Rygg

Rygg.

Kaninen Ida var klar med sin utflyktsmat. Hon lade sig på rygg i gräset och skådade upp mot skyn. Katten Jam sörplade det sista av hans mjölk. Tom höll på med sitt kaffe. Han var klar med sin banan. Tom satte sig hos Ida. Han svepte sitt kaffe, och lade sig ned. Himlen var blå. Han tog upp badtyget ut ryggsäcken, och bredde ut det på marken. Alla tre lade sig på tyget. De skådade mot horisonten. Ett mörkblått hav mötte en ljusblå himmel. En liten prick av ett fartyg syntes långt ute. Annars var allting blått. Stranden var kilometerlång. Runda kullerstenar av olika storlek. Stora nära vattnet. Allt mindre högre upp från vattnet. Tom skådade upp i himmelen. Hans tankar flöt iväg. Han mindes sin ungdom. Studietiden bodde han i Haga. Haga Nygatan sexton. Mer mitt i Haga kan man inte bo. Restaurang Solrosen låg snett nedanför. Det var en vegetarisk restaurang. Tom bodde på andra våningen. Porten var alltid låst. Vännerna kastade små stenar på fönstret. Det var ringklockan. Det fungerade bra. Han hyrde i tredje hand. Hyran var nittio kronor i månaden. Det var en etta med dass på gården. I köket hängde elmätaren. Det innebar att räkneverket stod stilla. I rummet fanns en soffa under fönstren. Den var i grön manchester. Sängöverkastet var i brun manchester. Prydnadskuddarna var i orange manchester. Det var sextiotal. Han hade en elorgel, som han spelade mycket på. 

Agnes kastade också stenar på fönstret när hon kommit in i bilden. I garderoben i köket fanns två drakar. De flög ofta från Skansberget. Det var drakar av plast. De vägde nästan ingenting, och steg så lätt. Han lärde Agnes att flyga. Senare när de flyttat ihop, lärde han henne att spela tennis. Han lärde henne också att spela tennis, och att åka skidor utför. Han hjälpte henne att skriva examensuppsatser, och ordnade jobb. Han älskade sin Agnes. Ida blev orolig. Hon ville röra på sig. Jam hade somnat på tyget. Han gnydde i sömnen. Han drömde om möss. Ida tog upp sin mobil. Hon kopplade upp mobilen. Tom väckte Jam. Jam sträckte på sig. Han flyttade sig en bit. Tom vecklade ihop tyget. Han lade ned det i ryggsäcken. Ida ville berätta. De började gå längs stigen. Hon berättade. Liten blåklocka eller blåklocka, Campanula rotundifolia, är en växt med blå blommor. Blåklockan är vanlig över hela Norden och växer rikligt i framför allt brokigt blomstersmyckade "ängsbackar" och "örtbackar", som man kallar de varmaste och torraste delarna av den nordiska ängsmarken. På dessa platser framlockar högsommarens sol ett rikligt blomsterliv där blåklockan ofta förekommer. 

Artepitetet rotundifolia i växtens vetenskapliga artnamn betyder "rundbladig" och syftar på de rundat hjärtlika eller njurlika bladen i de rosetter som bildas under växtens första år, på förstärkningsskotten. De bygger genom sitt näringsarbete upp växtens underjordiska, mångåriga grensystem, varifrån de blommande och fruktsättande skotten ska utvecklas. På detta skott finns däremot endast små och smala blad, eftersom deras huvuduppgift inte är näringsarbetet. Blåklockan är, tillsammans med ängsklocka, Dalarnas landskapsblomma. Debatten vilken av dem som är den "riktiga" har gått fram och tillbaka, men på nittonhundra-talet nåddes en kompromiss om att båda kunde vara landskapsblomma. Blåklockan var dock den som först blev utsedd och dessutom den enda av dessa två som var spridd i hela landskapet i början av nittonhundra talet. Mycket intressant, tyckte Tom. Jam grubblade. Han valde att ta på lurarna, istället för att säga någonting. Det var Stevie Wonder. Jam gick in i musiken. Tom var orolig. Ida talade allt mer. Det var trevligt, men skulle Jam orka med det i längden? Enbuskar kröp över fältet. Buskar av doftande pors trivdes där. Styvmorsvioler bildade öar. Hundkex och gul fetknopp gick nära havet. Gråa stockar, plank, och grenar var uppspolade långt upp på stranden. 

Kråkbär delade plats med hönsbär, och hallon. Tom gick i sina tankar. Han tänkte på när han bytte till vinterdäck på bilen senast. Det var en person på varje sida av bilen på verkstaden. Det gick på några minuter. De var otroligt skickliga. Det var värt varje krona. Det gick på kanske fem minuter. ”I just called to say I love You”, lät det i Jams lurar. Han var inne i musiken. Nu kom Sonja Aldén. Hon sjöng vackert. Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag, som barn, väl ängslas då? Han som bär för mig en Faders hjärta, giver ju åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag. Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd. Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd. Att sin dyra egendom bevara, denna omsorg har han lagt på sig. “Som din dag, så skall din kraft ock vara,” detta löfte gav han mig. Jam sjöng till musiken. Det lät inte vackert. Ida och Tom var ändå glada. De var nu goda vänner alla tre!