Fram

Fram.

Katten Jam satt i den lilla ekan. Kaninen Ida satt längst fram. Hon spanade ned i vattnet. Grönt ludd fanns där nere. Det var inte djupt. Bara någon meter. Tom satt vid årorna. Han rodde sakta och försiktigt. De tog land vid en liten strand på kornas ö. De drog upp båten en bit på den fina sanden. Tom belade den i en liten enbuske vid stranden. Berghällarna var slätslipade och behagliga för både tassar och fötter. En liten passage, ledde till en stor äng. Korna hade inte varit där och betat, på länge. Gräset stod högt. Ängsblommor trivdes på ängen. Där fanns Akleja, och backsippa. Blodrot, och bockrot sökte skydd. Bolmört, och blåsippa vände sig in mot varandra. Getrams och fetknopp drog sig till havet. Gullris tävlade med gullviva i ängen. Gulmora tog kamomill till partner. Vallmon lämnade berget åt ljungen. Prästkragar följde rödklöver kärleksfullt. Smörblommor lämnade plats åt smultron, och majviva. Styvmorsvioler samsades med tjärblomster, och vildmorot. Förgätmigej, och johannesört sökte ro nära träden. Ängsvädd kröp upp mot bergshällarna. Kamomill gömde sig i det höga gräset. Ida skuttade före. Ängen var full med bon åt sorkar. Det gällde för Jam att hålla sig i skinnet. Ida stannade upp. Hon inväntade Tom och Jam. Hon ville berätta. Ja gör det, sade Tom. Han var lite nervös. Bara inte Jam blir arg, tänkte han. Hon berättade.  

Det finns flera olika sorters sorkar, exempelvis ängssorkar och åkersorkar. Sorkarna varierar betydligt i storlek; de flesta arter som förekommer i Sverige är mindre än fjällämmeln som blir sexton cm lång och väger upp till hundra trettio gram. Vattensorken kan bli tjugotre cm lång och väga över trehundra gram, medan bisam kan bli fyrtio cm lång och väga två kg. Sorkarna är vanligtvis grå till bruna till färgen med mörkbruna ögon. De flesta sorkar är råttlika djur med klumpig kroppsform och med dolda eller bara obetydligt synliga öron och mer eller mindre kort hårbeklädd svans. Bisam är mer bäverlik med kal, tillplattad svans. Endast den oslitna kindtanden har en tandkrona med knölar, som snart nöts bort. På det viset blir kronan flat och kindtänderna kommer att verka som sammansatta av tresidiga prismor med avrundade hörn. Svansen är medelstor till kort och är ofta glest täckt med hår. Vid de främre fötterna finns fyra eller fem tår, beroende på art, och vid de bakre fötterna alltid fem tår. Mycket intressant, tyckte Tom. Helt oviktigt, ansåg Jam. De gick över ängen. Jag kan berätta om något viktigt, sade Jam. Jaha, sade Tom. Han tänkte att det nog var lämpligt att även Jam fick berätta. Jam berättade. 

Prostatacancer innebär att det bildas en elakartad tumör i prostata, oftast i den yttre delen av körteln. Det kan därför dröja ganska länge innan cancertumören trycker så mycket på urinröret att det ger problem med vattenkastningen. Prostatacancer i tidigt skede brukar därför inte ge några symtom. I senare stadier kan prostatacancer ge samma symtom som den godartade prostataförstoringen, det vill säga svag urinstråle, svårt att ”komma igång” och tätare urinträngningar. Om symtomen beror på cancer brukar de utvecklas snabbare, ofta under ett år eller två. Det kan också komma blod i urinen. Detta är ett symtom vars orsak alltid ska utredas. Mycket intressant, ansåg Tom. Ida satte på lurarna. Sven-Ingvars sjöng ”Barndomshemmet”. Ida tänkte alltid att barndomshemmet låg här på den stora ön. Tommy Körberg sjöng ”Drömmen om Elin”. ”Det blev aldrig vi”. Hootenanny singers sjunger ”Flicka från Backafall”. Idas favorit var Dan Andersson. Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda, 
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård.
Du skall hälsa alla gamla, unga, alla levande och döda, 
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård. Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde 
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog, 
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde, 
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog. 

Broder Joachim, du reser dit, där rönnar dignar tunga - 
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn. 
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga, 
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn! Ida tyckte att ”Masthuggstemplets torn”, var så fint. Att skriva bättre än Dan Andersson, går bara inte. Det var också roligt att han varit i Göteborg. Det var fint att han skrev om ”Hagakyrkan”. Tom knackade Ida på axeln. Hon tog av lurarna. Ja, vad är det undrade hon. Skall vi dra oss hemåt, eller skall vi fika först, frågade Tom. Vi fikar först, svarade Ida. De satte sig i gräset. Tom tog av ryggsäcken. Han ställde ned den på marken. Han öppnade den och började rota. Då plötsligt kom korna. De hade vadat över sundet. De hade nog tyckt att gräset började ta slut på den stora ön. De började beta omedelbart, vid andra sidan ängen. Tom tog upp utflyktsmaten. En morot, och en potatis till Ida. Är vi vänner nu, undrade Tom? Vi är de bästa vänner, svarade Ida, och Jam i munnen på varandra!