Min farbror.
Min farbror, Uno, fäktades med pekfingret. Det slutade alltid med att man blev kittlad på magen. Jag kiknade av skratt. När Uno var ung, körde han motorcykel. Grannen Svensson hade en son, Jan, som var jämngammal med Uno. Han hade också motorcykel. På den tiden fanns inte motorvägen mot Stockholm. Man körde den slingriga vägen mot Jonsered. Den sista kröken vrider sig 90 grader på hundra meter. Det var glest med trafik, så det gick att köra fort. Jan sneddade över på höger sida i kröken. Där mötte han en lastbil. Jan dog i krocken. Uno slutade inte att sörja honom. Uno visste inte då, att han skulle sluta sitt liv, på samma sätt, långt senare. När Mormor var där, sov hon i soffan på första våningen. Vi sov i rummet på andra våningen. Mamma och Pappa i sängarna, och min bror och jag i den utdragbara soffan. Det var en sådan där gammaldags kökssoffa som var smal, med ett tunt överlägg, och brunt trä. När man drog ut underdelen så fick två barn plats. Fast det var trångt. Vi höll värmen med en liten kamin. Rund och svart, med fyra små fönster av genomskinligt bergskiffer. Den övre hatten gick att ta av. Det var för att man skulle kunna laga mat på den.
Min bror och jag, kom på en skojig lek. Vi gjorde små raketer. Vi fick aluminiumfolie från cornflakespaket. Svavlet på tändstickor, gick att skrapa av. Svavlet från några tändstickor, lade vi i en lagom stor bit folie. Man vek noggrant ihop det, till ett rör. Vi klämde ihop ena änden. Ofta som ett V. Det var bakändan. I framändan vek vi in folien hårt. Vi lade raketen på spisen, som nästan var röd, av värme. Vi matade in små pinnar för att värmen skulle bli så hög som möjligt. Efter någon minut tändes svavlet. Eldkraften sprutade bakåt, där det var lättast att komma ut. Raketen lyfte och flög genom rummet, med en strimma av rök, efter sig. Kaminen stod vid väggen motsatt emot fönstret. När det lyckades bäst, flög raketen över rummet, och fram till fönstret. Mamma och Pappa visste nog inte om denna lek. Det var väl hyss, av värsta sorten. I vedbon högg vi små pinnar, och samlade i en hög för sig. Det var förberedelse, och nästan lika roligt som leken.
Lika roligt var att bygga stegar. Vi fällde några tunna björkar, i skogen uppåt, utanför tomten, och sågade av dem i lagom längd, för vedboden. Vi gjorde stegpinnar, lagom långa för bredden i stegen. Att spika fast stegpinnarna, var roligast. Man visste också, att så skulle vedbodtaket bli vårt. Det här gjorde vi ganska ofta. Stegen var av färskt trä, och ruttnade snabbt. Bredvid vedboden låg vår avfallshög. I den bodde igelkottar. På den tiden visste man inte att igelkottar inte tål mjölk. Så vi satte ofta ut mjölkfat. Där stod två stora björkar. Pappa satte dit en kraftig bräda och gjorde en gunga, när jag var liten. Det har jag på kort, när jag gungar. Det regnade ofta. Då kom sniglarna fram. De var svarta och äckliga, tyckte man. Slemmiga och dallrande. I köket fanns också en vedkamin. När jag blev större, satte vi in en öppen kamin i rummet. ”Nu börjar det bli drägligt om knäna”, sa Uno. Det skrattade vi åt många gånger. I köket fanns något skrämmande. I mitten av golvet, var en lucka, med en svart järnring i. Mamma drog ibland undan bordet, och tog tag i järnringen. En avgrund öppnade sig. Det var en mörk och kall källarhåla. När jag blev lite större, vågade jag följa med ner.
Där luktade jord och gammal stenhåla. Längs väggarna stod hyllor i trä. Konservburkar, av den gamla sorten, med gummiringar kantade jordhålan. De flesta var fyllda med sylt. Vi gick ner på en stege av gammalt trä. Jag tänkte på torkvinden i Göteborg. Den var också av gammalt brunt trä, och luktade svagt konstigt, och orört. Vi hade ingenting i vår vindsskrubb. Det var tomt och skrämmande. Och inget lås. Jag mindes när jag var ny på Basungatan i Frölunda. Fyra år. En pojke tog ner mig i källaren. Vi gick in i hans skrubb. Han drog ner sina byxor, och mina. Jag förstod ingenting, men jag tyckte han var konstig. I köket fanns ett stort skafferi. Jag lärde mig att göra något gott. Filbunke. Man hällde mjölk i en djup tallrik, och ställde i skafferiet. Nästa dag var det en gul massa på ytan i fatet. Det smakade gott. Under fanns vitaktigt vatten. Lådbilarna påminde mig om Uno. Han älskade bilar. Det kom jag också att göra, många år senare. Det var här det började. Mamma låg på övervåningen. Hon hade migrän. Det hade hon på Londongatan också. Ofta låg Mamma på övervåningen, och hade migrän. Jag älskade henne. Varför kunde jag inte nå henne? När jag blir stor skall jag lära mig att nå min Mamma.
Min farbror, Uno, fäktades med pekfingret. Det slutade alltid med att man blev kittlad på magen. Jag kiknade av skratt. När Uno var ung, körde han motorcykel. Grannen Svensson hade en son, Jan, som var jämngammal med Uno. Han hade också motorcykel. På den tiden fanns inte motorvägen mot Stockholm. Man körde den slingriga vägen mot Jonsered. Den sista kröken vrider sig 90 grader på hundra meter. Det var glest med trafik, så det gick att köra fort. Jan sneddade över på höger sida i kröken. Där mötte han en lastbil. Jan dog i krocken. Uno slutade inte att sörja honom. Uno visste inte då, att han skulle sluta sitt liv, på samma sätt, långt senare. När Mormor var där, sov hon i soffan på första våningen. Vi sov i rummet på andra våningen. Mamma och Pappa i sängarna, och min bror och jag i den utdragbara soffan. Det var en sådan där gammaldags kökssoffa som var smal, med ett tunt överlägg, och brunt trä. När man drog ut underdelen så fick två barn plats. Fast det var trångt. Vi höll värmen med en liten kamin. Rund och svart, med fyra små fönster av genomskinligt bergskiffer. Den övre hatten gick att ta av. Det var för att man skulle kunna laga mat på den.
Min bror och jag, kom på en skojig lek. Vi gjorde små raketer. Vi fick aluminiumfolie från cornflakespaket. Svavlet på tändstickor, gick att skrapa av. Svavlet från några tändstickor, lade vi i en lagom stor bit folie. Man vek noggrant ihop det, till ett rör. Vi klämde ihop ena änden. Ofta som ett V. Det var bakändan. I framändan vek vi in folien hårt. Vi lade raketen på spisen, som nästan var röd, av värme. Vi matade in små pinnar för att värmen skulle bli så hög som möjligt. Efter någon minut tändes svavlet. Eldkraften sprutade bakåt, där det var lättast att komma ut. Raketen lyfte och flög genom rummet, med en strimma av rök, efter sig. Kaminen stod vid väggen motsatt emot fönstret. När det lyckades bäst, flög raketen över rummet, och fram till fönstret. Mamma och Pappa visste nog inte om denna lek. Det var väl hyss, av värsta sorten. I vedbon högg vi små pinnar, och samlade i en hög för sig. Det var förberedelse, och nästan lika roligt som leken.
Lika roligt var att bygga stegar. Vi fällde några tunna björkar, i skogen uppåt, utanför tomten, och sågade av dem i lagom längd, för vedboden. Vi gjorde stegpinnar, lagom långa för bredden i stegen. Att spika fast stegpinnarna, var roligast. Man visste också, att så skulle vedbodtaket bli vårt. Det här gjorde vi ganska ofta. Stegen var av färskt trä, och ruttnade snabbt. Bredvid vedboden låg vår avfallshög. I den bodde igelkottar. På den tiden visste man inte att igelkottar inte tål mjölk. Så vi satte ofta ut mjölkfat. Där stod två stora björkar. Pappa satte dit en kraftig bräda och gjorde en gunga, när jag var liten. Det har jag på kort, när jag gungar. Det regnade ofta. Då kom sniglarna fram. De var svarta och äckliga, tyckte man. Slemmiga och dallrande. I köket fanns också en vedkamin. När jag blev större, satte vi in en öppen kamin i rummet. ”Nu börjar det bli drägligt om knäna”, sa Uno. Det skrattade vi åt många gånger. I köket fanns något skrämmande. I mitten av golvet, var en lucka, med en svart järnring i. Mamma drog ibland undan bordet, och tog tag i järnringen. En avgrund öppnade sig. Det var en mörk och kall källarhåla. När jag blev lite större, vågade jag följa med ner.
Där luktade jord och gammal stenhåla. Längs väggarna stod hyllor i trä. Konservburkar, av den gamla sorten, med gummiringar kantade jordhålan. De flesta var fyllda med sylt. Vi gick ner på en stege av gammalt trä. Jag tänkte på torkvinden i Göteborg. Den var också av gammalt brunt trä, och luktade svagt konstigt, och orört. Vi hade ingenting i vår vindsskrubb. Det var tomt och skrämmande. Och inget lås. Jag mindes när jag var ny på Basungatan i Frölunda. Fyra år. En pojke tog ner mig i källaren. Vi gick in i hans skrubb. Han drog ner sina byxor, och mina. Jag förstod ingenting, men jag tyckte han var konstig. I köket fanns ett stort skafferi. Jag lärde mig att göra något gott. Filbunke. Man hällde mjölk i en djup tallrik, och ställde i skafferiet. Nästa dag var det en gul massa på ytan i fatet. Det smakade gott. Under fanns vitaktigt vatten. Lådbilarna påminde mig om Uno. Han älskade bilar. Det kom jag också att göra, många år senare. Det var här det började. Mamma låg på övervåningen. Hon hade migrän. Det hade hon på Londongatan också. Ofta låg Mamma på övervåningen, och hade migrän. Jag älskade henne. Varför kunde jag inte nå henne? När jag blir stor skall jag lära mig att nå min Mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar