Promenad

Promenad. 

Tom hade gått sin eftermiddagspromenad. Det var Wilmer som kommit från hemtjänsten. Det var nästan på utsatt tid. Klockan fjorton och tjugo. Innan de gick visade Tom, sin tomma patron till skrivaren. Wilmer skrev upp dess, namn, och tänkte kolla priset därhemma. Att köpa på nätet kan bli dyrare på grund av frakten. Han var betryckt. ”Jag håller på med en ny text”, sa han. ”Det är om Farfars Mormor. Jag kan inte få fram hennes födelsedata”, sa han. ”Släktforskarna är också lite slöa. Först var de väldigt på alerten. Glada över att någon, var intresserad. Nu svarar de inte på mina mail. Jag är rädd att något blir fel i mina texter. Det är ju folk ända från sjuttonhundratalet, ibland. Sedan är det såklart min sjukdom. Jag kommer att få en kallelse till Borås. Jag googlade på det. Där stod att det nu finns ett läkemedel som är bra. Det har inga biverkningar. Jag är rädd för något som ger depression. Jag klarar inte det”, sa han. Wilmer nickade. ”Det löser sig”, sa han. ”De är obenägna att bota missbrukare. Det kan man förstå. De får ju snabbt smittan igen”. ”Dig hjälper de”. 
 

Han kände sig inte lugn. ”En kur med det nya läkemedlet, kostar 360 tusen kronor, för tre månader”. ”Vika lag spelar ikväll”? ”Min bästa vän kommer. Han skall sova över”. Han såg ändå inte glad ut. ”Är det på onsdag, du skall till din dotter”? ”Det blir väl roligt”! Han nickade. Han tänkte på sin barndom. På sin bror. När de var ute med båten. När de var på Gillholmen. De fångade räkor och små krabbor. Dem matade de kycklingarna med. En kyckling kallade de ”Kalle”. Det syftade på Kalle Anka. Den kycklingen var så rolig. Den sprang runt, runt, och var alltid igång. I ett eget litet hus, till söder om gården, fanns en gris. Det var mörkt och kvavt därinne. Grisen grymtade lite, och gick några varv, när man kom in. Fönstret var för litet, och båset lika så. Vi tyckte synd om grisen. Ibland lånade vi Annies lilla eka. Vi rodde ut till öarna runt om. På Sunnholmen låg ängen orörd. Ängsblommor blandades med det höga gräset. Det doftade rent och friskt. Hav blandat med oslagen äng. Små sorkar kilade i gräset. Omöjliga att fånga. Söder om Gillholmen, fanns en liten ö, där en koloni, skrattmåsar lagt sig till ro. De bodde på det skäret. ”Varför”, tänkte han. Han var säker på att de inte fanns där året innan. Det är en fågel från ostkusten. Varför flyttar de hit. Är Östersjön så förgiftad? En skrattmås är som en vanlig mås, med huvudet doppat i choklad. 
 
Han och hans bror gick till tomten Pappa fått av Axel. Varje sommar slet Pappa med ”bännen”, åt Axel. Ett ”bänne”, är ett nät med träkanter, som man bär stora högar hö med. Gillholmen var så knaggligt, och bergigt, att det inte gick att flytta höet med en vagn. Man var tvungen att bära det. Pappa var arg på att bästa tomten på ön, gått till en sommargäst. En söt fru, som aldrig burit några bännen, eller hjälpt till på annat sätt. Nåja, tomten Pappa fått var också fin. Inte alls i närheten, av gården. Utan på södra sidan, där andra hus också ligger. Längst sydost på Gillholmen, ligger en brygga. Den är fylld av båtar. Där kommer en gång även Gunnels båt att ligga. När hon är stor och jobbar i staden. Där kommer färdtjänst båtar att lägga till, när Annie är gammal, men vill till staden. Staden blir oftast Kungälv då. Han vet inte då att byggförbud kommer att råda en gång, och att det aldrig blir något hus på Gillholmen för Einar. Lika bra är väl det. Tomten glöms bort av Axel, och hans barn. Han tänker på när han var liten. En gång bar han en kattunge under tröjan. Det var på Hönö, när Moster Erna bodde där. Det kändes så skönt. Kattungen snodde och krälade. Dess mjuka päls, smekte hans mage. Han hade bara glömt att kattungar behöver kissa och bajsa, ganska ofta. Kattungen gjorde det förstås. Han gjorde det när Tom var långt ut i terrängen söder på ön. 
 
Han såg Vinga från stranden han gick på. Kusin Svens hus hade han för länge sedan gått förbi. Utsikten mot Fotö, hade försvunnit bakom höga berg. Det luktade, och kletade. Han gick ned till vattnet. Han släppte ut kattungen, som såg sig förvånat omkring. Han tvättade tröjan, och badade. Skrubbade magen. Tog tröjan i ena handen, och kattungen i den andra. Kattungen var lugn och fridsam. Han gjorde en ny plats åt honom. I armvecket kröp den intill bröstet. Den var strimmig i grått. Han kom hem utan problem, till huset i Bustan. Kusinen Sven arbetade inte. Han lagade nät, gjorde fångstlinor, och allt som gick att göra med snören och rep. Sven blev alltid glad när Tom kom på besök. Antagligen hade Sven det svårt, på många sätt. Hans fru var från Dalsland. Hon hade dåliga nerver, och var oftare i Dalsland än här. Svens bror, Egon bodde i föräldrarnas hus. Han var också alltid glad. Nu är de borta båda två, och markerna är inga marker längre. De är fyllda av hus. Han vände sig till Wilmer. ”Är vi redan hemma igen”, sa han. ”Ja, men du har varit så tyst idag”, sa Wilmer. ”Förlåt, jag har tänkt lite”, sa han. Han kände att han tyckte om Wilmer.