Tillbaks

Tillbaks.

Katten Jam och Kaninen Ida hade varit på en promenad. De var tillbaks vid båten. Tom var med. Han tog tag i ett rep, och drog in den mot land. Det var en stor motorbåt. En Norsktillverkad Draco. Det var en Draco 2500 Twin Cab. Den hade två kojer, en toalett, och ett pentry. Ute var gott om plats. Den var utrustad med två chevrolét motorer. Etthundra sjuttiofem hästkrafter gånger två. Uppe bredvid förarplatsen var en dubbel solsoffa, med ryggstöd. En badbrygga baktill. Vit med blåa stripes. Den gick oerhört fort. Den planade vid tjugo knop, och gick i det dubbla, för full gas. Ida skuttade ombord. Jam kom efter. Tom kom sist. De satte sig i stolarna baktill. Tom tänkte på den gången de blivit inblåsta vid en ö. Det var tidig morgon. Ja, snarast natt. Han vaknade, av att båten skumpade. De låg bra för västlig, nordlig, och sydlig vind. Nu var vinden nordostlig. Det blåste storm. Vinden hade gått från väst, till norr, och nordost. Den vred sig runt en udde, och vågor skvalpade in. Den var på väg mot östlig. Tom hade två linor till land, och två draggar bak. Han gick upp i fören, och blickade ut. Det var en fråga om minuter. Han tog i det ena repet, och drog båten in mot land. Agnes, barnen, Ida och Jam sov. 

Han hoppade i land, med en hammare i handen. Han insåg att båten måste läggas loss genast. Han knackade loss den ena kilen. Lät repet vara fastbundet vid den. Knackade loss den andra kilen, och kastade sig i vattnet. Han måste simma ut till båten. Vattnet var svart och ogästvänligt. Han simmade för livet. Båten flöt fri från skären. Han nådde badplattformen. Tog sig mödosamt upp. Han var kall, och stel. Kom upp och rusade fram i fören. Halade in den ena linan. Öppnade repluckan, och stoppade ned repet. Drog in det andra repet. Lade ned det utan att knyta loss kilen. Sprang till förarplatsen. Vred om nyckeln. Motorerna startade. Sprang bak, och drog upp den ena draggen. Öppnade repluckan, och lade ned draggen. Drog in den andra. Lade ned den i luckan utan att knyta loss draggen. Han rusade fram till förarplatsen. Lade in backen, och körde sig fri. Han var ute på öppet vatten. Han lade in växeln framåt, och körde mot fastlandet, i öster. Det hade gått. Han körde i åtta knop, mellan öarna, och de små skären. Kom in till farleden. Ökade farten, tills båten planade. Den gick i tjugo knop nu. Han körde till Instö ränna. Tog in på första ön, i lä. Lade i en dragg. Agnes vaknade. Hon gick fram i fören. Hoppade i land. Belade med två kilar. De var räddade. Barnen sov. Ida vaknade, och såg sig i kring. Hon och Jam låg i barnens hytt. 

Hon tog av sig pyjamasen. Satte på en storblommig sommarklänning. Jam sträckte på sig. Han vaknade med ett ryck. Han hade drömt om möss. Svårfångade. Han reste sig upp. Tog av pyjamasen, och satte på kortbyxor och en liten tröja. Jam och Ida gick ut i båten. De satte sig på bänkarna bak. Agnes tog ett skutt ombord. Tom kom ned till de små vännerna. Vill ni äta nu, frågade han? Jag vill att vi går på utflykt, svarade Ida. Vi kan ta frukost med oss. Tom hämtade ryggsäcken. Agnes gick in i kajutan. Hon tog fram mat ur kylskåpet. Tom packade badgrejer och utflyktsmat. De gick upp i fören. Han drog in båten till land. De hoppade i land. Ida skuttade först. Sedan Jam. Tom kom sist. Jam var på gott humör, och pigg på att prata. Han började. Vintergatan är en stavspiralgalax som har en diameter på cirka hundra tusen ljusår och är ungefär tolv tusen ljusår tjock. Man räknar med att det finns två hundra till fyra hundra miljarder stjärnor i Vintergatan. En av stjärnorna är solen, som befinner sig i periferin ungefär tjugo åtta tusen ljusår från centrum. Många tror att det i Vintergatans centrum finns ett supermassivt svart hål kring vilket galaxen roterar. Ett galaktiskt år är cirka tvåhundra tjugosex miljoner år och är den tid det tar för solen att röra sig ett helt varv i sin bana runt Vintergatans centrum. 

Mycket intressant Jam, tyckte Tom. Ida skruvade på sig. Hon hade fått nog av Jams föreläsningar. Skall vi utforska ön, undrade Tom? Bara Jam håller tyst, ansåg Ida. De gick in åt ön. Invid ett högt berg fanns grunden till en stor byggnad. Tom visste att Marstrandsfångar byggt det. De var ju inte så långt från Marstrand nu. De fortsatte österut på ön. Ida berättade. På hundratalet efter Kristus, under äldre järnåldern, började gotlänningarna bygga långa hus på stengrund. Idag syns husgrunderna som en rektangel med låga breda vallar. Längst öster ut på ön, mot fastlandet, fanns många husgrunder. Där hade väl husen haft läigt trots att de låg på en udde. Är ni vänner nu, undrade Tom? Vi är vänner, svarade Ida och Jam!