Upprörd

Upprörd.

Katten Jam och Kaninen Ida satt på verandan. Ida var upprörd. Hur länge tänker han sova egentligen, undrade hon? Pelargonierna blommade frikostigt längs fönstren. Det var rosa och röda blommor. På golvet låg en trasmatta i glada färger. Skålarna var tomma. Ida var hungrig. Även Jam var ganska sugen. Plötsligt hördes ett starkt surrande. Det var en humla. Ida berättade. Humlorna är sociala bin med drottning, hane och arbetare. De sociala humlornas samhällen är vanligen ettåriga. I tropikerna kan emellertid blandade, delvis fleråriga, samhällsstrukturer förekomma. Den övervintrande, befruktade honan bygger på våren ett bo, som ofta utgörs av ett övergivet mus- eller sorkbo, men som, beroende på art, kan anläggas på många olika platser. Honan fodrar ofta boet med gräs eller mossa. I detta bygger hon en stor vaxcell, där hon lägger sina ägg tillsammans med nektarblandat pollen som föda åt larverna. Denna första generation humlor, är alla arbetare, befruktningsodugliga honor, som i fortsättningen tar hand om de ägg drottningen lägger. På sensommaren kläcks även hanar och nya drottningar. Hanarna samlar inte pollen och nektar, annat än för omedelbar, egen konsumtion, utan brukar flyga patrulleringsflykter längs en ofta förutbestämd bana medan de avger feromoner på punkter i terrängen för att locka till sig parningsvilliga ungdrottningar. 

Fullkomligt ointressant, tyckte Jam. Om du inte slutar med dina föreläsningar, så ber jag Tom att ge bort dig, grälade han. Solen stod lågt. Den skymdes av björkarna på andra sidan vägen. Jam öppnade ytterdörren, och hakade upp den mot väggen. Ida skuttade ut och satte sig på trappan. Den var jämn och slät. Tom hade strukit fin cement på den. Jam kom och satte sig bredvid. Båda var hungriga. Tom sträckte sig, i sängen, och vaknade. Han satte sig upp, och såg sig runt. Agnes låg bredvid, och sov. På andra sidan av rummet låg barnen och sov i kökssoffan. Han gick försiktigt upp och tittade ut genom fönstret. Det skulle bli en fin dag, himmelen var blå. Luckan på kaminen stod öppen. Locket var av. Vedkorgen var tom. Bara några små pinnar, låg i botten. Nu mindes han. De hade gjort raketer på kvällen. Raketer med riktig staniol. De hade flugit bra. Flera hade nått över till fönstret, på andra sidan rummet.  Han stod upp vid fönstret, och gäspade. Han tog av pyjamasen, och tog på en tunn tröja. Jeansshortsen, och strumpor. Han öppnade försiktigt dörren. Sval luft strömmade mot honom. Han gick ut i övre hallen, och sköt försiktigt igen dörren, efter sig. Han slängde ett öga på klädgarderoben, och gick ned för trappan, sakta. Han undvek de knarrande trappstegen, och kom ned i hallen helskinnad. 

”Hurra”, lät Ida, när hon såg honom. Jam kom också upp för utetrappan, och båda kramade Tom. Är ni hungriga frågade han dem? Vi är vrålhungriga, svarade Jam. De gick ut i köket. Ida har varit jobbig igen, sade han. Ja, men det brukar bli bra om du också föreläser, om det är vad hon gjort, sade Tom. Lustigt nog kommer jag osökt att tänka på någonting, sade Jam. Han berättade. Solsystemet är det vardagliga namnet på vårt planetsystem där bland annat solen, jorden och månen ingår. Det består av solen och de himlakroppar som den binder till sig genom sin gravitation och har sitt ursprung i en gravitationell kollaps av ett gigantiskt gas- och stoftmoln för fyra och en halv miljarder år sedan. Mycket intressant, tyckte Tom. Ida blev sysselsatt med sin mobil. Hon tog på lurarna. Lyssnade på musik. Olle Adolphson. ”Det gåtfulla folket”. Tom drog undan matbordet, och tog tag i järnringen. Han klättrade ned för stegen. Granskade hyllorna där nere, och valde en burk björnbärssylt. Det doftade sten, jord, och damm, där i källaren. Han klättrade upp, och ställde tillbaka bordet. Han öppnade dörren till skafferiet, och letade i hyllorna. Det tog en stund. 

Så kom han ut med en morot, och en potatis, till Ida. Kattmat och röd mjölk till Jam. Banan till sig själv. Jam mådde bra igen. ”Flickan i Havanna”, hörde Ida. Sven-Bertil Taube. Hon åt sin potatis, och sin morot. Jam blev klar med maten, och övergick till mjölken. Toms kaffevatten var äntligen varmt. Han blandade till kaffe, av pulver. Jam sörplade i sig mjölken. Som katter brukar göra, tänkte Ida, som äntligen tagit av lurarna. Lurarna lät på bordet. ”Jag vill ha en egen måne”. Ted Gärdestad. Tom svepte i sig kaffet. Han sköljde av disken, och ställde skålarna i diskhon. Dörren till vardagsrummet stod öppen. Några sömniga flugor vaknade, och surrade en stund. Sedan blev det tyst igen. De gick ut och satte sig på trappan. Solen hade nu kommit över björkarna. Den började värma. Lupinerna runt brunnen lyste i rosa och blått. Gullriset tyngde mot väggen. Rosenrabatten blommade yppigt rosa. Är vi vänner nu, undrade Tom? Vi är alltid vänner, påstod Jam. Ida som inte hade lurarna på sig, sade ja, vi är de bästa vänner. Bra, sade Tom, för jag älskar verkligen er båda.