Drömmare.
Min Far var en drömmare. Vi vandrade i skogarna, mellan Frölunda och Högsbo. I dammarna sprang skräddare på vattenytan fort. De sjönk aldrig, men vattenytan böjdes ned, där de var. I vattnet simmade små skalbaggar snabbt, mot ytan, och ned i dammens bottenslam. Grodyngel for fram och tillbaka. Under några veckors tid genomgick de, alla stadier. Från små klumpar med svans, tlll stora yngel med fyra ben, och slutligen, små grodor, som sökte sig upp på land. Tallarna var låga där på höjden. Som stora buskar, med kottar, och grenar man kunde klättra i. Grodyngel fanns också i dammarna, i Apelvik på Rörö. I kvällningen, kunde konserten höras. Grodor som lät. Höga knarranden, som inte hade något slut. På natten var det kanske tyst, men då sov jag. Stora syrsor, vårtbitare, tävlade med sitt gnidande, om platsen i ljudens rymd. Pappa längtade bort. Han trivdes aldrig som målare. De andra var kommunister. ”brödkommunister”, sa Pappa. Han röstade på Centern. Det var det längsta åt vänster som var möjligt, när man kom från öarna. Efter arbetet gick de andra gärna till krogen. Pappa drack inget. De pratade om saker han inte var intresserad av. Han tänkte på natur, och miljö.
Långt innan något miljöparti fanns, var han det. Inte ens fotboll fungerade. De andra höll på Blåvitt, eller GAIS. Pappa höll på ÖIS. Han gjorde inte längre sånger, eller skrev dikter. Han spelade piano, och sjöng gärna. Tänk om han ändå fått vara frikyrklig. Det gick inte. Han kallade dem ofta för ”hycklare”. I dammarna norr på Rörö, tävlade de vita näckrosorna om plats. Ibland när vi gick, kom vi till Sandviken mot norr. Labyrinterna skakade om mig i iver, att få vandra i dem. Vildrosorna hade ännu inte slagit rot på stranden, när jag var liten. Gråa stockar, grenar, och plankor, hade sköljts upp, långt på stranden, i vinterstormar. På västerstranden låg höga kullar av sten. ”De e engelsmännera”, sa Pappa vid en stor gravkulle. Han vandrade ofta med Hjalmar, genom skogarna och bergen i Högsbo. Hjalmar hade problem med nerverna. Han hade en stor svart Labrador. Den hade mask i magen, och kunde visst inte bli frisk. Pappa tyckte synd om Hjalmar. Det gjorde även jag, så liten jag var. Pappa tog sig alltid tid.
Min Far var en drömmare. Vi vandrade i skogarna, mellan Frölunda och Högsbo. I dammarna sprang skräddare på vattenytan fort. De sjönk aldrig, men vattenytan böjdes ned, där de var. I vattnet simmade små skalbaggar snabbt, mot ytan, och ned i dammens bottenslam. Grodyngel for fram och tillbaka. Under några veckors tid genomgick de, alla stadier. Från små klumpar med svans, tlll stora yngel med fyra ben, och slutligen, små grodor, som sökte sig upp på land. Tallarna var låga där på höjden. Som stora buskar, med kottar, och grenar man kunde klättra i. Grodyngel fanns också i dammarna, i Apelvik på Rörö. I kvällningen, kunde konserten höras. Grodor som lät. Höga knarranden, som inte hade något slut. På natten var det kanske tyst, men då sov jag. Stora syrsor, vårtbitare, tävlade med sitt gnidande, om platsen i ljudens rymd. Pappa längtade bort. Han trivdes aldrig som målare. De andra var kommunister. ”brödkommunister”, sa Pappa. Han röstade på Centern. Det var det längsta åt vänster som var möjligt, när man kom från öarna. Efter arbetet gick de andra gärna till krogen. Pappa drack inget. De pratade om saker han inte var intresserad av. Han tänkte på natur, och miljö.
Långt innan något miljöparti fanns, var han det. Inte ens fotboll fungerade. De andra höll på Blåvitt, eller GAIS. Pappa höll på ÖIS. Han gjorde inte längre sånger, eller skrev dikter. Han spelade piano, och sjöng gärna. Tänk om han ändå fått vara frikyrklig. Det gick inte. Han kallade dem ofta för ”hycklare”. I dammarna norr på Rörö, tävlade de vita näckrosorna om plats. Ibland när vi gick, kom vi till Sandviken mot norr. Labyrinterna skakade om mig i iver, att få vandra i dem. Vildrosorna hade ännu inte slagit rot på stranden, när jag var liten. Gråa stockar, grenar, och plankor, hade sköljts upp, långt på stranden, i vinterstormar. På västerstranden låg höga kullar av sten. ”De e engelsmännera”, sa Pappa vid en stor gravkulle. Han vandrade ofta med Hjalmar, genom skogarna och bergen i Högsbo. Hjalmar hade problem med nerverna. Han hade en stor svart Labrador. Den hade mask i magen, och kunde visst inte bli frisk. Pappa tyckte synd om Hjalmar. Det gjorde även jag, så liten jag var. Pappa tog sig alltid tid.
Västerstranden på Rörö, är mycket lång. Som liten, sprang jag
från kullersten till kullersten. Kilometervis. Utanför finns bara vatten.
Skulle jorden inte vara rund, så såg man Danmark, eller England i fjärran. Uppe
på ”mödda”, den högsta platsen på ön, breder tallskog ut sig. Faster Judit var
med och planterade, för många år sedan. Hon planterade också i söder på ön, en
bit upp från stranden mot Hyppeln. När jag var liten fanns det labb på Rörös
västerstrand. Kor och får som betade gav näring åt en ovanlig fauna, och flora.
Under en sten på berget mot västerstranden, lyfte Pappa på en sten. Där låg ett
gammalt mynt. Det hade han lagt där som liten. Jag kan aldrig hitta Pappas mynt
igen. Pappa älskade Risö. Det var här som hans Farfar drunknat, berättade Far.
Pappas båtar gick grunt i sjön. Risö har många vikar åt öster. Där kunde vi gå
långt in, och lägga oss tryggt, mot många vindar. Norr på ön är en lagun, med
en liten infart. Där är inte heller djupt. Vi låg där många gånger. På kvällen
gjorde vi brasa på stranden. Pappa sjöng sånger om mig. Det gjorde inget. Han
var ju glad. Över ön fanns många sänkor. Där växte inte bara gräs. Hallon och
Björnbär, frodades där. Vi plockade och kokade kräm.
I stranden fanns torr vass och säv. Jag gjorde båtar av säv. Till segel hade jag en fjäder från mås. Ofta föll fjädern av, när båten seglat en bit ut. Min bror lärde mig, att istället för fjäder, bryta vass i tunna strimlor. En båt med tio segel styrde sedan ut, mot fjärran land. I början när vi skaffat båt, tältade vi alltid. Det var som vi inte ännu förstått, att båten gick bra att sova i. Det var roligt att sova i tält. I början fanns inga bra luftmadrasser. De som fanns, var i tunn plast, och gick lätt sönder. Jag hade en röd. Min bror en grön. Plötsligt kom Pappa på, att vi skulle sova i båten. Den var inte så stor, så hur skulle vi få plats? Pappa var finurlig. Han hittade en trälem. Den lade han ute i båten. Mellan styrplatsen, och bänken bak. Där låg han. Det var sedan alltid hans plats. Även när syskonen senare var stora och inte var med, så sov han på ”sin plats”. Jag gjorde ett stort misstag en gång i båten. Vi var uppe vid Kalvön, norr på Tjörn. Jag skulle laga köttsoppa till familjen. Påhittig tog jag kylvatten som sprutade ut när vi körde. Det vattnet var ju redan varmt, och så sparade vi på det andra. Ingen åt. Jag hade ju glömt att kylvattnet var salt. Min Pappa var en drömmare. Han vandrade på öarna, och i skogarna, och tänkte på det förgångna. Släkten som flytt. Lämningar. Husgrunder. Ingen kunde vara så eftertänksam som han. ”Her har di strevat, och her har di slett”, sa han, och grubblade.
I stranden fanns torr vass och säv. Jag gjorde båtar av säv. Till segel hade jag en fjäder från mås. Ofta föll fjädern av, när båten seglat en bit ut. Min bror lärde mig, att istället för fjäder, bryta vass i tunna strimlor. En båt med tio segel styrde sedan ut, mot fjärran land. I början när vi skaffat båt, tältade vi alltid. Det var som vi inte ännu förstått, att båten gick bra att sova i. Det var roligt att sova i tält. I början fanns inga bra luftmadrasser. De som fanns, var i tunn plast, och gick lätt sönder. Jag hade en röd. Min bror en grön. Plötsligt kom Pappa på, att vi skulle sova i båten. Den var inte så stor, så hur skulle vi få plats? Pappa var finurlig. Han hittade en trälem. Den lade han ute i båten. Mellan styrplatsen, och bänken bak. Där låg han. Det var sedan alltid hans plats. Även när syskonen senare var stora och inte var med, så sov han på ”sin plats”. Jag gjorde ett stort misstag en gång i båten. Vi var uppe vid Kalvön, norr på Tjörn. Jag skulle laga köttsoppa till familjen. Påhittig tog jag kylvatten som sprutade ut när vi körde. Det vattnet var ju redan varmt, och så sparade vi på det andra. Ingen åt. Jag hade ju glömt att kylvattnet var salt. Min Pappa var en drömmare. Han vandrade på öarna, och i skogarna, och tänkte på det förgångna. Släkten som flytt. Lämningar. Husgrunder. Ingen kunde vara så eftertänksam som han. ”Her har di strevat, och her har di slett”, sa han, och grubblade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar