Sork

Sork. 

Vi klarade böen, och gled sakta in mot bryggan. Min bror hoppade iland. Han höll i repet, och släppte sakta ut båten. Jag lade in backen, och båten rörde sig makligt utåt. När vi var långt ut tillräckligt, sa jag till Pappa, att släppa draggen. Min bror drog in båten. Jag belade den bak. Han gjorde det samma fram. Det behövde vara lättare än vanligt, att hoppa iland, för vi hade en ny passagerare ombord. Hon hoppade först iland. Vi andra kom efter. Flickan var mörk i håret. Hon var mycket söt. Hon hette Annette. Hon bodde med systrar, och en äldre bror, i en Villa på Hönö. Hennes Mormor var faster Ingeborg. Hennes Pappa var mycket mörk. Mamman var också mörk. Själv var hon yngsta barnet, av fyra syskon. Hon var två år äldre än jag. Vi lekte försiktigt. Gillholmen var nytt för oss i år, och Annette hade aldrig varit där förut. Annie mjölkade korna. Annette följde förundrat med. ”Varför mjölkar hon inte Tjuren” sa Annette. Min bror skrattade, och jag förstod, att det var något förbjudet, som antagligen handlade om Annette. Jag kände, men förstod ingenting, som hade med flickor att göra. Annette skulle inte sova över. Det tyckte jag var synd. Jag hann nog bli ganska förälskad. Axels döttrar, Inger och Gunnel, var snälla, men väckte inte några sådana känslor. De var ju också äldre än jag. 
 

Pappa körde ut Annette till Hönö, efter middagen. Inger och Gunnel hämtade vevgrammofonen. Den enda låt jag minns är: ”Gamle Svarten”. Vi satt i skydd av ladan. Höet doftade. Marken var täckt av groblad. De gick bra att plocka och mata kycklingarna med. Hönsen sprang i sin inhägnad. Gödselhögen fanns inne på hönsens område. Vägen till utedasset, gick på andra sidan ladan. Tjocka plankor låg på marken för att bilda en torr och ren väg. Hönsen sprang fria ibland. Det märktes tydligast, på plankorna, vi gick på. Där låg hönsbajs i glatta klumpar, hela vägen. Vi satt i gräset mellan ladan och grönsakslandet. En katt strök sig mot mina ben, och lade sig till rätta, där. Den trivdes, av att bli kelad med. En annan katt stannade under ladans golv. Kikade på oss, och lade sig på en bekväm, och säker plats. Framför oss hade vi trädgårdslandet. Jag smakade lite dill och rädisor. Inne mot berget fanns två brunnar. Där stod Zinkspänner med snören till nedhissning, och upphissning när spannen fyllts. I västra kanten av trädgården låg en liten byggnad. Det var tvättstugan. Där gjorde jag ett oerhört fynd. De två första årens ”Kalle Ankor”. De var närmats orörda. Förstås borde jag sparat dem noggrant. Nu lånade jag ut dem, tillsammans med annat krafs. Tillbaks fick jag bara annat krafs. Tidningar, utan värde. Jag var bara en gång inne i Gunnels rum. Ingen gång i Ingers. När vi inte sov i båten, på Gillholmen, bodde vi alltid på ”källarvinden”. 
 
En gång tog jag och min bror den lilla ekan och rodde mot Trollö. Det var den stora fågelön, där trutar, och all slags havsfåglar, kryllade i luften och på marken, och ute i vattnet, runt omkring. Min bror hade med sig sitt luftgevär. Vi intalade oss, att trutarna var onda, som tog, och dödade ejderungar. När vi kom fram till Trollö valde vi ut en trut, och tog sikte med geväret. Vi träffade. Trutens vinge bröts. Den simmade i vattnet. Nästa skott träffade i ögat. Det kom lite blod. Vi var nära. Den kunde inte fly så långt nu. Vi sköt flera skott. Inget mer syntes. Den tittade på oss med sitt enda öga. Samtidigt skyddande den ju inte det så. Ett skott till small av. Det träffade hans andra öga. Han böjde huvudet framåt. Det vilade ner i vattnet. Insikten i vad vi gjort började komma. Fågeln dog inte. Förmodligen fick den svälta ihjäl.  Jag blev helt tom i magen, och den började gå runt. Jag lämnade över årorna till min bror. Han rodde tillbaks mot Gillholmen. Då kräktes jag. 
 
Vi ville inte komma hem nu. Vi rodde genom sundet, och la till vid Sunnholmen. Axel hade nyss slått gräset här. Sorkar kilade över ängen. Bon låg oskyddade, med nakna små sorkbarn i. Axel brukade döda sorkungar, och ge det som mat till katterna. Vi byggde på bona. Plockade gräs och täckte över. En av katterna hade följt med Axel. Gått i hans fotspår, och frossat på sorkungarna. Nu tog vi honom i båten, och rodde honom hem. VI var båda mycket plågade av vad vi gjort. Det skulle ta många år, om någonsin, att reparera.