Att bo.
Agnes och Tom var i Hästevik Tomten låg längst ut på berget. Utsikt över fjorden mot Björkö. Eva och Robert var små. Han hade gjort i ordning lillstugan. Den var målad i rött med vita knutar. Han hade byggt ut den. Den blev lite större än en friggebod. Inuti var den helt vit. Två stora fönster vätte mot fjorden. Han hade byggt två våningssängar. De var lackade i träfärg. Han hade dragit el från huset. Nu gick det bra att laga mat, och att läsa på kvällarna. Tomten skiftade i höjd. Det stora huset låg högre upp på berget. Vattenpumpen var borta. Den hade ersatts med en elektrisk i källaren. Häcken var lagom hög och lättskött. I ett träslag som kallas oxel. Den fick röda bär på hösten. I trädgården stod en stor buske med gammaldags skära rosor. De doftade så gott. Träd och buskar växte höga och skyddade mot västlig och nordlig vind. Han hade satt upp ett högt plank inne i. Han hade byggt gärdesgårdar runt lillstugan, och vägen ut mot havet. Det var sten som blev över när han anlade trädgården. Fönstren på lillstugan hade skivor på vintern som skyddade mot väder och vind. Nere i viken låg segelbåten på svaj. Vid bryggan hade de en eka. Den hade en 15 hästars motor, och gick ganska fort.
I stranden bredvid brukade de bada. Agnes favoritställe låg längre bort. Först kom den stora stranden. Dit kom badgäster från staden. Ännu längre norrut fanns en liten strand. Backen var av gräs med mycket blåklockor och vildblommor. Nyponbuskar skyddade mot vinden. Berget gick upp lite och stod emot västlig vind. Där fanns en plats invid en stor rosenbuske, som Agnes älskade. Vattnet var rent trots närheten till Nordre älv. Tång frodades på bottnen. Där fanns mycket blåmusslor. Små krabbor kilade mellan stenar, och räkor gömde sig i tången. ”Nu skall vi åka till Rörö”, sa han till barnen. Agnes hade packat två stora väskor med saker de behövde ha med sig. Det mesta fanns som tur var redan på Rörö. De gick stigen ned för berget. Han såg att buskarna börjat växa igen. Han sågade regelbundet ned det som skymde utsikten från tomten. Slånbärsbuskarna bredde ut sig nere på ängen. Stigen var trång, med buskarnas utbredning även in mot stigen. De gick ut på bryggan. Agnes och Tom ställde ned väskorna på bryggan. Barnen skrattade, och såg fram mot båtresan. Han drog in ekan. Agnes hoppade i. Barnen langades. Så väskorna. Han tog årorna. De rodde ut mot bojen därute. Han belade ekan vid bojen. De startade motorn i segelbåten.
Viken var full med böar, så det gällde att ta det försiktigt. Bäst var att gå nära land tills de var ute på djupt vatten. De hissade seglen, och stängde av motorn. Den var lite tung att fälla upp, men med ett ryck gick det. De seglade över Björköfjorden mot Ängsholmen. Sundet mot Björkö hade en laxodling på vägen ut. Mågholmen passerades. Bryggan i Apelvik var djup tillräckligt längst ut. De lade sig mitt emot ”pöjkarnas” båt. Vägen upp gick förbi ”krogen” och ”UtterAnders” stuga. Dammarna med grodyngel låg på andra sidan vägen mot ”Stockholmarns” hus. De hälsade på Stockholmarns fru. Det var inte så länge sedan Olle dog. Han var Stockholmarns sommarpappa. Den ene av pöjkarna, Bo, släntrade över sin tomt. Han hälsade vänligt. Inne i huset var det svalt och behagligt. Stockholmarns barn kom redan på besök. Det var en flicka jämngammal med Eva, och en pojke två år äldre. Flickan var ljus och söt. Barnen började genast leka. De försvann ut till boden i öst, och började rota i plankor och skräp. Farbror Karl var död. Det gula huset ner mot lilla Apelviken beboddes nu av Göteborgare. ”Vi behöver handla”, sa Agnes. Barnen ville stanna och leka.
Nybygget mot söder hade vuxit. Utsikten över ängen söderut skymdes något. Tom tyckte inte om det. Han minns när han var liten. Ängen låg öppen, ned till affären. Den låg då mitt emot där fotbollsplanen hamnat. Fast på andra sidan vägen. Ängen var full med blåklockor, violer, gullmora, och klöver. Längre ned fanns flera gropar med fin sand. Snäckskal fanns där i. Han minns särskilt några de kallade ”kineshattar”. En gång drömde han att han kröp in i en blåklocka. De gick vägen ned. Bortanför inre delarna av Apelviken började träd att omgärda vägen. Det var oxlar. Inne bland träden växte hallon. Vägen delades. De tog till höger. Biblioteket och Missionskyrkan passerades. Så kom kusinernas hus på vänster sida. Det var Ewy och Kajsa. Margots barn. Deras Pappa, Knut, hade varit lumparvän med Toms Pappa. Ewy arbetade med barn in i staden. Kajsa var verksam i affären, ”Strandkassa”. Skolan och parken passerades. Hamnen öppnade sig. Inne vid var det gästhamn. Längre ut låg de stora fisketrålarna förtöjda. Affären öppnade först om en halvtimma. Han och Agnes gick vidare. Småbåtshamnen söder om Strandkassa såg bra ut. ”Här skulle man kunna ha en båt”, utbrast han. De följde vägen fram. En bensinmack för båtar passerades. Färjan låg framför dem. Han och Agnes kramades. Rörö är fint. ”Här vill jag bo”, sa Agnes.
Agnes och Tom var i Hästevik Tomten låg längst ut på berget. Utsikt över fjorden mot Björkö. Eva och Robert var små. Han hade gjort i ordning lillstugan. Den var målad i rött med vita knutar. Han hade byggt ut den. Den blev lite större än en friggebod. Inuti var den helt vit. Två stora fönster vätte mot fjorden. Han hade byggt två våningssängar. De var lackade i träfärg. Han hade dragit el från huset. Nu gick det bra att laga mat, och att läsa på kvällarna. Tomten skiftade i höjd. Det stora huset låg högre upp på berget. Vattenpumpen var borta. Den hade ersatts med en elektrisk i källaren. Häcken var lagom hög och lättskött. I ett träslag som kallas oxel. Den fick röda bär på hösten. I trädgården stod en stor buske med gammaldags skära rosor. De doftade så gott. Träd och buskar växte höga och skyddade mot västlig och nordlig vind. Han hade satt upp ett högt plank inne i. Han hade byggt gärdesgårdar runt lillstugan, och vägen ut mot havet. Det var sten som blev över när han anlade trädgården. Fönstren på lillstugan hade skivor på vintern som skyddade mot väder och vind. Nere i viken låg segelbåten på svaj. Vid bryggan hade de en eka. Den hade en 15 hästars motor, och gick ganska fort.
I stranden bredvid brukade de bada. Agnes favoritställe låg längre bort. Först kom den stora stranden. Dit kom badgäster från staden. Ännu längre norrut fanns en liten strand. Backen var av gräs med mycket blåklockor och vildblommor. Nyponbuskar skyddade mot vinden. Berget gick upp lite och stod emot västlig vind. Där fanns en plats invid en stor rosenbuske, som Agnes älskade. Vattnet var rent trots närheten till Nordre älv. Tång frodades på bottnen. Där fanns mycket blåmusslor. Små krabbor kilade mellan stenar, och räkor gömde sig i tången. ”Nu skall vi åka till Rörö”, sa han till barnen. Agnes hade packat två stora väskor med saker de behövde ha med sig. Det mesta fanns som tur var redan på Rörö. De gick stigen ned för berget. Han såg att buskarna börjat växa igen. Han sågade regelbundet ned det som skymde utsikten från tomten. Slånbärsbuskarna bredde ut sig nere på ängen. Stigen var trång, med buskarnas utbredning även in mot stigen. De gick ut på bryggan. Agnes och Tom ställde ned väskorna på bryggan. Barnen skrattade, och såg fram mot båtresan. Han drog in ekan. Agnes hoppade i. Barnen langades. Så väskorna. Han tog årorna. De rodde ut mot bojen därute. Han belade ekan vid bojen. De startade motorn i segelbåten.
Viken var full med böar, så det gällde att ta det försiktigt. Bäst var att gå nära land tills de var ute på djupt vatten. De hissade seglen, och stängde av motorn. Den var lite tung att fälla upp, men med ett ryck gick det. De seglade över Björköfjorden mot Ängsholmen. Sundet mot Björkö hade en laxodling på vägen ut. Mågholmen passerades. Bryggan i Apelvik var djup tillräckligt längst ut. De lade sig mitt emot ”pöjkarnas” båt. Vägen upp gick förbi ”krogen” och ”UtterAnders” stuga. Dammarna med grodyngel låg på andra sidan vägen mot ”Stockholmarns” hus. De hälsade på Stockholmarns fru. Det var inte så länge sedan Olle dog. Han var Stockholmarns sommarpappa. Den ene av pöjkarna, Bo, släntrade över sin tomt. Han hälsade vänligt. Inne i huset var det svalt och behagligt. Stockholmarns barn kom redan på besök. Det var en flicka jämngammal med Eva, och en pojke två år äldre. Flickan var ljus och söt. Barnen började genast leka. De försvann ut till boden i öst, och började rota i plankor och skräp. Farbror Karl var död. Det gula huset ner mot lilla Apelviken beboddes nu av Göteborgare. ”Vi behöver handla”, sa Agnes. Barnen ville stanna och leka.
Nybygget mot söder hade vuxit. Utsikten över ängen söderut skymdes något. Tom tyckte inte om det. Han minns när han var liten. Ängen låg öppen, ned till affären. Den låg då mitt emot där fotbollsplanen hamnat. Fast på andra sidan vägen. Ängen var full med blåklockor, violer, gullmora, och klöver. Längre ned fanns flera gropar med fin sand. Snäckskal fanns där i. Han minns särskilt några de kallade ”kineshattar”. En gång drömde han att han kröp in i en blåklocka. De gick vägen ned. Bortanför inre delarna av Apelviken började träd att omgärda vägen. Det var oxlar. Inne bland träden växte hallon. Vägen delades. De tog till höger. Biblioteket och Missionskyrkan passerades. Så kom kusinernas hus på vänster sida. Det var Ewy och Kajsa. Margots barn. Deras Pappa, Knut, hade varit lumparvän med Toms Pappa. Ewy arbetade med barn in i staden. Kajsa var verksam i affären, ”Strandkassa”. Skolan och parken passerades. Hamnen öppnade sig. Inne vid var det gästhamn. Längre ut låg de stora fisketrålarna förtöjda. Affären öppnade först om en halvtimma. Han och Agnes gick vidare. Småbåtshamnen söder om Strandkassa såg bra ut. ”Här skulle man kunna ha en båt”, utbrast han. De följde vägen fram. En bensinmack för båtar passerades. Färjan låg framför dem. Han och Agnes kramades. Rörö är fint. ”Här vill jag bo”, sa Agnes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar