Farholm

Farholmarna. 

Farholmarna ligger mellan fastlandet, Stenungsund, och Orust Tjörn. Agnes och jag låg med segelbåten, i en liten vik norrut, på den norra ön. Det gick mot kväll, och långa skuggor, kastade sig från buskar och träd. Där växer tall och gran, men också sälg och rönn. En flock med kvigor betade längre bort, mot den låga sandstranden, på öns södra sida. Ljungen blommade, och täckte bergen på höjden. Det var sen sommar, och solen kröp sakta, mot sin sorti. Jag låg i en sovsäck och halvsov, i den doftande ljungen. Agnes rörde sig längre bort, mot kvigorna. Hon visste att jag älskar att dåsa så, och lät mig ligga, utan att störa. Plötsligt skrek hon till. Hon var nere bland tallarna. Motvilligt gick jag upp, och lullade ner till henne. Hon stod i ett gult hav. Kantareller. Jag har aldrig sett så mycket på samma plats. Det var på den tiden när man fortfarande hade en ö för sig själva. 

Detta var på sen sommar, eller tidig höst. Ingen hade plockat, och svamparna hade spridit, och förökat sig, ostörda. När jag var liten var jag här med familjen. Nere på stranden, mellan Stora och Lilla Farholmen gjorde jag ett fynd. Två små hundar i plast låg där. På den tiden fick man presenter i cornflakespaket. Kanske var det så med dessa hundar. Dom blev ovärderligt kära för mig. Strandkålen frodades och gav en frisk grönska åt den gulbruna stranden. Vildrosor klättrade mellan kålen, stranden och tallskogen ovanför. Stora röda nypon sken i morgonsolen, och gav näring åt yrvakna barnaögon. Skuggorna slocknade när kvällssolen sänktes i tidig natt. Agnes och jag gick genom sänkan, mot båten. Tallarna gav vänligt öppen plats för vandring, under sina grova grenar. Sovsäcken, som jag rullat ihop, var mjuk och behaglig. Vi tände ett ljus, och åt vår kvällsmat utomhus, vid båtens bakre bord. Ljuset fladdrade inte. Det var absolut vindstilla. Vi kröp ner i våra sovsäckar i båtruffens mysiga rum, och gosade samman. Det var alldeles tyst. Då började vajrarna klappra. De slog mot masten häftigt. Vi blev rädda. Till slut tog jag mig samman och gick ut. Det var absolut vindstilla och alldeles tyst. Vi somnade med en undran. Vad hade vi varit med om? 
 
När jag var liten, och vi låg vid Rersholmen, nära Lilla Dyrön, så hände något märkligt. När natten svartnade. Det var tidig höst. Det började låta. Det var någon som sågade. En gammaldags såg, skar genom friskt timmer. Någon byggde, kanske på ett hus. På morgonen utforskade vi ön. Gamla, hundratals år förlidna, husgrunder, visade att någon byggt en gång. Vi gick aldrig mer till Rersholmen. Pappa berättade att en gång, hördes musik, från dansbanan över till Rammen. Uppe på berget, i silhuetter mot natthimlen, sågs något märkligt. Råttorna dansade par om par, i takt med musiken. På Rammen utspelades också detta. Några trötta fiskare tog nödhamn vid Rammen, och lade sig på land att sova, för att slippa våggången i båten. En av fiskarna vaknade mitt i natten. Två främmande gestalter stod över fiskarna och granskade dem noga. Han förstod att gestalterna var missnöjda med att fiskarna var så olika långa, och olika tjocka. Då hörde han en av gestalterna säga: ”En kort och en lång. En kryger och en svång. Hade jag hatt mi stora slätta, så skulle jag gjort dom lige rätta”. Sedan upplöstes gestalterna. 
 
Farfars hus i Apelviken, på Rörö, kommer från Rammen. Det uppfördes vid stora sillperioden. När sillen tog slut, så stod huset där oanvänt. Det monterades ner, flyttades till Apelviken (Abbelvi), och byggdes upp igen. En sen kväll, när musik hördes från någon granne över ängarna, så gick Pappa upp på vinden. Då såg han en råtta dom kallade Josefin. Hon stod upprätt på bakbenen. Borta för världen valsade hon till musiken. Josefin dansade. Agnes och jag var aldrig med om något övernaturligt efter vajrarna. Vi fick barn, och annat att tänka på. Vi var lyckliga och älskade varandra. Vi älskade också våra barn, Eva och Robert. Robert föddes på årets varmaste dag. Mitt i juli. Vi satt på bänkarna i sjukhusparken och väntade. Vattnet hade gått, men sedan stannade det. Efter några timmar gick vi in, och det bestämdes att sätta igång det. Agnes fick sprutor, och det startade igen. Det var på dagen, det förutspådda. Allt gick som det skulle. Jag dansade hem i natten. Jag var så lycklig då.