Floda.
Tom trivs i Floda. Han har bott här i 28 år nu. Han var 35
när han flyttade hit. Ja, fast med ett uppehåll på ett år. Han bodde ett år på
sommarstället på Rörö. Där var underbart på sommaren såklart. På vintern var
det hemskt att bo där. Han flyttade hem till Floda igen, fast inte till samma
lägenhet. Han bodde i en bostadsrätt som han sålt. När han flyttade tillbaka
blev det en exakt likadan, bara i huset bredvid. Lägenheten låg t.o.m. på samma
ställe i huset. Lägenheterna var identiska. En enda sak skiljde. I den nya
lägenheten hade de byggt igen dörren mellan sovrummet och vardagsrummet. Bra
tyckte han. I köket fanns också en skillnad. Från början hade lägenheterna ett
valv mellan matplatsen och köket. Valvet fanns kvar i den nya lägenheten. Bra,
tyckte han. Allting i lägenheten lät han renovera. Endast kaklet i badrummet
fick vara kvar. En sak till. I vardagsrummet var det snygg parkett. Den fick
vara kvar. I övrigt lade de ny parkett. Målaren berömde honom för hans val av
tapeter. De hade inte mönsterpassning men var i olika kulörer. När allt var
klart, fick han hjälp med nya gardiner. Moderna IKEA-gardiner. Han ville ha ett
garage till bilen. Inget var ledigt. Lika bra det. Det är alltid krångligt och
trångt, att komma in i garaget.
Igår var Anna här. Kyrkan skulle ha ett uppträdande. Folkmusik. Väldigt duktiga musiker, sa Anna. Den unge prästen skulle inleda med en kort andakt. Det är han som skall hålla i skrivgruppens datagrundkurs. Karl-Martin tror Tom att han heter. Han följde inte med. Klockan sju på kvällen kändes för sent för honom. Han är en sådan vanemänniska, och lägger sig alltid tidigt. Anna blev nog besviken. Vid förmiddagspromenaden tog han med ett brev att posta. Nästan hemma kom han på brevet. Han hade glömt att lägga det på lådan. De gick ju utmed Floda torg. Det hade varit så lätt att lägga på det. Det var fortfarande mycket varmt ute. Vindstilla. Skönt att komma hem igen, tyckte han. Han blandade till ett stort glas saft. Ljusgul saft. Svagt räcker. Det känns nyttigare. Saften varar också längre så. Egentligen borde man åka till Drängseredsbadet idag, tänker han. Vattnet är säkert varmt i Sävelången. Han har svårt för att köra bil. Kanske är det olyckan som fortfarande sitter i. En postcykel körde in i hans bil vid Munkebäckstorget. Det var inte färdigbyggt i rondellen. Trafikljusen hade inte kommit upp ännu. Ljudet av plåt som trycks in, sitter kvar i Toms öron. Så var det aldrig förut. Allting var bara självklart. Olyckor fanns inte.
En man var just här. Hans billarm har gått på flera gånger. Efter tre minuter stänger det av sig. En baklampa blinkar samtidigt. Han gick bort och låste upp bilen. Då kan väl inte larmet gå på? Han försökte ringa sin gamle granne. Janne. Janne är specialist på bilar. Han gick inte att nå. I måndags besiktigade han bilen. Verkstaden i Stenkullen hade hotat med en kostnad på åtta tusen. Avgasreningen fungerar inte enligt en varningssignal. Janne sade till honom att vänta med att göra någonting. Det kan vara bara ett datorfel, sa Janne. Besiktiga först. Det var ett datorfel endast. Han har mailat till Peugeot-specialisten i Alingsås. De kan lösa problemet, svarade de. Just nu har de semester på verkstaden. Kom tillbaka om två veckor, svarade de. Då kan de säkert lösa larmet också. Bara det går att vänta till dess, tänkte han. Han hade tappat intresset för bilar. För några år sedan hade han flera mercedes. Framför allt hade han en SLK. En tvåsitsig cabriolet, med en fruktansvärd motor. Svart. Bara två år gammal. Han minns inte hur många hästkrafter den hade. Kanske var det drygt trehundra. Den gick hur fort som helst. Han körde endast i Sverige. Han vågade aldrig köra fortare än tvåhundra kilometer i timman. Våra vägar tillåter inte mer. Inte för en förare som honom i varje fall. I den farten blir vägen tunn som ett blyertsstreck.
Bilen kunde nog klara ca trehundra km. När han körde fort var det på Stockholmsvägen. Han hade ärenden till Värmland under något års tid. Ibland körde han öster om Vänern. Ibland väster. Dalsland var oerhört vackert, tyckte han. GPS:n var inte att lita på. En gång hamnade han i Lidköping, och körde runt, runt, i centrum. En annan gång tänkte han sig vägen hem via Dalsland. Han körde och körde. Det var oerhört långt. Till slut kom han fram till bommar. Norge stod det på en skylt. Skönast att hålla sig här i Floda. Han hade sedan några år, en Peugeotcab. Det var med automatväxel. Han behövde automat. Det går förstås bättre med dåliga fötter. SLK:n hade inte haft automat. Konstigt att han klarade det. Varför finns det bilar med manuell växling? För de flesta är det nog av vana. För förare i snabba bilar är det nog högmod ofta. De tänker att de växlar bättre än en låda. Tävlingsförare gör kanske det. Knappast en vanlig förare. Han tänkte åter på sin bil. Synd att det inte finns en speciallist i Stenkullen. Eller varför inte i Floda. Besiktningen finns nu i Stenkullen. Ingen kö. Bara att köra in. Väldigt bra och nära. Han är nöjd med att bo i Floda.
Igår var Anna här. Kyrkan skulle ha ett uppträdande. Folkmusik. Väldigt duktiga musiker, sa Anna. Den unge prästen skulle inleda med en kort andakt. Det är han som skall hålla i skrivgruppens datagrundkurs. Karl-Martin tror Tom att han heter. Han följde inte med. Klockan sju på kvällen kändes för sent för honom. Han är en sådan vanemänniska, och lägger sig alltid tidigt. Anna blev nog besviken. Vid förmiddagspromenaden tog han med ett brev att posta. Nästan hemma kom han på brevet. Han hade glömt att lägga det på lådan. De gick ju utmed Floda torg. Det hade varit så lätt att lägga på det. Det var fortfarande mycket varmt ute. Vindstilla. Skönt att komma hem igen, tyckte han. Han blandade till ett stort glas saft. Ljusgul saft. Svagt räcker. Det känns nyttigare. Saften varar också längre så. Egentligen borde man åka till Drängseredsbadet idag, tänker han. Vattnet är säkert varmt i Sävelången. Han har svårt för att köra bil. Kanske är det olyckan som fortfarande sitter i. En postcykel körde in i hans bil vid Munkebäckstorget. Det var inte färdigbyggt i rondellen. Trafikljusen hade inte kommit upp ännu. Ljudet av plåt som trycks in, sitter kvar i Toms öron. Så var det aldrig förut. Allting var bara självklart. Olyckor fanns inte.
En man var just här. Hans billarm har gått på flera gånger. Efter tre minuter stänger det av sig. En baklampa blinkar samtidigt. Han gick bort och låste upp bilen. Då kan väl inte larmet gå på? Han försökte ringa sin gamle granne. Janne. Janne är specialist på bilar. Han gick inte att nå. I måndags besiktigade han bilen. Verkstaden i Stenkullen hade hotat med en kostnad på åtta tusen. Avgasreningen fungerar inte enligt en varningssignal. Janne sade till honom att vänta med att göra någonting. Det kan vara bara ett datorfel, sa Janne. Besiktiga först. Det var ett datorfel endast. Han har mailat till Peugeot-specialisten i Alingsås. De kan lösa problemet, svarade de. Just nu har de semester på verkstaden. Kom tillbaka om två veckor, svarade de. Då kan de säkert lösa larmet också. Bara det går att vänta till dess, tänkte han. Han hade tappat intresset för bilar. För några år sedan hade han flera mercedes. Framför allt hade han en SLK. En tvåsitsig cabriolet, med en fruktansvärd motor. Svart. Bara två år gammal. Han minns inte hur många hästkrafter den hade. Kanske var det drygt trehundra. Den gick hur fort som helst. Han körde endast i Sverige. Han vågade aldrig köra fortare än tvåhundra kilometer i timman. Våra vägar tillåter inte mer. Inte för en förare som honom i varje fall. I den farten blir vägen tunn som ett blyertsstreck.
Bilen kunde nog klara ca trehundra km. När han körde fort var det på Stockholmsvägen. Han hade ärenden till Värmland under något års tid. Ibland körde han öster om Vänern. Ibland väster. Dalsland var oerhört vackert, tyckte han. GPS:n var inte att lita på. En gång hamnade han i Lidköping, och körde runt, runt, i centrum. En annan gång tänkte han sig vägen hem via Dalsland. Han körde och körde. Det var oerhört långt. Till slut kom han fram till bommar. Norge stod det på en skylt. Skönast att hålla sig här i Floda. Han hade sedan några år, en Peugeotcab. Det var med automatväxel. Han behövde automat. Det går förstås bättre med dåliga fötter. SLK:n hade inte haft automat. Konstigt att han klarade det. Varför finns det bilar med manuell växling? För de flesta är det nog av vana. För förare i snabba bilar är det nog högmod ofta. De tänker att de växlar bättre än en låda. Tävlingsförare gör kanske det. Knappast en vanlig förare. Han tänkte åter på sin bil. Synd att det inte finns en speciallist i Stenkullen. Eller varför inte i Floda. Besiktningen finns nu i Stenkullen. Ingen kö. Bara att köra in. Väldigt bra och nära. Han är nöjd med att bo i Floda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar