Mamma.
Tom längtade efter sin Mamma. Hela sitt liv hade han längtat efter sin Mamma. Under sin uppväxt hade hans Mamma alltid migrän. Hon gick upp på andra våningen och lade sig i sin säng. Mamma skulle inte störas när hon hade migrän. Han har ett positivt minne om sin Mamma. Hon läste i en damtidning. De var ute vid skogen. Solen lyste. Det var alldeles lagom varmt. Han lekte för sig själv. Han klättrade i träd. Sedan utforskade han berget. Där hittade han ovanlig sten. Genomskinlig, vit och grå. Två sorter. Det gråa var likadant som fanns i kaminen i Floda. Sådant som släpper igenom ljus, och tål värme. De hade varit i godisaffären innan de kom till skogen. Han hade som vanligt köpt lösa druvor. Mamma hade köpt en damtidning. Bara det att hon köpt en tidning, visade för honom, att hon var på ovanligt gott humör. Solen lyste inne i honom. De såg ut över ängar, där de satt. Han såg ängarna, med gräs och blommor. Ända bort mot skogen på andra sidan fältet. Mamma såg nog inget, men det gjorde inte så mycket, tyckte han. Hon var i alla fall glad. Det kändes i hela kroppen, för honom.
Tom längtade efter sin Mamma. Hela sitt liv hade han längtat efter sin Mamma. Under sin uppväxt hade hans Mamma alltid migrän. Hon gick upp på andra våningen och lade sig i sin säng. Mamma skulle inte störas när hon hade migrän. Han har ett positivt minne om sin Mamma. Hon läste i en damtidning. De var ute vid skogen. Solen lyste. Det var alldeles lagom varmt. Han lekte för sig själv. Han klättrade i träd. Sedan utforskade han berget. Där hittade han ovanlig sten. Genomskinlig, vit och grå. Två sorter. Det gråa var likadant som fanns i kaminen i Floda. Sådant som släpper igenom ljus, och tål värme. De hade varit i godisaffären innan de kom till skogen. Han hade som vanligt köpt lösa druvor. Mamma hade köpt en damtidning. Bara det att hon köpt en tidning, visade för honom, att hon var på ovanligt gott humör. Solen lyste inne i honom. De såg ut över ängar, där de satt. Han såg ängarna, med gräs och blommor. Ända bort mot skogen på andra sidan fältet. Mamma såg nog inget, men det gjorde inte så mycket, tyckte han. Hon var i alla fall glad. Det kändes i hela kroppen, för honom.
Mamma var aldrig närvarande. Ibland hade hon läst om kungen, och
hans barn. Då kunde hon prata i timmar om det. Tom lyssnade, och var lycklig. Han visste inte vad migrän var. Han visste bara, att Mamma inte fick störas.
Mamma tyckte nog inte om Pappa. När de var ute med båten, ville hon att Tom
skulle köra, redan innan han fyllt tio år. Han var glad att kunna göra något,
men han hade varit gladare om hon velat att Pappa skulle köra. När han var stor
och fått barn pratade Mamma ibland om barnen. Hon pratade inte om hans barn. Hon
pratade om storasysters barn, eller storebrors barn. Ibland hade hon läst,
eller sett på TV, om kungens barn. Då pratade hon om det. När Mormor var död,
och även Pappa var död, så levde Mamma upp. Hon hade inte migrän längre. Hon
berättade om hemtjänsten för honom. Mamma hade mycket besök av unga manliga
invandrare. De såg alltid väldigt bra ut, och var mycket trevliga. När Mamma
blev gammal ville hon inte gå ut. Hon ville absolut inte resa bort. Hon var
beroende av två rolattorer. En inne-rolator, och en ute-rolator. Hon var också
helt beroende av en stor potta. Den var som en stol hon satt i.
Pappa tyckte att Mamma var hopplös. Han sa ibland ”vindskyddet”. En gång när de var unga tältade de på Rörös naturreservat. Det blåste mycket, och Pappa erbjöd sig att sätta upp ett vindskydd åt Mamma. ”Sätt det då på toppen av berget. Där blåser det värst”, sa Mamma. Den som hör detta tror att Mamma skämtade. De som känner henne vet att det inte var något skämt. Mamma tänker så. En gång när han var ung, hade han glömt Mammas cykel på Lillhagens sjukhus. Ja vid personalbostäderna alltså. Hans unga fru var med när de skulle hämta den. De kom i bil. Han bestämde sig för att låta Mamma ta initiativet till hur de skulle få upp den på bilen. Mamma tog alltid befälet, så det var enklast så. Efter en halv timma stod han inte ut längre. Det gick på några minuter när han bestämde. Hans fru var chockad. För honom var det vardagsmat. Det var ju alltid så med hans Mamma. Hon tog alltid befälet, och kunde aldrig, få någonting att fungera. När han till slut beklagade sig inför sin syster, och berättade att Mamma inte var intresserad av hans barn, så svarade hon. ”Det är hon visst. Med mig talar hon i timmar om dina barn. Hon skryter, med hur duktiga de är". Något styrkt vände han sig till sin bror. Han sa, ”hon pratar mycket om dina barn, och vår systers barn. Hon pratar aldrig om den person som är närvarande, och inte om hans barn. Bara om de frånvarande. Detta gäller om hon mår mycket bra. När hon mår sämre, är det bara kungens barn, eller hemtjänsten".
När han ringde henne för någon vecka sedan, så utspelades detta. Han hade nog ringt tre eller fyra gånger, senaste månaden. Klockan var halv tio, på morgonen ”Varför ringer du så tidigt, och varför ringer du så ofta”? ”Jag undrar bara vad Morbror Klas hette i efternamn”, sa han. ”Jag har inte tid med dig nu. Strax kommer hemtjänsten”. Pappa kallade henne ”Sylvia det går la inte”. ”Det går la inte”, var Mammas valspråk. ”Vindskyddet”, och ”de går la inte”, det var hans Mamma i ett nötskal. Nu undrar ni förstås hur hans Mamma kunde veta något om hans barn, så att hon kunde berätta för syskonen. Det undrar han också. Dels tappar man tålamodet efter några timmars lyssnande, och tvingar henne lyssna. Dels får hon mycket kunskap genom att prata med hans syster, om hans barn. Systern är snäll och berättar för Mamma om hans barn. Det är ju de som är intressanta för Mamma, när systern är där. Detta låter kanske som överdrifter. Då kan jag bara säga, ”det är mycket värre”. Detta måste upplevas. Det är svårt att berätta om något, fullkomligt osannolikt. Vi tre barn hoppas fortfarande varje gång. Besök också: www.ordklasser.se
Pappa tyckte att Mamma var hopplös. Han sa ibland ”vindskyddet”. En gång när de var unga tältade de på Rörös naturreservat. Det blåste mycket, och Pappa erbjöd sig att sätta upp ett vindskydd åt Mamma. ”Sätt det då på toppen av berget. Där blåser det värst”, sa Mamma. Den som hör detta tror att Mamma skämtade. De som känner henne vet att det inte var något skämt. Mamma tänker så. En gång när han var ung, hade han glömt Mammas cykel på Lillhagens sjukhus. Ja vid personalbostäderna alltså. Hans unga fru var med när de skulle hämta den. De kom i bil. Han bestämde sig för att låta Mamma ta initiativet till hur de skulle få upp den på bilen. Mamma tog alltid befälet, så det var enklast så. Efter en halv timma stod han inte ut längre. Det gick på några minuter när han bestämde. Hans fru var chockad. För honom var det vardagsmat. Det var ju alltid så med hans Mamma. Hon tog alltid befälet, och kunde aldrig, få någonting att fungera. När han till slut beklagade sig inför sin syster, och berättade att Mamma inte var intresserad av hans barn, så svarade hon. ”Det är hon visst. Med mig talar hon i timmar om dina barn. Hon skryter, med hur duktiga de är". Något styrkt vände han sig till sin bror. Han sa, ”hon pratar mycket om dina barn, och vår systers barn. Hon pratar aldrig om den person som är närvarande, och inte om hans barn. Bara om de frånvarande. Detta gäller om hon mår mycket bra. När hon mår sämre, är det bara kungens barn, eller hemtjänsten".
När han ringde henne för någon vecka sedan, så utspelades detta. Han hade nog ringt tre eller fyra gånger, senaste månaden. Klockan var halv tio, på morgonen ”Varför ringer du så tidigt, och varför ringer du så ofta”? ”Jag undrar bara vad Morbror Klas hette i efternamn”, sa han. ”Jag har inte tid med dig nu. Strax kommer hemtjänsten”. Pappa kallade henne ”Sylvia det går la inte”. ”Det går la inte”, var Mammas valspråk. ”Vindskyddet”, och ”de går la inte”, det var hans Mamma i ett nötskal. Nu undrar ni förstås hur hans Mamma kunde veta något om hans barn, så att hon kunde berätta för syskonen. Det undrar han också. Dels tappar man tålamodet efter några timmars lyssnande, och tvingar henne lyssna. Dels får hon mycket kunskap genom att prata med hans syster, om hans barn. Systern är snäll och berättar för Mamma om hans barn. Det är ju de som är intressanta för Mamma, när systern är där. Detta låter kanske som överdrifter. Då kan jag bara säga, ”det är mycket värre”. Detta måste upplevas. Det är svårt att berätta om något, fullkomligt osannolikt. Vi tre barn hoppas fortfarande varje gång. Besök också: www.ordklasser.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar