Risö.
Risö. Viken öst på. Risö ligger nära Knippla. Mellan Nordöarna och Björlanda, på fastlandet. Närmsta lä är rännan mellan Björkö, och Ängholmen. Men vi skall ju norrut. Draco. Stor motorbåt. Det blåser starkt från väst. Vi har två draggar ut, och två linor mot land. Somnar oroligt. Vaknar. Det är tidig morgon. Båten vankar svårt och oroligt. Det rycker i förtöjningarna. Jag går ut och ser mig kring. Vinden har vridit sig, och ligger vid vikens norra udde. Vågor vrider sig runt udden, och slår mot båten. Om en timma kommer vågorna att gå rakt in i viken, om det fortsätter. Kanske är det storm. Jag lättar på förtöjningarna bakåt, och halar mig in mot land. Det går enkelt eftersom vinden nästan ligger rakt akterut. Jag knackar loss den första kilen. Sedan den andra. Klippan skjuter ut i söder. Om jag drar in båten, kommer den sedan att törna mot berget, när vinden tar den. Jag fattar snabbt ett beslut. Jag får simma ut. Båten dras ut av akterförtöjningarna, och vinden. Den går fri från klipporna. Jag kastar mig i vattnet, och simmar ut mot båten.
Agnes kommer ut ur ruffen. Barnen sover. Vattnet är kallt och ogästvänligt. Oceanvatten bärs in av stormen. Vattnet slår över mitt huvud, och jag kämpar mig utåt. Båten rör sig ryckvis mot klipporna i nordost. Framme. Båten har en permanent badbrygga. Jag tar mig upp och rusar över båten till uppe på fören. Jag tar mig längst fram. Halar in första linan, sedan andra linan. Kastar ner dem i boxen. Tar mig ner i båten. Förarplatsen. Den startar genast. Bak. Drar upp första draggen. Vi är nära klipporna. Drar ut oss. Tar upp andra draggen. Förarplatsen. Höjer gasen. Lägger i växel bakåt. Bort från klipporna. Fryser. Lägger i framåt. Svänger runt ett halvt varv. Ute på öppet vatten. Fri. Det gick. Kör mot fastlandet rakaste vägen. Nöjer mig med 8 knop, eftersom jag inte känner vägen. Det skulle inte vara roligt att köra på grund, i 20 knop. Kommer in i skydd av öar. Det läar. Viker av mot norr. Följer farleden längs med fastlandet. Kör förbi Gillholmen. Har ökat till 18 knop, nu när vi kör i farleden. Båten planar, dvs går på vattenytan.
Varje gång farleden öppnar sig mot väster, börjar stormen plåga båten, och oss. Har Brunnskär på vänster sida. Ganska lugnt. Sedan öppnar sig havet, och jag ser leden mot Karlshamn. Vi skall inte ut mot havet idag. Först i Instö ränna blir det lugnt. Jag kör in öst på första ön till höger. Vi har varit där förut. Jag släpper i draggen. Agnes skuttar i land. Jag följer efter, och slår i en kil på berget. Vi kysser varandra. Det är morgon. Barnen vaknar, och vi äter frukost. Det blir en lugn dag intill Instö ränna. Vinden avtar. Vi vandrar på ön, och jag njuter av lugnet. Vi sover gott, hela natten. Nästa morgon kör vi genom rännan, över fjorden, och lägger oss vid Björnholmen, för att äta lunch. Vi går in en bit och ser på skorstenen som reser sig oändligt högt. En fårflock betar fridfullt, och små lamm leker för sig själva. På färden vidare drar jag ibland full gas. Båten har två chevrolet-motorer. Två gånger 175 hästkrafter. Snabba båtar vill ibland stila sig, genom att köra om, när vi ligger i våra 18 knop. Ibland kan jag inte låta bli att svara. Det har inte hänt mig att vi träffat på en båt som vi inte kan köra om. Barnen tyckte om att sitta längst fram, i pulpiten, när vi körde fort. Det var en lek, där de turades om.
Det blev en fridfull semester. Vi körde innanför Tjörn och Orust. Tog det lugnt, och stannade länge vid samma ö. Agnes ville ha det så. Först på hemvägen blåste det upp igen. Det började i Sotenkanalen. Vi hade gått en bit norr om Orust, i de trakter Taube skrev så mycket från. När vi kom till fjorden mellan Instön och Björnö, så hände det som inte får hända. Den ena motorn lade av. Båten gick inte i mer än 8 knop. Det mörknade. Vi ville hinna hem. När vi kom till det öppna havet innan Brunnskär, så märkte jag att jag styrt rakt in mot fastlandet. Det var kuling och beckmörkt. Jag insåg att det var slut, och kastade in handduken. Vi styrde upp mot de vänliga lägenhetsljusen, och hittade fram till Brunnskärs hamn. Det fanns lediga platser, och en snäll familj mötte oss på stranden. Vi behövde inget säga. De förstod läget. Sedan insåg vi att detta var vardagsmat för dem. Det finns inte så många bebyggelser, längs denna leden. De tog hem oss, och bjöd på kvällsmat. Vi blev kvar i tre dygn, och en sak lärde jag mig. Aldrig mer en motorbåt!
Risö. Viken öst på. Risö ligger nära Knippla. Mellan Nordöarna och Björlanda, på fastlandet. Närmsta lä är rännan mellan Björkö, och Ängholmen. Men vi skall ju norrut. Draco. Stor motorbåt. Det blåser starkt från väst. Vi har två draggar ut, och två linor mot land. Somnar oroligt. Vaknar. Det är tidig morgon. Båten vankar svårt och oroligt. Det rycker i förtöjningarna. Jag går ut och ser mig kring. Vinden har vridit sig, och ligger vid vikens norra udde. Vågor vrider sig runt udden, och slår mot båten. Om en timma kommer vågorna att gå rakt in i viken, om det fortsätter. Kanske är det storm. Jag lättar på förtöjningarna bakåt, och halar mig in mot land. Det går enkelt eftersom vinden nästan ligger rakt akterut. Jag knackar loss den första kilen. Sedan den andra. Klippan skjuter ut i söder. Om jag drar in båten, kommer den sedan att törna mot berget, när vinden tar den. Jag fattar snabbt ett beslut. Jag får simma ut. Båten dras ut av akterförtöjningarna, och vinden. Den går fri från klipporna. Jag kastar mig i vattnet, och simmar ut mot båten.
Agnes kommer ut ur ruffen. Barnen sover. Vattnet är kallt och ogästvänligt. Oceanvatten bärs in av stormen. Vattnet slår över mitt huvud, och jag kämpar mig utåt. Båten rör sig ryckvis mot klipporna i nordost. Framme. Båten har en permanent badbrygga. Jag tar mig upp och rusar över båten till uppe på fören. Jag tar mig längst fram. Halar in första linan, sedan andra linan. Kastar ner dem i boxen. Tar mig ner i båten. Förarplatsen. Den startar genast. Bak. Drar upp första draggen. Vi är nära klipporna. Drar ut oss. Tar upp andra draggen. Förarplatsen. Höjer gasen. Lägger i växel bakåt. Bort från klipporna. Fryser. Lägger i framåt. Svänger runt ett halvt varv. Ute på öppet vatten. Fri. Det gick. Kör mot fastlandet rakaste vägen. Nöjer mig med 8 knop, eftersom jag inte känner vägen. Det skulle inte vara roligt att köra på grund, i 20 knop. Kommer in i skydd av öar. Det läar. Viker av mot norr. Följer farleden längs med fastlandet. Kör förbi Gillholmen. Har ökat till 18 knop, nu när vi kör i farleden. Båten planar, dvs går på vattenytan.
Varje gång farleden öppnar sig mot väster, börjar stormen plåga båten, och oss. Har Brunnskär på vänster sida. Ganska lugnt. Sedan öppnar sig havet, och jag ser leden mot Karlshamn. Vi skall inte ut mot havet idag. Först i Instö ränna blir det lugnt. Jag kör in öst på första ön till höger. Vi har varit där förut. Jag släpper i draggen. Agnes skuttar i land. Jag följer efter, och slår i en kil på berget. Vi kysser varandra. Det är morgon. Barnen vaknar, och vi äter frukost. Det blir en lugn dag intill Instö ränna. Vinden avtar. Vi vandrar på ön, och jag njuter av lugnet. Vi sover gott, hela natten. Nästa morgon kör vi genom rännan, över fjorden, och lägger oss vid Björnholmen, för att äta lunch. Vi går in en bit och ser på skorstenen som reser sig oändligt högt. En fårflock betar fridfullt, och små lamm leker för sig själva. På färden vidare drar jag ibland full gas. Båten har två chevrolet-motorer. Två gånger 175 hästkrafter. Snabba båtar vill ibland stila sig, genom att köra om, när vi ligger i våra 18 knop. Ibland kan jag inte låta bli att svara. Det har inte hänt mig att vi träffat på en båt som vi inte kan köra om. Barnen tyckte om att sitta längst fram, i pulpiten, när vi körde fort. Det var en lek, där de turades om.
Det blev en fridfull semester. Vi körde innanför Tjörn och Orust. Tog det lugnt, och stannade länge vid samma ö. Agnes ville ha det så. Först på hemvägen blåste det upp igen. Det började i Sotenkanalen. Vi hade gått en bit norr om Orust, i de trakter Taube skrev så mycket från. När vi kom till fjorden mellan Instön och Björnö, så hände det som inte får hända. Den ena motorn lade av. Båten gick inte i mer än 8 knop. Det mörknade. Vi ville hinna hem. När vi kom till det öppna havet innan Brunnskär, så märkte jag att jag styrt rakt in mot fastlandet. Det var kuling och beckmörkt. Jag insåg att det var slut, och kastade in handduken. Vi styrde upp mot de vänliga lägenhetsljusen, och hittade fram till Brunnskärs hamn. Det fanns lediga platser, och en snäll familj mötte oss på stranden. Vi behövde inget säga. De förstod läget. Sedan insåg vi att detta var vardagsmat för dem. Det finns inte så många bebyggelser, längs denna leden. De tog hem oss, och bjöd på kvällsmat. Vi blev kvar i tre dygn, och en sak lärde jag mig. Aldrig mer en motorbåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar