Killing

Killing. 

Toms familj tog hand om ett övergivet rådjurskid. Det låg på myren. Vi vet inte varför mamman lämnat det. Kidet var hungrigt och fruset. Universitetet hade kommit med nappflaskor och mjölkpulver. Pappa bar hem kidet. De hjälptes åt att göra om verandan till en trygg och säker plats för ”Killing”, som Tom kallade kidet. De lyfte undan bord och stolar. De fick stå i vedboden så länge. Mamma gjorde en mjuk plats åt Killing. När de först försökte mata Killing, så gick det inte. Killing tyckte inte om mjölken verkade det som. Då prövade Pappa att blanda dubbelt så mycket pulver i. Det tyckte Killing om. Han drack och drack. Sög och sög. Tom blev lycklig. Det blev Pappa också. Pappa ville att Killing skulle leva. Han ville också göra Universitetet glada. De skulle snart komma tillbaka med mer pulver, och för att se hur Killing mådde. En gång hade Tom och Pappa lämnat en stor svamp till Universitetet. Det var en blomkålssvamp. Professorn blev mycket glad över svampen. Det var en väldigt ovanlig sort. Nu hade de Killing. Det var inte så vanligt att rådjurskid matades med nappflaska. Även Mamma hjälpte till att mata Killing. 

Killing trivdes på verandan. Han trivdes också med sin mjuka plats. När Killing växte började han gå runt i huset. Plötsligt kunde Killing vara inne i köket. Han nosade på skafferiet. Killing förstod nog att där fanns mat. Familjen ville inte att Killing skulle vara ute. Det fanns hundar och rävar där. Djur som kunde bli farliga för Killing. När Killing blivit lite större och starkare fick han komma ut på dagen. Då kunde familjen hålla ett öga på honom. Pappa ringde Universitetet. De sa att Killing kunde vara ute på dagen. Den unga kvinnan kom med mer mat till Killing. Hon fotograferade honom. Hon vägde och mätte Killing också. Hon var nöjd. Killing betade på ängen. Han fick i sig lite näring så. Mest näring fick han fortfarande genom nappflaskan. När Killing varit ute och betat gräs, så skuttade han upp för trappan och puttade på dörren. Familjen lät dörren till verandan stå öppen för Killings skull. När han var sugen på mjölk bökade han på Pappa. Det gick bra att Tom eller Mamma höll i nappflaskan också. Det verkade som Pappa ändå alltid var den som Killing tänkte på när han var hungrig. Killing tyckte nog bäst om katten. I rabatten närmast trappan växte gullris. Killing luktade på det. Blomflugor och bin surrade i kring. Humlor intresserade Killing. 

Längre bort mot gullregnsträdet växte lupiner. Killing kunde smaka på de rosa. Blå brydde han sig inte om. Katten brydde sig inte om sniglar. I varje fall inte svarta skogssniglar. Killing nosade gärna på dem. De trivdes i mossan under trädet vid berget. Katten sprang gärna till gödselstacken. Killing nosade på hålen där igelkottarna bodde. Han tittade gärna på när Tom gungade. Han lyfte blicken och såg upp mot topparna på björkarna. Nu var bladen gröna. Det var sommar, och allt var grönt. Killing var rädd för ormar. Det var Jam också. Därför var de försiktiga med att gå till rishögen. När Tom och brodern klättrade upp på vedbodtaket, tittade Killing gärna på. Han förstod sig inte på slangbellor, men han ryckte till när barnen träffade ett träd med sina skott. Han blev inte rädd, men vaksam. Pilbågar begrep han sig bättre på. Pilarna var lättare att följa i luften. Han ville ibland springa efter och se var de hamnade. Han tittade på Jam. Jam var inte intresserad. Då stannade de kvar. Jam tyckte om att gå upp i skogen ovanför tomten. Killing följde gärna med. Där fanns inte mycket gräs, men fina gröna blad. De kunde Killing äta. Jam bara lekte. 

Mamma ställde ofta ut mjölk till igelkottarna. Det var på berget, på den sida huset där rishögen låg. Toms gunga var också där. Han märkte när han gungade att Jam och även Killing, kunde smaka på igelkottarnas mjölk. Killing var nog lite rädd för ormar. Ibland när han satt i gungan kom en svart orm fram ur rishögen. En gång såg han hur en orm svalde en snigel. Svarta ormar var farliga. Det hade hans bror sagt. Svarta sniglar var bara äckliga, tyckte han. Killing var nog lite rädd för både ormar och sniglar. Det var kanske den svarta färgen som skrämde. Den unga kvinnan från Universitet kom upp. Hon var väldigt nöjd med Killings utveckling. Han vägde lagom och var lagom stor. Hon tyckte att han nu kunde börja sova ute på nätterna. Pappa blev lite orolig, och frågade om han inte kunde få välja själv. Det kunde han. Från och med då lät vi alltid dörren till verandan stå öppen. Dörren till hallen var stängd på natten. Han var så stor nu att vi inte behövde vara rädda för hundar längre. Under någon vecka kom Killing in och lade sig på sin mjuka plats på kvällen. Sedan stannade han kvar ute. Han hade en särskild sovplats invid häcken, under gullregnsträdet. På dagarna gick han allt oftare ut på ängarna och betade. Det var ängarna mot Sävelången. På kvällarna kom han alltid hem och lade sig under gullregnsträdet. En kväll kom han inte. Vi blev oroliga men dagen efter kom han upp och betade på vårt gräs. Det gick sedan allt längre tid mellan Killings besök. Killing var nu inget kid längre. Han klarade sig själv. Familjen sörjde förstås, men den som sörjde mest var nog Jam.