loss, men ryggen var skadad. Han hade ont länge. Oftast gick det ändå bra. Från Fiskebäck är det nära till södra skärgården. Brännö, Styrsö, och Galterö. Vi gick ofta till Galterö. Den var obebodd, och mycket fin. Det fanns några skär utanför, där båten låg bättre. Danmarksfärjan drog upp hela havet i vågor. På Galterö fick Tom för första gången, en ny känsla för flickor. Det kändes i hela kroppen. Men det var några år senare. 

Ofta gick de till Svensholmen. Där kryllade av kaniner. Tom önskade sig en kanin. Att fånga en på Svensholmen var inte att tänka på. De var alldeles för snabba. Där båten låg växte lila blommor, och klöver, och gräs. Blåklockor stod i klasar på ängen. Vildrosor bredde ut sig, och tog allt större plats för varje år. Tom och Pappa sov i båten. Det var mysigt, och skönt. Pappa hade i sin ungdom arbetat på fiskebåt. Där hade han gjort mycket av maten. Pappa var fiskare, men tålde inte skön. Så han slutade och blev målare i stället. Egentligen ville han bli tullare, men pengarna räckte aldrig till studier. Han lärde sig i alla fall laga mat bra. Det var roligt att Pappa kunde laga mat så bra. Särskilt när de var ute med båten. När sommaren kom brukade de åka ut till Rörö, och bo i Farfars hus. Det var Faster Judit som hade huset nu. Efter Farmors död, flyttade Judit till Öckerö. Där tog hon hand om fyra barn, som mist sin Mamma. Huset på Rörö blev ledigt, men uthyrt till badgäster jämt. Det var ledigt i alla fall i ett litet kök, ett sovrum, och vinden. Där kunde de vara. Det kallades ”skånken”, ”kammern”, och vinden. Han var alltid rädd för ”Kammern”. Där hade Farmor dött. Där inne stod en gammal symaskin. Det var en svart, som man trampade. 

Rummet på vinden tyckte han om. Fast han var rädd för det som fanns utanför. Den mörka och bruna vinden. Rummet hade fönster åt söder. Där blev ljust tidigt. Solen lyste in på morgonen. På södersidan av huset var berget så vilsamt. Där kunde de äta sin frukost, och titta ut över ängen. Den gick ända ned till affären. Mitt emot där fotbollsplanen, ligger idag. På ängen fanns flera stora gropar av sand. I dem kunde han hitta musselskal, han kallade ”kineshattar”. Frukosten var alltid färdig innan badgästerna vaknat. Ofta gick han ned och badade i stora Apelviken. På den tiden var det inte muddrat. Det var inbjudande för små att bada. Det var grunt långt ut. Han var ofta ensam och badade. Hans bror har aldrig varit mycket för bad. I alla fall inte som honom. I juli började de gå ”nol ower”. Först gick de till Gillholmen. Pappa tyckte alltid att det var trevligt att träffa sin bror, Axel. Inger och Gunnel umgicks mest med Toms syster. De hade en vevgrammofon, och lyssnade på musik. Han och hans bror lånade Annies eka. De var alltid lika spännande att utforska de små öarna runt. Det kryllade av havsfåglar, på den tiden. Annie odlade blommor. 

Han tyckte särskilt om ringblommor i vackra färger. Han tyckte också om Gunnels tidningar. Hon hade många tidiga ”Kalle Anka”. Där fanns också kycklingar och katter. Kycklingarna älskade han och hans bror. De matade dem gärna. Han önskade sig en katt. Familjen hade haft en när han var riktigt liten. Det var en svart. Han hade minnen av katten från Floda. Det fanns en bild, där katten sitter på brunnen. Efter en tid på Gillholmen, gick de ”nol ower”. Alltså norr ut. Han ville alltid det. En sommar kom de till Källviken i Bokenäs. Det var här hans Morfars Far levat. Han var indelt soldat. Han tittade förundrat på det gamla soldattorpet. De träffade också en släkting till honom. Det var en kvinna med vackert rött hår. Han blev förälskad. De hade en liten gris. De talade om knallen Evald. Han ville höra om honom. Och om morbror Klas. Och om Hilda. I augusti åkte familjen alltid till Floda. Lingonen var mogna. Blåbären också. Kantareller, och taggsvamp väntade på att plockas. I Floda var alltid så lugnt. Nere vid Volvobryggan badade han och familjen. En dag skar sig Tom på en vass sten. Det låg sprängstenar, innan bryggan. Idag är stenarna inte vassa längre. Det var de när han var liten. Det blödde ymnigt. Han sköljde foten i vattnet. Han grät. Mamma var olycklig, men vattnet var skönt. Han älskade Sävelången.