Sensomm.

Sensommar.

När Tom var liten, var han alltid i Floda, på sensommaren. Pappa arbetade och kom bara upp på helgerna. Tom älskade att bada. Han gick med sin bror, och Mamma genom skogen till Sävelången. Det gick en stig från strax efter branddammen, ner till Volvobryggan. Mamma hade fika med sig. Hans syster var sällan med. Hon var ofta bortlämnad på sommaren. Var hon med så gjorde hon egna saker. Stigen gick bredvid där de vita smultronen fanns. Där gick också bäcken mot sjön. Där som han och hans bror brukade leka. Stigen mynnade där vägen som gick runt sjön, tog över. De korsade järnvägsspåren. Mycket smultron växte där. De trivdes i solgasset, vid rälsen. En gång lade han örat mot rälsen, för att lyssna om något tåg var på väg. Det dånade. Han sprang upp. Ett tåg från Göteborg visade sig i kröken, vid stationen. Han kastade sig i diket. Han blev mycket skrämd. Volvobryggan var ny och fin. Den var impregnerad i svart. Stim med abborrar, simmade runt bryggan. Solen stekte. Han badade. Det fanns en stege ned i vattnet. Det gick lätt att ta sig upp. De satt på gräset och fikade. Mamma drack kaffe. Han och hans bror drack saft. 

När de gick hem, spanade han efter svamp, invid stigen. Hans bror var så duktig på att hitta. Kantareller var bäst. Karl-Johan var också fint. När svamparna var små så hade de ännu inte fått mask. De stannade alltid vid branddammen. Bäcken på andra sidan vägen sprudlade av liv. Vattnet stänkte och glimmade i de solstrålar som nådde in. Han kände sig alltid lite vemodig när de gick vägen hem. Det var den vägen som nu går till elljusspåret. Framme vid stugan bredde ängar och skog ut sig nedanför. Ovanför Sävegården låg ännu inga hus. När arbetare började fälla trän där, fanns många fågelbon synliga. Det var på stubbar och i liggande buskar. I stugans trädgård stod två gullregnsträd. Blommorna hängde ned i gula klasar. De var giftiga. I rabatten stod rosor. Mest rosa, som doftade underbart. Ibland satt Mamma i en trädgårdsstol, och rensade lingon. Hon hade en fin sommarklänning på sig. Hennes mörka lockiga hår, var lagom långt. Mamma var vacker. Hon var glad när hon rensade bär. Häcken hade vita små klockor. Den var tät, och fåglar trivdes där. Min bror visste var alla bon fanns. Han brukade visa mig. Tre små gulliga ägg, hörde till flugsnappare, som flitigt flög runt i vår trädgård. 

Katten satt på brunnslocket, och slickade sina tassar. En gång hade han fångat en mus. Tom tog musen, och gick in för att visa Mamma. Hon skrek, och blev rädd. Han förstod inte varför. Runt huset växte blommor i rabatter. Lupiner trivdes där. Gullris och gullmora också. Blåklint, och gullviva. Många slags blommor i alla färger, och storlekar. Blomflugor samsades med bin och humlor. Blomflugor stod helt still i luften. Deras vingar slog så snabbt att de inte syntes. Husets grund var i natursten. Så skickligt byggt, att nästan inget murbruk hade krävts. Huset var rött med vita knutar. Pappa målade när det behövdes. På första våningen, låg rummet, och köket. Verandan förstås, mot vägen. Däruppe var ett sovrum. Ett rum till kunde det varit, men Mormor nöjde sig med en stor klädgarderob. Där fanns malar sade Mamma. En gullig liten kamin, värmde sovrummet. Där låg vi hela familjen och sov. Tom delade soffa med sin bror. Uppåt på tomten, mot Tranbergs till, låg en liten vedbod. Dasset fanns där. Vedboden var alltid fylld. Pappa tyckte det var roligt att hugga. Det tyckte Tom också. Fast han högg bara tunna små grenar. Igelkottar bodde i skräphögen. Ibland även ormar. Han var inte rädd för möss, inte för igelkottar, men lite för ormar. 

Det fanns en sak till som han var rädd för. När det regnat, kom det fram många svarta skogssniglar. De var mjuka och slemmiga. Han tyckte inte om sniglar. I skogen mellan Mormors stuga, och Tranbergs, fanns mycket träd. Där brukade han och hans bror fälla några. Det var inte deras tomt, men ingen brydde sig väl. De låg på vedbodens tak ibland. Med fickorna fulla av grus, sköt de prick med slangbella och pilbåge. En pilbåge gjordes av en tunn träslana. De prövade sig fram till vilket träslag, som var bäst. Sedan knöt de fast ett snöre i varje ända. Att göra pilar var roligast. På stenåldern hade man flinta i spetsen. Han och hans bror nöjde sig med att tälja spetsen vass. De sköt högt över huset ibland. Då kunde pilen sätta sig i marken bland träden på andra sidan vägen. Ofta var den svår att hitta. Då använde de ett knep. De sköt en pil till, och sade, ”sök din bror”. Hade de tur så gjorde den det, och pilarna kunde hittas. När han var stor, och återigen bodde i Floda, hände en hemsk sak en gång. Hans pojke, lekte med sin vän. De tände eld på en myrstack. Han fick veta det dagen efter. Då var stacken uppbrunnen. Ingen skogsbrand hade uppstått. De kom undan med bara förskräckelsen. Sådana hyss gjorde aldrig Tom som liten. Tur var väl det. Han gjorde också hyss, men bara ”oskyldiga”.