tisdag 15 juli 2014

Västerstranden


Västerstranden.

Vi gick över ängarna. Det var Agnes och jag. Vårt hus låg vid kanten till naturområdet. Huset är byggt 1934. Det står murat på grunden, så jag vet. Grunden är i natursten. Taket är brutet, med skiffertäckning. Väggarna är täckta med vita förbjudna skivor. Eternit med asbest i. Alltså förbjudna att sätta upp. Tomten är täckt av ängsblommor, och högt gräs. Så vill vi ha det. Vi slår med lie när vi vill. Vägen till naturområdet, är 100 meter lång. Den är numera asfalterad. Direkt innanför grinden, växer bär som ser ut som en korsning, mellan björnbär och hallon. De kanske är det också. Ljung växer längs stigarna. 
 
Där finns två stigar. Den ena går åt höger upp till ”mödda”. Höjden av ön. Den andra viker åt vänster, och går ner till ”ersviken”. Den stora sandviken åt söder. Stranden blickar mot Hyppeln. Därifrån kommer färjan, till Rörö. Nu är de gula, och man kör enkelt på. Förut var det vita små, som man backade på. Enbuskarna är låga. De kryper över ängen, och tar ingen höjd och utsikt. Blåklockor breder ut sig i böljande hav. Klöver blommar frodigt. Ängen är täckt av sand. Den karga miljön, gör att gräset är glest, och kort. Alldeles innan strandängen breder ut sig, finns en klippa av sten, som Mamma, Sylvia, alltid stannade vid. Den är formad som en soffa, att sitta på. Där stannade alltid Sylvia, och satt en god stund. Där är lite högre än ängen, och man ser långt bort. På vår promenad följer vi stigen, mot västerstranden. Gullvivor slåss med fetknopp och glest ängsgräs. Svalört låter sig trampas på. Ute på ängen svänger stigen mot väster. Vass tar över. En bäck rinner under en liten bro av enkla plankor. Vi går över, och ser sjön breda ut sig. Skogen som faster Judit planterade, som liten, håller sig tryggt på sin plats mot berget. Människor plockar ihop sina saker, för att lämna stranden, och gå till sina båtar i gästhamnen. Klockan är fem. Solen är uppe många timmar ännu, men det är väl tid att äta. Gästhamnen är full med båtar. Rörö är nu det populäraste stället, efter Marstrand. Restaurangerna är fullbelagda. Båtarna ligger i många lager intill varandra. 
 
Pappa skulle aldrig lagt sig så där. Han tyckte att det var trångt, om vi inte hade en ö för oss själva. Fiskaffären sålde mycket bra. De gigantiska fisketrålarna ligger mot kajen i söder. De har lämnat sin fångst inne i fiskhamnen i Göteborg. Skönt, så Rörös fiskaffär har någonting att köpa där. Soptippen vid färjeläget har stängt. Det är bara öppet några timmar på onsdag, och lördag. Efter färjeläget skiljer sig vägen. En väg till hamnen, och vidare genom parken, för att landa i Apelviken, och Farfars hus. Där min syster bor nu. En väg går åt öster, där alla fina hus med riktiga trädgårdar finns. Bokaffären ligger nära fiskaffären. Mitt emot finns parken. Den följer vägen upp till skolan. Emot den, på andra sidan bor kusinen Ewy. Hennes hus är likt vårt, men utan källare. I moränen ner mot sjöns strand, trivs sileshår. Små köttätande växter, som fångar flugor, och mygg. Vi följde stigen. Kråkbär frodades tillsammans med blåbär, och doftande ris. Nu sedan några år, finns två bord med bänkar, där västerstranden börjar. Vi fikade där. Agnes var lika duktig som min Mor, på detta. Jag bar en ryggsäck. En liten flaska mjölk, var det som betydde mest, för Agnes. Hon kunde inte dricka kaffe utan mjölk. Bullar och kakor. Jag åt ogärna sött, men för Agnes gjorde jag vad som helst. Vi gick vidare söderut, över det låga berget, vid kanten mot strandstenarna. Det var runda stenar. Slipade av is och vatten en gång för tusen år sedan. Här högre upp var stenarna små som en knuten hand. Längre ut mot havet var de stora som flera gånger en ihopkrupen människa. Vildrosor blandade sig med stenar i alla färger. Vita, svarta, gula, strimmiga, och röda. Stigen gick längs en kulle av sten. ”Engelsmännera”, skulle Pappa ha sagt. Det var en massgrav från första världskriget. Döda kroppar flöt i land då. 
 
Rörö ligger längst ut, av de bebodda öarna, i vår skärgård. Hundkex, och kirskål, följde stigen. Klippan vid vattnet var svart. Vi bytte till badkläder. Det var tomt på nära håll, så vi kunde ha badat nakna. Agnes skämdes alltid. Hon hade inga bröst, vilket hon inte vill visa för mig. Hon hade bara två stora ärr. Hon rörde sig lite klumpigt. Jag visste hur hon såg ut, och älskade henne lika mycket så. Som tur är har jag aldrig brytt mig om bröst, särskilt mycket. Det är konstigt. Agnes hade små bröst, innan hon opererades. Hennes syster har ovanligt stora bröst. Vi gick försiktigt ut på klippan, som stack ut. Agnes hade sin baddräkt på sig. Hon hade fyllt bröstkuporna med någonting. Alla hennes BH:ar var fyllda. Vi kröp sakta ner i vattnet. Ingen annan badade någonsin där. Vi visste att vår plats alltid var ledig. Bara du inte är rädd för tång, så är det här stället mycket bra. Vi simmade. Jag älskade Agnes.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar