Koljöfjord

Koljöfjorden. 

Vi var norr om Orust. Inne i Koljöfjorden. Malö strömmar gick utanför. Norrut. Här inne mellan fastlandet och Orust, var det aldrig farligt hårt väder. Vi hade startat i Fiskebäck, för fjorton dagar sedan. Första dagen gick vi till Gillholmen. Vi åt där. Pappa var glad att träffa sin bror. Mamma ville stanna några dagar. Hon ville alltid stanna. Jag ville alltid gå ”nol ower”, som Pappa sa. Det är Bohusländska, och betyder ”norr ut”. Min bror var med. Vi sov i båten. Pappa hade gjort en ny bänk till sig. Han tyckte om att ligga bara under sufletten. Det var väl mer som att sova i tält. Nästa morgon vaknade vi ganska tidigt. När vi åt frukost använde föräldrarna pulvergrädde i kaffet. Mjölken gjorde vi av mjölkpulver. Axel och Annie hade kor. Vi ville inte störa, och Pappa, älskade nytt, som pulver. Vi lade ut och körde försiktigt runt böen, och vidare ut mot Vockards villa, där den lyste röd och ensam mot vattnet och himmelen, som var ljus och vänlig. Sedan tog vi av mot norr. Vi gick genom Instö-ränna, över Älgöfjorden, in i vattnet mellan fastlandet och Tjörn. Vi lade oss vid Rehrsholmen och åt middag. 
 

Det var en ansenlig tur, för en båt, som bara gjorde åtta knop. Mamma sköljde disken i det friska saltvattnet. Mamma ville ligga kvar. Jag ville gå nol ower. När vi kom till Farholmarna sänkte sig solen sakta. Vi hann inte mer än att belägga båten, så gick solen ner, och den fuktigt tysta natten, sänkte sig. Pappa var alltid noga med hur han låg för vindarna. Gärna två draggar, och två linor till land. Vi lyssnade aldrig på radio. Pappa visste hur vinden skulle vrida sig. I vattnet fanns mareld på sensommaren. Det var små djur som lyste vid beröring. Nu såg vi något nytt på morgonen. Det var små geléklumpar som lyste inne i. Olika former och olika ljus. Det var något nytt, och spännande. Pappa lyssnade på mig, och körde norrut. Vi stannande vid bryggan, där linfärjan gick, på Orust östsida. Vi handlade mat. Mycket konservburkar, och bröd. Det var lite hokus pokus, att kunna handla i ”ödemarken”, Jag trivdes med den inre vägen. Innanför både Tjörn och Orust. Men jag ville gå ut ur Orustgattet, och fortsätta längs Bokenäs, till Lysekil och Smögen. Det var där som Morfar och Mormor, kom från. Och där som Taube var så mycket. Båten gick i åtta knop. 
 
Vi stannade på nya öar och var där några dagar. Steningssund hade vi varit inne i. Där mynnade en liten bäck. Bäcköring levde där. Vi var aldrig inne i Uddevalla, men visste var det låg. Fjorden in, mellan faslandet och Orust var smal och ringlande, med höga klippor. Det gick nog inte att ta land på värsta ställena. Vi fortsatte mot innerfjorden. Skogklädda öar med barrskog, hävde sig över oss. Till slut kom vi ut på öppnare vatten. Vi behövde ta hamn. Natten kom. Vi fann en vik, med en sandstrand. Berg sköt ut, där vattnet var djupt tillräckligt. En äng tog över efter sanden. Höga tallar vilade sig mäktigt runt viken. Får gick och betade på ängen. Vi var ensamma igen. Somnade snart. Efter frukost, utforskade min bror och jag, viken. Det var en stor ö, helt täckt av skog. Jag följde vattnet åt öster. Snart kom jag till ett kalksandschakt. Det var svårt att klättra. Sand och grus lossnade och förde mig ner, när jag försökte komma upp. Till slut klättrade jag och fann en väg i kanten. När jag kom upp, såg jag en vik öppna sig. Det var den största sandstrand jag någonsin sett. Den var formad som en hästsko. Längst inne fanns en fyr. Stor skog gränsade till sanden. Vi rusade tillbaks, och hämtade Pappa. Tillsammans flyttade vi båten. Längst in i viken, var det muddrat. Vi kom ända in till stranden. Viken hette ”Fyrviken”. På östra sidan fanns svarta klippor. Där kunde också båten ligga. Det fanns stigar på ön. Vi utforskade mer och mer. Till slut gick vi över till öns andra sida. Vi möttes av en äldre kvinna. Där gick kor och betade. Får sprang på stranden. Grisar grymtade i sin stia. I ett uthus byggde hennes son en eka. Hennes man stannade i huset. Han har ”griller i huvet”, sa hon. Vi blev bjudna på kaffe och saft. Pojken kom in och drack, med oss. Han var väl runt femtio år gammal. Ogift, och trogen, sina föräldrar. Den gamle höll sig undan. Vi följde med till uthuset. Det var en fin träeka han byggde. Spännande. 
 
Det skulle vara roligt att stanna, och se hur den växte fram. Den var halvfärdig nu. I ljust trä. På stranden gick fåren makligt och betade. De hade varit i Prästviken, där vi först landade, och betat på ängen. De gick fritt, och nu var de på östsidan, helt nära gården. Vi köpte mjölk och ägg. Detta var så tidigt, så båtturister var ännu något främmande. Frun berättade att de blivit bjudna en miljon för ön. Sand hade tagits på sjöbotten, så några rika hade sett ön. En miljon var mycket då. Upplevelsemässigt var det nog som hundra miljoner idag. Kornknarren hördes på öststranden. Strandskator sprang av och an. En koloni med skrattmåsar hade slagit sig ner. Det liknade ju Stockholms skärgård. Skrattmåsen är som en mås med huvudet doppat i choklad. De skränade oavbrutet. I det grunda vattnet trivdes ål, och liten horngädda. Blåmusslor samlades i grupper. Det låga vattnet, bara några decimeter, sträckte sig ända bort till nästa ö, en god bit bort. Vi gick genom den parkliknande skogen, tillbaks till båten.  En båt till hade lagt till, när vi kom. Helt nära oss. Folk som inte var vana vid båtliv då, lade sig gärna tätt intill. Vi såg noga på den svarta klippan. Nästa gång skulle vi nog lägga oss där. På kvällen flammade brasan muntert på stranden. Vi var lyckliga då.