Rosor

Rosorna. 

Sönnevi satt bland rosorna och grät. Deras skära blomblad liknade hennes mjuka kinder. Gullregnet vände sina gula blomklasar, och försökte förstå. Häckarnas vita klockor lyssnade. De svartvita flugsnapparna stannade som kollibrier i luften, och spanade. Ängsblommorna tittade förundrat. Humlor och bin, slutade kivas med blomflugorna, om den finaste nektaren. Gräset längtade efter att bli slaget. Det doftade rent, efter regn. Sönnevi hade tappat sin finaste docka. Hon var tre år äldre än jag. Håret var långt, gult, ja nästan vitt. Ögonen stora och blå. Hon lade sig ned. Rosorna kramade henne. Sönnevi hette Tranberg. Det var de som bodde på höjden. Hennes Pappa snickrade jämt. I en lillstuga bodde Sönnevi, och hennes äldre bror, Nisse. Nisse simmade. Han var bäst i Floda. Kanske var han bäst i Sverige. För mig, som var liten, var han bäst i världen. 
 

Nisse var jämngammal med min syster. Hon var ofta där. En kväll stannade hon länge. När hon kom hem var Pappa rasande. Han kallade henne, slinka, och slyna. Hon grät. De hade ju bara berättat spökhistorier. Dockan hade Sönnevi fått på sin födelsedag, för ett år sedan. Mamma hade sytt den. Mormor var sömmerska, och Mamma lärde sig tidigt att sy. Hon fick aldrig gå i skolan, och lära sig ett yrke. De var för fattiga. Hennes begåvning, fick i stället, gå ut över hela hennes liv. Mamma sydde mycket. Hon tyckte om att sy kläder, som såg ut, som de gjorde annars om tio tjugo år. Pappas arbetskläder var tuffa. Som arbetskläder är idag. Till min syster sydde hon en kappa som vore modern idag. Men då var det då. Hon kallades ”lille rocken”, och kände sig fattig. Pappa hade inte heller fått läsa, och var bara målare. Kanske var vi fattiga, men jag upplevde aldrig det. Jag hade min bror. Det var en rikedom, som alltid gjorde livet spännande och rikt. En gång lånade Tranberg, ett spett av Mormor. Han glömde lämna tillbaks det, och tiden gick. 
 
Mormor var känd för sitt hetsiga temperament. Kanske blev hon hetsigare efter att Morfar lämnat henne. Till slut kom han ihåg, och kom ner för att lämna det. Det var ute vid jordgubbslandet. Jorden var lucker och mjuk där. Mormor tog emot det. Sedan tog hon sats, och körde det en halvmeter ner i jorden. Spettet gick rakt genom Tranbergs högra fot! Så berättade morbror Uno. Vi skrattade mycket. Det var typiskt morbror, att berätta så. Jag tyckte mycket om Sönnevi. Hon fick en ny fin docka, men det blev aldrig detsamma. Jag älskade Agnes när jag blev stor. Min barndoms förälskelser, var alltid, blonda och blåögda. Agnes var mörk och brunögd, med de största ögon jag sett. Hon var den vackraste av alla. Nästan alla mina förälskelser, var några år äldre, än jag. Så var det också med Agnes. Jag trodde att jag valde henne, för hennes begåvnings skull. Och hennes skönhet. Och att hon tänkte så likt mig, men hon kunde också sy. Hon sydde kläder till våra barn, och gosedjur. Bland många sökande fick hon arbete på gymnasieskolans verksamhet, om sömnad. Hon ställde ut kläder, och gosedjur, i våra lokaler. Mina chefer kom och tittade. Det var aldrig tal om, vem som skulle få jobbet. 
 
Det var en träningsverkstad, med trä, metall och sömnad. Lokalerna var i Gamlestaden, nära ån som rinner ut i älven. Gymnasieförvaltningen låg nära där. Mitt emot ligger Kristinedalsbadet. Där spelade hon innebandy med ungdomarna. Agnes var duktig i alla sporter. Hon spelade också tennis med mig, och lärde sig oerhört snabbt. Bara utförsåkning på skidor hade hon svårt för, men det finns väl en tröskel när man inte längre blir rädd. Jag älskade utförsåkning. Särskilt att köra störtlopp. Vi åkte alltid nästan till Hemsedal. Dit åkte vi med ungdomarna på jobbet också. En gång krockade en åkare ur Österikiska ungdomslandslaget, med en kvinna. Hon dog. Jag blev försiktigare efter det. Längst upp på vidda i norr, drack vi vårt kaffe, och solade så skönt. Då var vi lyckliga. ”Har du inte spelat fotboll”, sa jag till en ung man i Kristinedalsbadets café. ”Jag gör så gott jag kan”, svarade han. Han stod framför mig. Eftersom jag spelat fotboll i klubb, i min ungdom, kände jag igen honom. Jag kunde inte avgöra om jag spelat med honom, eller mot honom. Antagligen med, eftersom jag kände igen honom så väl. Då trillade polletten ner. Det var Torbjörn Nilsson. Blåvitts bästa spelare, och Sveriges bästa. Kanske bäst genom tiderna. Han klarade inte att bli proffs. Han var för blyg, men gick hos psykolog, och gjorde comeback i Blåvitt. På läktaren ser man ofta passningsvägar, som spelarna inte ser där nere på planen. Torbjörn såg det vi inte sett på läktaren. Sönnevis nya docka var finare än den första. Hon kunde inte se det, eller ta till sig det. Älskade jag Agnes också för att hon kunde sy så bra? Bättre än min Mamma, tror jag.