Ödemark

Ödemark. 

Norr om vår tomt, låg en liten ödetomt. Marken var bevuxen med körsbärsträd. Den delades av Liavägen, som snett klöv tomten i två delar. Marken hängde samman med ödehuset i nordväst. Det var en liten gård, gränsande till naturområdet. En gammal senil man, satte stopp för alla tankar på köp, och försäljning. Gården ägde många plättar på öns bebodda delar, och stora marker, från ”mödda” ut i skyddsområdet. Det var bara att vänta på hans bortgång. Yngre släktingar, ville sälja. Till öster låg en välskött tomt, där frun var Toms kusin. Hon dog en vinter. Trädgården var som en park. Rosor stod i klungor, och fruktträden var frodiga, och väl skötta. De hade alla en ring av jord närmast stammen. Det omgärdades av runda naturstenar. Till sydväst, bodde en syssling. Hon var gammal. ”Det är så trevligt när det lyser i husen”, sa hon. En sommar dog hon. En ung snickare tog över. Ödegården i backen togs över av en släkting. Kusinens man skötte trädgården i öster väl. Vägen till naturområdet asfalterades. Det var väl ca hundra meter dit. Innanför grindarna växte blåhallon ymnigt. De spred ut sig åt söder. Alltmer för varje år. 
 

Han valde stigen åt höger. Norrut. Ljungen blommade, och lyste mörkrött alldeles, invid stigen. Små dammar låg tätt. Mygglarverna var så många, att dammarna nästan, blev grumsiga av det. Några gula näckrosor kämpade, för att vara kvar, i dammarnas mitt. Han svettades i värmen. Agnes och deras lilla dotter var med. Hon stultade på stigen. Mest ville hon bli buren. Han hade en liten ryggsäck. Fylld med tre sittunderlägg. Tre koppar. En kanna kaffe. En liten flaska med mjölk. En stor flaska med saft. Bullar, och kakor. Nu bar han även sin dotter. De kom upp till ”mödda”. Han hade ett fotografi hemma, som han tyckte särskilt mycket om. Där satt Pappa med Rörös fotbollslag. Fotboll spelades då där uppe. Det var många år senare, som planen gjordes i Apelvik, där den ligger idag. Gräset var högt och yvigt. Blåklockor samlades i klungor. Rödklöver, lyste där gräset var glesare och inte så högt. Några byggnader stod kvar. När han var liten, var det en militäranläggning här. 
 
De gick in i skogen. Det var ingen skog förr. När Pappas yngsta syster var liten, och gick i skolan, planterade hon och klasskamraterna, små tallar här. Nu är träden stora och många. De är låga, och fyllda av grenar. Vinden kommer åt, och tillåter inte tallarna att växa på höjden. Stigarna delar sig i skogen. Det går att gå vilse nu. Förr kunde man inte gå vilse på Rörö. Allt var kalt och synligt. Judit var yngsta barnet i Pappas familj. Som ung var hon mycket söt. Hon kunde inte gifta sig. Yngsta dottern skulle ta hand om Mamma. Judits Mamma var Ida. Hon från fastlandet. Ida blev gammal. Hon dog när Tom var fyra år. Han minns henne ännu. Judit var sträng. Kanske olycklig, men sådant förstod man inte då. Efter Idas död tog Judit plats på Öckerö. En änkeman med fyra barn behövde hjälp. Judit fäste sig vid barnen förstås, och blev lyckligare då. Tom och hans bror köpte huset, efter hennes död. Han valde stigen åt höger, inne i skogen. De kom ut på rätt väg, mot norr. Ljungen var tät och hög. Här går inte många, nu, tänkte han. Turister går nog upp på höjden. Stannar där och blickar ut. Stigen blev stenig, och svårframkomlig. En stor sjö öppnade sig i nordost. Vita näckrosor bredde frikostigt ut sig. Det blev ett vitt hav på avståndet, från stigen. De kom till en äng. Här hade han legat som liten. Han hade somnat i gräset, och drömt vackra drömmar. När han vaknade var det kväll. Han hade drömt om blåklockor som var stora som hus. 
 
Efter en stunds vandring i svårframkomlig terräng, öppnade Sandviken sig. Vildrosor bredde ut sig, och kröp upp från stranden, upp på ängen. Dess nypon var stora, röda, och runda. Han gick fram till labyrinterna. Gråa stockar, plank och grenar, låg högt upp i viken. Vissa hade legat där i flera år. Det visste han. Vinterstormarna hade fört upp dem. Ingen ”vragade” längre, så de fick ligga kvar. Han tog av ryggsäcken. De satte sig ovanför labyrinterna, i gräset, mot berget. Lilla Eva sprang ner mot stranden. Hon stannade vid labyrinterna. Han mindes hur spännande de var, när han var liten. Eva ropade på Pappa. Hon skrattade, och gick fel. Hoppade över. Och ville aldrig sluta. De drack sin saft, och sitt kaffe. Sedan gick de försiktigt över kullerstenarna, till ”Håkans hytta”. Det var en liten rund äng, med berg omkring. Agnes bredde ut deras skynken. Solen värmde så skönt. T.o.m. lilla Eva tog det lugnt. Han kände sig dåsig. Solen sänkte sig sakta i väster. En Ejderfamilj genade mot stranden. Han drömde om när han var liten. Han mindes blåklockor stora som hus. Hur han kröp in i en. Lite av sin barndom kunde han ge tillbaka till Eva. Kor som betade. Får som sprang. Lamm som skuttade. Allt detta tänkte han på, där han vilade i gräset. Han somnade.